Jag fick just ett mejl från Robin som hade läst mitt blogginlägg från i söndags där jag tvivlade på min förmåga att överleva projektet. Han är i England, men skrev för att heja på och säga till mig att komma igen. Jag blev så glad. Lite tårögd (vilket egentligen inte betyder så mycket eftersom jag kan storgråta över de mest banala sakerna). Det var ett så tydligt bevis på vilka fina tränare vi har med oss på den här resan och jag ville bara berätta det för er som läser här. De är fantastiskt omtänksamma och har en entusiasm som smittar ordentligt. Det är en lyx att få träna med dem.
Vill också passa på att förtydliga att jag inte längre är lika spak som i helgen. Vinden har vänt. Fallträningen och ett roligt uthållighetspass igår med Robban tog mig över svackan. Att träffa Jeanette och, precis som Anders, få höra att jag i stort sett går omkring och svälter var också ett steg uppåt. Självklart behöver jag massor av mat och bra sådan för att orka träna och hålla motivationen uppe. Jag har bara inte tänkt så mycket på kosten innan. Jag undrar vad jag egentligen har tänkt på innan. Nu funderar jag bara på klättring och vilket mellanmål jag ska proppa i mig här näst.
Framför allt tänker jag på saker som gått bra de senaste träningspassen. Det kan vara något litet, som en kontrollerad fotisättning, ett grepp jag tog helt utan korrigeringar eller en förflyttning med axlarna i rätt position. Bilden av rörelsen och känslan från den rullar om och om i tankarna. Gång på gång upplever jag hur härligt det var att våga släppa taget och falla trots att händerna krampade av rädsla om greppen. Mitt undermedvetna verkar ha förstått vad jag gett mig in på och försöker nu dopa mig, rent mentalt, till att bli en bättre klättrare. Men jag klagar inte, all hjälp är välkommen.J
2 kommentarer:
Ska bli spännande o följa er utveckling! Kul blogg!
föresten kan nån förklara vad "dubbel-dippa" är, jag gör säkert också det kan va bra o sluta med. (inte den dubbeldippen me chips den kan jag och tänker inte sluta med)
Jag tror det egentligen kallas dubbel-dutta (med allt nytt man får höra är vi båda lite förvirrade med begreppen, kan hända att jag har fel), dvs att man placerar foten slarvigt och måste uppgradera den direkt vilket slösar energi då man blir hängandes extra länge med tyngden på armarna innan man kan lägga över den på benen och röra sig vidare.
I princip kan man göra detsamma med händerna också, man tycker att handen inte ligger perfekt i juggen så man rycker till pyttelite och uppgraderar handen i själva rörelsen. Detta är också oftast helt onödigt slöseri med energi då man istället bara bör gå vidare till nästa grepp.
Exakta och snabba fot- och handplaceringar är något vi tränar mycket nu i början. Då är det bra att det finns en term att använda för att påpeka att vi gör fel :)
Skicka en kommentar