Får instämma i Johanna att det är bloggtorka, delvis på grund av min skada, delvis på grund av utomlandssemestrar. Vissa har det bra...
Aaaanywho... kort uppdatering om axeln: Testade den lite lätt på väggen idag och till min lättnad så kändes det förvånansvärt bra, även nu timmar senare efter att ha väntat in eventuell eftersvullnad.
Medicinen mot denna åkomma är alltså lätt rehabträning med gummiband, stretching av antagonistmuskler (bröstmusklerna) samt massage (medelst liggandes på en tennisboll i mitt fall, singel som jag är). Jag har avstått från klättring för att inte förvärra ömma muskelfästen, men det är inte heller vila som är vägen tillbaka. Nu känner jag att det är dags att börja lägga in lite pass igen, om än på lite lugnare nivå, tills jag känner mig helt återställd. Rehabövningarna kommer jag fortsätta med och det kommer förmodligen att delvis ersätta styrkepassen nu i början; det är ganska uppenbart var jag är svag och i behov av förstärkning.
Exempel på övningar för axlar/skulderblad:
Axelrotation inåt
Axelrotation utåt
Drag till hakan
Stående rodd
Sedan finns det mer konventionella axelövningar också såklart, det här är de man lätt glömmer.
söndag 29 maj 2011
Bildbevis
Mycket nöjd med att jag faktiskt har tränat idag. Nästan en km bröstsim i poolen blev det.
fredag 27 maj 2011
Gone fishing
Dåligt med bloggning just nu. Kan inte som Anders hänvisa till någon skada utan har bara haft en vanlig vecka i maj då ALLT ska hända samtidigt. Hörde någon säga att maj är det nya december och kan bara hålla med. Att jag dessutom åker på semester idag och är borta en vecka gjorde ju inte sakerna som skulle hinnas med denna vecka färre. Tyvärr måste jag erkänna att den enda klättring som har blivit av är måndagens. Inte mycket att blogga om således...
Satsar på alternativ träning på de slattar av tid som blir över. Tänker mig också träning på semestern. Tvivlar på att det blir i form av klättring dock. Får nog hålla mig till hotellets gym och pool. Vet inte hur muntra mina tränare är över poolupplägget. Men jag klagar inte. Längtar mest efter utsikten just nu när timmarna till avgång segar sig fram.
Det här är vad som väntar...
Satsar på alternativ träning på de slattar av tid som blir över. Tänker mig också träning på semestern. Tvivlar på att det blir i form av klättring dock. Får nog hålla mig till hotellets gym och pool. Vet inte hur muntra mina tränare är över poolupplägget. Men jag klagar inte. Längtar mest efter utsikten just nu när timmarna till avgång segar sig fram.
Det här är vad som väntar...
tisdag 24 maj 2011
På grönbete
Så tidigt som i december förra året drog jag igång en liten intressekoll på vilka av mina mer eller mindre entusiastiska klätterkompisar och -bekanta jag skulle kunna locka med på en klätterresa till våren. Det började med högtavande planer med tvåveckors sportklätterbonanza på någon av de typiska klätterresorterna i Spanien eller Grekland, för att sedan reduceras till en långhelg vid någon av tradgiganterna i Dalarna eller Hälsingland. Till sist spikades en weekend i Sörmland och Östergötland med övernattning i metropolen Nävekvarn.
Resan, som bokats upp i allas kalendrar sedan april, lyckades sammanfalla med min olyckliga axelskada, men som Reiseleiter fanns det inga alternativ annat än att hänga på.
Efter samling vid Årstaberg en arla lördag morgon bar det av mot Bistaberget. Vädret var helt perfekt och efter en mördande approach från parkeringen till väggen (alla fem metrarna) stod vi och njöt av att vara ensamma, fria att välja och vraka bland godbitarna. Jag hade goda planer på att ta det extremt lungt med tanke på axeln men hoppande ändå på ett par av de kortare lederna. Det kändes överlag ganska bra, precis som jag känt tidigare när jag haft skadan, så jag körde på, men passade mig för att göra utsträckta, tunga rörelser med vänsteraxeln så klart.
Dag två spenderades vid Ågelsjön, klättringen här är väldigt olik den vid Bistaberget, med vasst berg, små lister och krimpar och lååångt upp till första bulten. Det här blev också en lugn dag med tokbra väder och massor av rolig, om än för fingrarna slitsam klättring.
Försökte genom hela helgen att tänka på hur jag tillämpar det jag lärt mig inomhus på bergen, "på riktigt" så att säga. Det är ju inte samma sak, berget är hårt, greppen är hårdare och allt är mer omständigt. Getingar som surrar omkring, mossa man halkar på, leder som ingen annan än naturen själv har byggt, sol i ögonen, pitonger, ingen toalett, trixiga säkringsplatser och vind som susar i öronen. Men det är värt det, och det märks verkligen att man per automatik gör det man gjort hundra gånger på inomhusväggen utan att tänka efter. En klar skillnad är att man ibland måste vara oändligt kreativ med vilka grepp man ska ta och positioner man ska hålla för att komma vidare, just eftersom det inte är någon som byggt leden; den bara är. Väldigt nyttigt.
Sammantaget var det en kanonhelg trots skadan. Tur med vädret, bra sällskap och massor av granit. En liten film spelades naturligtvis in. Kan verkligen rekommendera denna led, Felicia vid Ågelsjön, en vertikal 6a med sköna förflyttningar och ett markant krux precis i slutet, som jag dock gled förbi oförskämt enkelt pga min räckvidd. Tog god tid på mig på väggen då jag ogärna ville falla plus att det alltid är kul att försöka sätta on sighten. Videon är därför "något" komprimerad.
Resan, som bokats upp i allas kalendrar sedan april, lyckades sammanfalla med min olyckliga axelskada, men som Reiseleiter fanns det inga alternativ annat än att hänga på.
Efter samling vid Årstaberg en arla lördag morgon bar det av mot Bistaberget. Vädret var helt perfekt och efter en mördande approach från parkeringen till väggen (alla fem metrarna) stod vi och njöt av att vara ensamma, fria att välja och vraka bland godbitarna. Jag hade goda planer på att ta det extremt lungt med tanke på axeln men hoppande ändå på ett par av de kortare lederna. Det kändes överlag ganska bra, precis som jag känt tidigare när jag haft skadan, så jag körde på, men passade mig för att göra utsträckta, tunga rörelser med vänsteraxeln så klart.
Dag två spenderades vid Ågelsjön, klättringen här är väldigt olik den vid Bistaberget, med vasst berg, små lister och krimpar och lååångt upp till första bulten. Det här blev också en lugn dag med tokbra väder och massor av rolig, om än för fingrarna slitsam klättring.
Försökte genom hela helgen att tänka på hur jag tillämpar det jag lärt mig inomhus på bergen, "på riktigt" så att säga. Det är ju inte samma sak, berget är hårt, greppen är hårdare och allt är mer omständigt. Getingar som surrar omkring, mossa man halkar på, leder som ingen annan än naturen själv har byggt, sol i ögonen, pitonger, ingen toalett, trixiga säkringsplatser och vind som susar i öronen. Men det är värt det, och det märks verkligen att man per automatik gör det man gjort hundra gånger på inomhusväggen utan att tänka efter. En klar skillnad är att man ibland måste vara oändligt kreativ med vilka grepp man ska ta och positioner man ska hålla för att komma vidare, just eftersom det inte är någon som byggt leden; den bara är. Väldigt nyttigt.
Sammantaget var det en kanonhelg trots skadan. Tur med vädret, bra sällskap och massor av granit. En liten film spelades naturligtvis in. Kan verkligen rekommendera denna led, Felicia vid Ågelsjön, en vertikal 6a med sköna förflyttningar och ett markant krux precis i slutet, som jag dock gled förbi oförskämt enkelt pga min räckvidd. Tog god tid på mig på väggen då jag ogärna ville falla plus att det alltid är kul att försöka sätta on sighten. Videon är därför "något" komprimerad.
måndag 23 maj 2011
Vi firar i Solna
Förutom Anders och tränarna har jag ytterligare en vapendragare i det här projektet. Min man Staffan. Det är han som får iväg mig till träningshallen dagar då lusten tryter. Den som håller i repet när jag tuggar på i mina intervaller och som firar med mig när jag tar små framsteg. Idag firar vi dessutom vår andra bröllopsdag och vad passar då bättre än att spendera kvällen på Klättercentret i Solna?
Dessutom hann jag med ett pass med Daniela. Vi körde på med blind-bocks-projektet och nu har jag i stort sett koll på hela leden. Ska bara sätta ihop det hela. När jag lyckas med det får ni se film. Fick också ett nytt tips om hur jag kan öva på att få bort höjd- och fallrädslan. I slutet av ett pass när man är helt död i musklerna så ska man gå på en led som egentligen är alldeles för svår. Gärna med små fingerkrävande grepp. Troligtvis kommer man inte klara leden utan falla en massa gånger. Fördelen är att man att så himla trött så att man orkar inte riktigt bry sig om att man faller. Istället upptäcker man att det inte är någon fara att falla... Smart!
söndag 22 maj 2011
Ett pass i mängden
Idag var det återigen intervallpass på schemat. Körde varianten där man klättrar upp-ner-upp-ner-upp-ner en massa vändor på lätt vägg med ev lite överhäng.Upprepade vändorna tre gånger och precis som väntat samlades en hel del mjölksyra i underarmarna. En ny utmaning idag var handsvetten. Det var påtagligt varmt i lokalen i Solna och greppen blev slipprigare än vanligt. Lite obehagligt när man är så trött att kroppen skakar att inte ha ordentligt grepp med fingrarna. Känner att det påverkar min teknik klart åt det negativa hållet.
Har fortfarande en del att jobba på när det gäller att kunna klättra utan att känna mig helt säker på greppen. Jag känner ju mig rent logiskt säker i repet och selet, men den insikten är ändå svår att omsätta till en säkerhet i klättringen.
Gissar att vi ska fortsätta blind-bocks-projektet imorgon och det kanske är ett steg till i riktningen mot att bli lite säkrare.
fredag 20 maj 2011
Axelskada, tagning femtioelva triljarder
Jag börjar känna min kropp ur ett träningsperspektiv allt bättre, jag vet när jag behöver äta och hur mycket för att må bra, när jag ska ta en extra dags vila och hur hårt jag ska pusha mig på träningspassen... or so I thought.
Det blev ett rätt så intensivt boulderpass med Robban på KC i onsdags. Det gick bra och jag flashade ett svart problem och tog mig upp för ett par till utan större problem. Man kom upp i varv och glömde bort dels att jag kört ganska hårt den senaste tiden, dels att uppvärmningen inte var det bästa och att jag redan klättrade alldeles för mycket och vilade för lite mellan problemen.
Och det var allt som behövdes tydligen. Jag vet inte exakt när det hände men när jag hoppade ner från flashen så kände jag den vid det här laget allt för familiära smärtan - axeln hade pajat igen! Den här gången är det vänster axel men precis samma smärta på precis samma ställe. Muskeln som smärtar kallas (förmodligen, jag är inte absolut 100) "romboid major" och fäster mellan skulderbladet och ryggraden. Den är översträckt helt enkelt. Förmodligen hände det antingen vid en lång sträckning efter ett dåligt grepp eller när man matchar på ett grepp och pressar ihop händerna för att förhindra ett utsving från väggen. I båda fallen sträcks romboidmuskeln och det kan ha lett till smärtan.
Jag är sur och deppig, men jag vet samtidigt att det går att behandla och komma över, jag har ju redan gjort det. De rehabövningar jag fått fungerar så jag ska nog snart vara på banan igen. I princip så handlar det om att stärka musklerna i axlarna, ryggen och kring skulderbladen med hjälp av motståndsövningar med gummiband. Samtidigt är det viktigt att stretcha. Men då ska man inte stretcha romboidmuskeln eftersom den redan lider är för utsträckt. Nej istället ska man stretcha dess antagonistmuskel, pectoralismuskeln (bröstmuskeln), som (har jag hört) hos många (framförallt) killar är ganska kort. Det gör att den drar fram axlarna och sträcker ut romboidmuskeln, som är svagare och därmed förlorar den dragkampen. Med starkare romboidmuskel via gummibandsövningar och längre pectoralis så minskar risken för att skadan uppstår.
Så nu vet ni, och jag vet framförallt!
I'll be back!
p.s. Typiskt nog blev jag skadad samma vecka som jag ska till Bistaberget. Men såklart åker jag ändå med, kanske ses vi där imorrn?!
Det blev ett rätt så intensivt boulderpass med Robban på KC i onsdags. Det gick bra och jag flashade ett svart problem och tog mig upp för ett par till utan större problem. Man kom upp i varv och glömde bort dels att jag kört ganska hårt den senaste tiden, dels att uppvärmningen inte var det bästa och att jag redan klättrade alldeles för mycket och vilade för lite mellan problemen.
Och det var allt som behövdes tydligen. Jag vet inte exakt när det hände men när jag hoppade ner från flashen så kände jag den vid det här laget allt för familiära smärtan - axeln hade pajat igen! Den här gången är det vänster axel men precis samma smärta på precis samma ställe. Muskeln som smärtar kallas (förmodligen, jag är inte absolut 100) "romboid major" och fäster mellan skulderbladet och ryggraden. Den är översträckt helt enkelt. Förmodligen hände det antingen vid en lång sträckning efter ett dåligt grepp eller när man matchar på ett grepp och pressar ihop händerna för att förhindra ett utsving från väggen. I båda fallen sträcks romboidmuskeln och det kan ha lett till smärtan.
Jag är sur och deppig, men jag vet samtidigt att det går att behandla och komma över, jag har ju redan gjort det. De rehabövningar jag fått fungerar så jag ska nog snart vara på banan igen. I princip så handlar det om att stärka musklerna i axlarna, ryggen och kring skulderbladen med hjälp av motståndsövningar med gummiband. Samtidigt är det viktigt att stretcha. Men då ska man inte stretcha romboidmuskeln eftersom den redan lider är för utsträckt. Nej istället ska man stretcha dess antagonistmuskel, pectoralismuskeln (bröstmuskeln), som (har jag hört) hos många (framförallt) killar är ganska kort. Det gör att den drar fram axlarna och sträcker ut romboidmuskeln, som är svagare och därmed förlorar den dragkampen. Med starkare romboidmuskel via gummibandsövningar och längre pectoralis så minskar risken för att skadan uppstår.
Så nu vet ni, och jag vet framförallt!
I'll be back!
p.s. Typiskt nog blev jag skadad samma vecka som jag ska till Bistaberget. Men såklart åker jag ändå med, kanske ses vi där imorrn?!
Tips från coachen del 2
Motivation
I sådana här dystra tider när ens favoritgym har brunnit ner så är det lätt att tappa motivation för att träna. Men för att vända på det, så är det ett ypperligt tillfälle att träna på att motivera sig till att vilja träna. Det behöver inte alltid vara en brand som sätter käppar i hjulen. Det kan räcka med att komma tillbaka från en långdragen förkylning eller en hemkomst från en grym klätterresa för att sänka motivationen till att träna.
Känslan av att känna sig svag stoppar många klättrare (även mig själv) från att motiveras till ordentlig träning. Man strävar efter att vara ”bäst” och prestera bra inför andra. Många bävar över att misslyckas på en led eller ett problem och väljer istället att klättra på något de vet att de klarar av. Försök att motivera dig själv med inställningen att ett pass är ett ”träningspass” där syftet är att du ska träna på sånt du inte är bra på. Då kommer det kännas mindre farligt att misslyckas och ännu bättre när du väl lyckas.
Bara att ändra synsättet på klättringsträning kan höja motivationen så enormt och ge en mycket bättre känsla och i längden bättre resultat. Klättring är den enda sporten där man strävar efter att prestera på max, hela tiden, varje pass, hela året om. Det säger sig självt att det inte kommer att gå. Alla har svackor och toppar i sin träning. Om du vill nå ditt absoluta max och prestera inom klättring är ett bra tips att periodisera din träning och välja ut en del av året då du vill vara på topp. Exempelvis utomhussäsong, resa, tävling etc.
Det gäller att inse att du inte kan ligga på topp året om och istället lära sig att träna klättring (till skillnad från att ”klättra”) för att nå sin topp. Du bör börjar med att sätta upp ett mål = motivationshöjare. Det du strävar efter och som hjälper dig att fortsätta träna – ex. Grad, placering på tävling, onsightnivå etc. Det gäller också att du vet VARFÖR du vill nå just det målet.
Glöm inte bort att dessutom sätta upp delmål som en hjälp på vägen. Dem visar hur du ligger till i träningen och att du är på rätt väg alternativt behöver tänka om i träningssättet.
Periodiseringen du sätter upp till dig själv bör bestå av en variation mellan uthållighet, styrka, mental träning och såklart – vilor. Någon månad innan du vill nå toppformen ska du lägga in mycket max/projekt för att sedan ha några dagars vila – låta kroppen återhämta sig och musklerna utvecklas.
När du har en dålig dag (det är bara att inse, alla har dåliga dagar/veckor) behöver du se ditt mål framför dig och komma ihåg varför du vill nå ditt mål. Det fungerar som en motivationshöjare och ska hjälpa dig igenom svackorna vidare till utveckling. När du märker att en dålig dag drar ut sig till flera veckor är det viktigt att fundera på varför det går dåligt. Sover du lite, äter dåligt, har du skadat dig, mycket på jobbet? Det kan vara ett tecken på att du börjar bli sliten och att kroppen faktiskt behöver vila (tyvärr räcker inte en dags vila utan här snacka vi om ½ – 1 ½ veckas vila).
Med detta sagt får du hitta på andra roliga saker som inte har med klättring att göra – det är bra för både kropp och själ!
Lycka till!
/Robban & Daniela
I sådana här dystra tider när ens favoritgym har brunnit ner så är det lätt att tappa motivation för att träna. Men för att vända på det, så är det ett ypperligt tillfälle att träna på att motivera sig till att vilja träna. Det behöver inte alltid vara en brand som sätter käppar i hjulen. Det kan räcka med att komma tillbaka från en långdragen förkylning eller en hemkomst från en grym klätterresa för att sänka motivationen till att träna.
Känslan av att känna sig svag stoppar många klättrare (även mig själv) från att motiveras till ordentlig träning. Man strävar efter att vara ”bäst” och prestera bra inför andra. Många bävar över att misslyckas på en led eller ett problem och väljer istället att klättra på något de vet att de klarar av. Försök att motivera dig själv med inställningen att ett pass är ett ”träningspass” där syftet är att du ska träna på sånt du inte är bra på. Då kommer det kännas mindre farligt att misslyckas och ännu bättre när du väl lyckas.
Bara att ändra synsättet på klättringsträning kan höja motivationen så enormt och ge en mycket bättre känsla och i längden bättre resultat. Klättring är den enda sporten där man strävar efter att prestera på max, hela tiden, varje pass, hela året om. Det säger sig självt att det inte kommer att gå. Alla har svackor och toppar i sin träning. Om du vill nå ditt absoluta max och prestera inom klättring är ett bra tips att periodisera din träning och välja ut en del av året då du vill vara på topp. Exempelvis utomhussäsong, resa, tävling etc.
Det gäller att inse att du inte kan ligga på topp året om och istället lära sig att träna klättring (till skillnad från att ”klättra”) för att nå sin topp. Du bör börjar med att sätta upp ett mål = motivationshöjare. Det du strävar efter och som hjälper dig att fortsätta träna – ex. Grad, placering på tävling, onsightnivå etc. Det gäller också att du vet VARFÖR du vill nå just det målet.
Glöm inte bort att dessutom sätta upp delmål som en hjälp på vägen. Dem visar hur du ligger till i träningen och att du är på rätt väg alternativt behöver tänka om i träningssättet.
Periodiseringen du sätter upp till dig själv bör bestå av en variation mellan uthållighet, styrka, mental träning och såklart – vilor. Någon månad innan du vill nå toppformen ska du lägga in mycket max/projekt för att sedan ha några dagars vila – låta kroppen återhämta sig och musklerna utvecklas.
När du har en dålig dag (det är bara att inse, alla har dåliga dagar/veckor) behöver du se ditt mål framför dig och komma ihåg varför du vill nå ditt mål. Det fungerar som en motivationshöjare och ska hjälpa dig igenom svackorna vidare till utveckling. När du märker att en dålig dag drar ut sig till flera veckor är det viktigt att fundera på varför det går dåligt. Sover du lite, äter dåligt, har du skadat dig, mycket på jobbet? Det kan vara ett tecken på att du börjar bli sliten och att kroppen faktiskt behöver vila (tyvärr räcker inte en dags vila utan här snacka vi om ½ – 1 ½ veckas vila).
Med detta sagt får du hitta på andra roliga saker som inte har med klättring att göra – det är bra för både kropp och själ!
Lycka till!
/Robban & Daniela
torsdag 19 maj 2011
Film
Jag fick en film från Anders som han tog i går på min blindbocksklättring...
Konstigt hur något som kändes så bra kan se ganska stappligt ut :-)
En blindbock till
Jag slog nytt pers igår på projektpasset med Daniela. Klättrade en 6B! Joho! Kan tänka mig att den tillhörde varianten "lättare" 6B eftersom vi först provade en annan 6B som kändes helt omöjlig. Men jag lät mig inte nedslås av det lilla faktum att jag inte än är en "6B-klättrare" som äter leder av den svårighetsgraden till frukost. Jag var bara nöjd med att klara en första. Man måste ju börja någonstans.
Efter att jag tagit mig igenom leden en gång fick jag göra som Anders gjorde i måndags. Memorera leden och sedan sätta på mig ögonbindeln. Eftersom leden vi jobbade med hade långa rörelser och det kändes som om jag hade klättrat den med mycket fart, där jag var tvungen att satsa och ta vissa grepp mitt i en rörelse så förstod jag inte hur det hela skulle gå till med förbundna ögon.
Det var tills jag förstod det fina med ögonbindeln. Precis som jag trodde gjorde den det helt omöjligt att chansa upp till ett grepp. Däremot tog den i stort sett bort höjdrädslan och fick mig att koncentrera helt på själva rörelsen och balansen. Det var en enorm aha-upplevelse att känna efter hur hårt jag egentligen behövde hålla i ett grepp istället för att krampa tag i allt för glatta livet som jag brukar göra. Vi hann visserligen bara gå igenom en tredjedel av min led med bindeln så jag ser fram emot att avsluta blind-projektet vid senare tillfälle.
måndag 16 maj 2011
Även en blind höna...
Efter att ha skakat av sig chocken av att få reda på att K2 står i lågor och sedan melankolin att inte få klättra där på obestämd tid, så inser jag att Solna faktiskt inte är illa alls, inte minst för mig som bor här och bör se det lite som hemmahall.
Egentligen stod det teknik på schemat men Daniela kungjorde istället att jag skulle få ett nytt projekt, nu på en gång, att nöta på. Jag väntade på att repet skulle åka fram så jag fick börja leda, men det skulle tydligen topprepas och jag funderade lite på vad haken var men blev snart varse: "Du ska klättra den här leden - med ögonbindel" säger Daniela med jordens leende.
Jag hade precis klättrat leden, en 6c på stora väggen, normalt och hade också planerat klättringen innan. Nu skulle jag försöka planera om och i sådan detalj att jag kunde precis varendra rörelse i huvudet och i musklerna. Först kändes det nästan omöjligt, hur ska man hålla reda på alla fotstegen och exakt var de är, och hur ska man lyckas urskilja just min led från alla andra grepp på väggen?
Det första och kanske den bästa lärdomen från den här typen av klättring är att det finns planering och sen finns det planering. När man ser leden kan man alltid göra rörelser i obalans och svinga sig efter ett grepp man vet att man kommer att sätta och ibland är det ju bra, speciellt om man bygger in rörelsen i ett flöde där man kan använda rörelseenergi från en tidigare rörelse, men inget av det där funkar när man klättrar i blindo. Då gäller det istället att hela tiden ha perfekt balans och veta precis hur man vill stå på varje steg och hur man kontrollerat ska gå vidare på enklaste vis till nästa grepp. Tanken är att man sedan ska ta med sig den "känslan" till riktiga projekt när man dessutom kan använda ögonen.
Det här var ju första passet så det blev inte mer än halvvägs upp men det var kul att känna på utvecklingen under bara den dryga timmen man jobbade på leden. Mot slutet satt första delen ganska klockrent så det är på god väg.
Egentligen stod det teknik på schemat men Daniela kungjorde istället att jag skulle få ett nytt projekt, nu på en gång, att nöta på. Jag väntade på att repet skulle åka fram så jag fick börja leda, men det skulle tydligen topprepas och jag funderade lite på vad haken var men blev snart varse: "Du ska klättra den här leden - med ögonbindel" säger Daniela med jordens leende.
Jag hade precis klättrat leden, en 6c på stora väggen, normalt och hade också planerat klättringen innan. Nu skulle jag försöka planera om och i sådan detalj att jag kunde precis varendra rörelse i huvudet och i musklerna. Först kändes det nästan omöjligt, hur ska man hålla reda på alla fotstegen och exakt var de är, och hur ska man lyckas urskilja just min led från alla andra grepp på väggen?
Det första och kanske den bästa lärdomen från den här typen av klättring är att det finns planering och sen finns det planering. När man ser leden kan man alltid göra rörelser i obalans och svinga sig efter ett grepp man vet att man kommer att sätta och ibland är det ju bra, speciellt om man bygger in rörelsen i ett flöde där man kan använda rörelseenergi från en tidigare rörelse, men inget av det där funkar när man klättrar i blindo. Då gäller det istället att hela tiden ha perfekt balans och veta precis hur man vill stå på varje steg och hur man kontrollerat ska gå vidare på enklaste vis till nästa grepp. Tanken är att man sedan ska ta med sig den "känslan" till riktiga projekt när man dessutom kan använda ögonen.
Det här var ju första passet så det blev inte mer än halvvägs upp men det var kul att känna på utvecklingen under bara den dryga timmen man jobbade på leden. Mot slutet satt första delen ganska klockrent så det är på god väg.
lördag 14 maj 2011
Deppdagar
Tänk att K2 stod i lågor. Det är så tråkigt att jag saknar ord för det hela. Jag som precis hade fått mitt första projekt. En 6B lead. Om och om har jag kollat på den här filmen som Anders tog med sin telefon för att memorera leden:
Nu hoppas jag bara att jag kommer få en chans att prova på den igen.
Efter två dagar i sorg var jag idag på banan igen. Eller på väggen är väl en mer träffande beskrivning. I Solnas boulderavdelning närmare bestämt. Det var ju en trevlig upplevelse ändå att komma till träningen och så är alla problem nya för en. :-)
onsdag 11 maj 2011
Första 7a på lead avklarad
Ganska nyligen hemkommen efter att ha satt min första 7a någonsin på lead. Det gick ganska så enkelt när jag väl listat ut alla rörelser, för leden i sig är inte speciellt tung med risk för pump, utan snarare har den ett par trixiga sekvenser som man måste göra rätt på. Jag hade klättrat leden säkert 30 gånger redan i huvudet när jag tog plats vid startgreppen, så det var bara att köra.
Starten kändes tyngre än jag mindes den och vid tredje bulten fick jag en "fan det här kommer ju inte att gå"-känsla men jag skakade snabbt av mig den och klättrade snabbt upp till kruxet. Kort paus innan för att samla mig, sen snabba rörelser precis som jag övat in. Efter kruxet hade jag gjort en felbedömning och trodde att jag skulle klara att klippa bulten jag struntade i från positionen innan, så var tvungen att gå vidare ett grepp till. Efter det kom jag av mig lite i klippandet och gjorde ett par klipp långt över bultarna från dåliga grepp, men det fanns mer krafter kvar än jag hade trott, så det löste sig. Sista rörelsen upp till slutgreppet är superenkel men den höll jag nästan på att missa för jag fick lite tunnelseende mot toppen. Att klippa i ankaret kändes hur skönt som helst och efter nedfirningen och ända hem till soffan gick jag omkring med ett dumleende på läpparna.
Första 7a någonsin och definitivt en milstolpe på väg mot mitt mål vid slutet av året!
Avslutade med att känna på nästa projekt på tur som Daniela utan tvekan pekade ut. En orange 7a+ på vänstra delen av Elefantens största ben. Den börjar med lätt öh och med ganska tekniska rörelser på delvis små, delvis stora grepp, sen bra grepp men många rörelser genom taket, tungt över kanten och avslutar med lite mer överhäng. Spontant känns den helt görbar med lite jobb.
Film kommer, vi spelade in med en "riktig" videokamera på stativ och DVD-skivan jag fick med hem verkar tom enligt min dator... får se vad som går att göra...
Starten kändes tyngre än jag mindes den och vid tredje bulten fick jag en "fan det här kommer ju inte att gå"-känsla men jag skakade snabbt av mig den och klättrade snabbt upp till kruxet. Kort paus innan för att samla mig, sen snabba rörelser precis som jag övat in. Efter kruxet hade jag gjort en felbedömning och trodde att jag skulle klara att klippa bulten jag struntade i från positionen innan, så var tvungen att gå vidare ett grepp till. Efter det kom jag av mig lite i klippandet och gjorde ett par klipp långt över bultarna från dåliga grepp, men det fanns mer krafter kvar än jag hade trott, så det löste sig. Sista rörelsen upp till slutgreppet är superenkel men den höll jag nästan på att missa för jag fick lite tunnelseende mot toppen. Att klippa i ankaret kändes hur skönt som helst och efter nedfirningen och ända hem till soffan gick jag omkring med ett dumleende på läpparna.
Första 7a någonsin och definitivt en milstolpe på väg mot mitt mål vid slutet av året!
Avslutade med att känna på nästa projekt på tur som Daniela utan tvekan pekade ut. En orange 7a+ på vänstra delen av Elefantens största ben. Den börjar med lätt öh och med ganska tekniska rörelser på delvis små, delvis stora grepp, sen bra grepp men många rörelser genom taket, tungt över kanten och avslutar med lite mer överhäng. Spontant känns den helt görbar med lite jobb.
Film kommer, vi spelade in med en "riktig" videokamera på stativ och DVD-skivan jag fick med hem verkar tom enligt min dator... får se vad som går att göra...
Veckans träning
Vi fick en fråga om hur träningen för en vecka ser ut. Tänkte därför redogöra för denna veckas träningsupplägg. Med viss modifikation representerar den här veckan hur vår vardagliga träning ser ut.
Om jag börjar med klättringen så körde jag ett pass i måndags med Robin som var ren teknikträning. Vi övade på att ledklättra och på att falla och gjorde det på både vertikala väggar och på väggar som lutade med och mot. Lederna var enkla, allt från tutti-frutti-klättring då jag kunde använda alla grepp, till en 6B som var lättare i början (har ännu inte klarat någon 6B).
Ikväll väntar ett projektpass med Daniela då vi siktar in oss på leder som är på min absoluta maxgräns. Detta räknar jag också som någon form av teknikpass, samtidigt som det blir mental träning och uthållighet.
På fredag och söndag ska jag också klättra och då blir det uthållighetsträning i form av intevaller på väggen. Vet inte vilken dag jag väljer att göra vad ännu, men det blir nog ett pass på boulderväggen, ett pass med rep.
Utöver klättringsträningen så blir det två pass med styrketräning. Ett körde jag i måndags efter teknikträningen med Robin. Varje styrkepass består av 3-4 övningar som vi kör ungefär 3 x 10 eller 3 x max. Jag kan visa styrkeövningarna lite mer ingående i ett kommande inlägg, men vid båda tillfällena gör vi övningar där hela kroppen får jobba.
Sista biten i träningspuzzlet består av kondition. Två pass i veckan ska klaras av och då varierar vi mellan rodd, jogg, cykel och crosstrainer. Vi blandar också intervaller med mer ihållande pass. Denna vecka har jag turen (?!) att ha två intervallpass på schemat. En omgång roddmaskin där man kör 3 min rodd vanligt tempo och 1 min rodd maxtempo (x5). Löpningen bjuder på 3 min jogg och sedan rush tillbaka samma sträcka i maxtempo (x8). Även om jag tycker bäst om löppassen när det kommer till uthållighet så är denna intevallomgång inget jag jublar över, den är sjuuukt jobbig och blodsmaken infinner sig bara jag tänker på det hela.
Hur jag parar ihop klättringen, styrketräningen och konditionsträningen varierar vecka till vecka beroende på hur det funkar med jobb och övriga aktiviteter (försöker ju även ha ett liv vid sidan av klättringen :-). Huvudsaken är att alla olika delar får plats någonstans och att jag däremellan även hinner vila lite.
Om jag börjar med klättringen så körde jag ett pass i måndags med Robin som var ren teknikträning. Vi övade på att ledklättra och på att falla och gjorde det på både vertikala väggar och på väggar som lutade med och mot. Lederna var enkla, allt från tutti-frutti-klättring då jag kunde använda alla grepp, till en 6B som var lättare i början (har ännu inte klarat någon 6B).
Ikväll väntar ett projektpass med Daniela då vi siktar in oss på leder som är på min absoluta maxgräns. Detta räknar jag också som någon form av teknikpass, samtidigt som det blir mental träning och uthållighet.
På fredag och söndag ska jag också klättra och då blir det uthållighetsträning i form av intevaller på väggen. Vet inte vilken dag jag väljer att göra vad ännu, men det blir nog ett pass på boulderväggen, ett pass med rep.
Utöver klättringsträningen så blir det två pass med styrketräning. Ett körde jag i måndags efter teknikträningen med Robin. Varje styrkepass består av 3-4 övningar som vi kör ungefär 3 x 10 eller 3 x max. Jag kan visa styrkeövningarna lite mer ingående i ett kommande inlägg, men vid båda tillfällena gör vi övningar där hela kroppen får jobba.
Sista biten i träningspuzzlet består av kondition. Två pass i veckan ska klaras av och då varierar vi mellan rodd, jogg, cykel och crosstrainer. Vi blandar också intervaller med mer ihållande pass. Denna vecka har jag turen (?!) att ha två intervallpass på schemat. En omgång roddmaskin där man kör 3 min rodd vanligt tempo och 1 min rodd maxtempo (x5). Löpningen bjuder på 3 min jogg och sedan rush tillbaka samma sträcka i maxtempo (x8). Även om jag tycker bäst om löppassen när det kommer till uthållighet så är denna intevallomgång inget jag jublar över, den är sjuuukt jobbig och blodsmaken infinner sig bara jag tänker på det hela.
Hur jag parar ihop klättringen, styrketräningen och konditionsträningen varierar vecka till vecka beroende på hur det funkar med jobb och övriga aktiviteter (försöker ju även ha ett liv vid sidan av klättringen :-). Huvudsaken är att alla olika delar får plats någonstans och att jag däremellan även hinner vila lite.
tisdag 10 maj 2011
Information overload
Jag har en träningsdagbok.
Nåväl, lösa A4-ark i en pärm är närmare än sanningen. Jag och Johanna har iaf fått en varsin av tränarna där vi för varje träningspass skriver ner hur det gick, varför det gick som det gick, vad vi lärt oss, vad vi bör tänka på till nästa pass, hur vi känner oss fysiskt i kroppen och mentalt.
Ibland är det extremt svårt att komma på vad man verkligen har lärt sig, speciellt efter, säg, ett uthållighetspass där man bara köttar upp och ner för samma lätta led gång på gång och dessutom utan någon av tränarna som kommenterar ens handel och vandel på väggen.
Men ibland så är huvudet så fullt av idéer, tips, kommentarer, åsikter, utlåtanden och funderingar att det är kämpigt nog att bara hålla allt ordnat och sorterat i huvudet, för att sedan försöka få ner allt i dagboken illa kvickt innan det bara är potatismos av allt.
Så var det efter passet med Robin igår. Vi hade inget speciellt upplägg utan jag fick testa lite olika problem och så tog vi taktiken, tipsen osv allt eftersom den behövdes. Jag har ändå kommit så pass långt att det inte finns några uppenbara grundtekniker kvar att lära sig. Definitivt måste jag bli mycket bättre på... well det mesta, men där handlar det mer om att nöta nöta och tänka på tekniken hela tiden. Resten, alla små detaljer, är nog enklare att som tränare lära ut när eleven stöter på ett visst problem eller sekvens på en led. Utvecklingskurvans smekmånad är över.
Här är ett utdrag (lite mer utförligt skrivet än i dagboken, för läsförståelsen) från gårdagens pass:
Vid förflyttningar i två dimensioner, dvs snett uppåt, kan det ibland vara en bra idé att försöka dela upp förflyttningen i två steg. Detta funkar speciellt bra om du har ett fotsteg en bit ut åt det hållet du ska, samt om greppet du går ifrån är bra så länge du är under det men blir urkasst så fort du börjar resa dig upp (slopers är det uppenbara exemplet). Först etablerar man foten på steget ut åt sidan och förflyttar tyngdpunkten åt samma håll så att man har kroppen mer rakt ovanför foten, allt med bibehållna raka armar och UTAN att försöka resa sig upp. Sen i nästa steg skjuter man ifrån med foten under tyngdpunkten och går vidare till nästa grepp. Det kan fortfarande vara nödvändigt att göra detta relativt fort och med dynamik så det behöver inte vara en långsam rörelse, bara att den delas upp i två distinkta partier.
Fördelen här är att man får mer push med foten om man har tyngdpunkten rakt under sig, foten får dessutom ingen kraftkomposant som trycker en bort från väggen/steget vilket är helt avgörande för att hålla sig kvar nära väggen, speciellt om slopern man har händerna på är dålig.
Nu sitter jag mest och vilar och förbereder mig mentalt inför morgondagens projektpass. Det blir min andra dag på projektet (7a, lead) och som jag konstaterade sist så har jag alla moves under kontroll, det handlar bara om att länka ihop allt. Jag har förfinat en del rörelser och klippositioner (tror jag, alla uppgraderingar finns ju bara i huvudet än så länge) och om jag känner mig fräsch och utvilad imorgon så sitter den!
Här kommer en lite film från ett av mina tre försök på projektet, det var det sista försöket och jag var heeeelt slut i armarna så fallet kommer mitt i ett klipp!
Nåväl, lösa A4-ark i en pärm är närmare än sanningen. Jag och Johanna har iaf fått en varsin av tränarna där vi för varje träningspass skriver ner hur det gick, varför det gick som det gick, vad vi lärt oss, vad vi bör tänka på till nästa pass, hur vi känner oss fysiskt i kroppen och mentalt.
Ibland är det extremt svårt att komma på vad man verkligen har lärt sig, speciellt efter, säg, ett uthållighetspass där man bara köttar upp och ner för samma lätta led gång på gång och dessutom utan någon av tränarna som kommenterar ens handel och vandel på väggen.
Men ibland så är huvudet så fullt av idéer, tips, kommentarer, åsikter, utlåtanden och funderingar att det är kämpigt nog att bara hålla allt ordnat och sorterat i huvudet, för att sedan försöka få ner allt i dagboken illa kvickt innan det bara är potatismos av allt.
Så var det efter passet med Robin igår. Vi hade inget speciellt upplägg utan jag fick testa lite olika problem och så tog vi taktiken, tipsen osv allt eftersom den behövdes. Jag har ändå kommit så pass långt att det inte finns några uppenbara grundtekniker kvar att lära sig. Definitivt måste jag bli mycket bättre på... well det mesta, men där handlar det mer om att nöta nöta och tänka på tekniken hela tiden. Resten, alla små detaljer, är nog enklare att som tränare lära ut när eleven stöter på ett visst problem eller sekvens på en led. Utvecklingskurvans smekmånad är över.
Här är ett utdrag (lite mer utförligt skrivet än i dagboken, för läsförståelsen) från gårdagens pass:
Vid förflyttningar i två dimensioner, dvs snett uppåt, kan det ibland vara en bra idé att försöka dela upp förflyttningen i två steg. Detta funkar speciellt bra om du har ett fotsteg en bit ut åt det hållet du ska, samt om greppet du går ifrån är bra så länge du är under det men blir urkasst så fort du börjar resa dig upp (slopers är det uppenbara exemplet). Först etablerar man foten på steget ut åt sidan och förflyttar tyngdpunkten åt samma håll så att man har kroppen mer rakt ovanför foten, allt med bibehållna raka armar och UTAN att försöka resa sig upp. Sen i nästa steg skjuter man ifrån med foten under tyngdpunkten och går vidare till nästa grepp. Det kan fortfarande vara nödvändigt att göra detta relativt fort och med dynamik så det behöver inte vara en långsam rörelse, bara att den delas upp i två distinkta partier.
Fördelen här är att man får mer push med foten om man har tyngdpunkten rakt under sig, foten får dessutom ingen kraftkomposant som trycker en bort från väggen/steget vilket är helt avgörande för att hålla sig kvar nära väggen, speciellt om slopern man har händerna på är dålig.
Nu sitter jag mest och vilar och förbereder mig mentalt inför morgondagens projektpass. Det blir min andra dag på projektet (7a, lead) och som jag konstaterade sist så har jag alla moves under kontroll, det handlar bara om att länka ihop allt. Jag har förfinat en del rörelser och klippositioner (tror jag, alla uppgraderingar finns ju bara i huvudet än så länge) och om jag känner mig fräsch och utvilad imorgon så sitter den!
Här kommer en lite film från ett av mina tre försök på projektet, det var det sista försöket och jag var heeeelt slut i armarna så fallet kommer mitt i ett klipp!
30 meters fall
Ledklättring och framför allt fallträning stod på schemat igår. Robin räknade ut att jag totalt under träningspasset föll ungefär 30 meter. Det var ju inte i ett enda fall utan fördelat på drygt tio stycken :-). Har kört lite fallträning tidigare, men i topprep. Anspänningen är mycket större när jag leder själv och emellanåt var jag så nervös för att jag skulle tappa taget / behöva släppa att illamåendet steg i halsen. Men det gick bättre och bättre ju längre träningen pågick. Anders filmade den här sekvensen när jag klättrade på en sva-vägg (medlut) i slutet av passet:
Fick återigen ont i armbågarna och konstaterade att det främst är när jag klättrar överhäng smärtan kommer. Robins tips var att alltid försöka hänga i lätt böjda armar för att inte överbelasta muskelfästena. Tydligen är det då lättare att känna när man inte orkar längre och behöver en paus. (Självklart skulle jag inte envisas med för tung klättring heller om det gjorde ont...)
Ett tips till från tränarens sida gällande just ledklättringen var att, när man som jag är ganska rädd och spänner sig lätt och därför blir sluten och hopkrampad i sin klättring, ska man lura sig själv till att slappna av. Det gör man genom att svinga på lite mellan greppen istället, med stor och mjuk klättring. Kroppen tro då att man är avslappnad och trygg i rörelsen och resultatet blir att man slappnar av mer och blir säkrare. Fake it til you make it, så att säga. Jag känner dock att jag behöver öva på att luras lite mer, min hjärna är inte hur godtrogen som helst när jag ledklättrar...
måndag 9 maj 2011
Ny vecka, nya tag
Träningen under slutet av veckan har gått trögt. Jag har inte alls kunnat köra på som önskat. Kroppen har känts skör och jag har fått ont i både axlar, armbågar och knän när jag har tränat. Ändå har jag dragit omkring i klätterhallen och testat lite leder här och där utan någon ordentlig insats. Det har som varken blivit hackat eller malet.
Om det fortsätter att vara så här i veckan tänker jag ändå försöka köra igenom intervallerna ordentligt, men dra ner på svårighetsgraden. Samma sak med styrketräningen, lätta på vikterna om det känns slitigt i kroppen.
Jag menar inte att det inte ska vara jobbigt att träna. Det ska bara inte vara skadeframkallande.
Så - ny vecka, nya tag!
söndag 8 maj 2011
Återställare
En viktig komponent i att bygga upp och behålla muskler är att man snabbt efter ett pass får i sig snabba kolhydrater och proteiner, annars riskerar man muskelnedbrytning när kroppen i desperat jakt på energi (och i brist på kolhydrater) börjar smaska på det närmaste som finns till hands, nämligen fett och proteiner. Medan fettförbränninig oftast är trevligt och något de flesta strävar efter, så är det svårt att undvika att också proteiner börjar förbrännas, något som dessutom faktiskt försämrar fettförlusterna på grund av sänkt ämnesomsättning.
Det har blivit ganska vanligt att se folk köpa en Gainomax eller någon liknande återhämtningsdryck efter passet, men för de flesta som tränar klättring är det inte nödvändigt med så pass mycket proteintillskott, utan det kan istället leda till att man lägger på sig mer muskelmassa än vad som faktiskt behövs. Ok nu är vi ute och finlirar på detaljer kanske, men sen är det ju faktiskt också så att det inte direkt är gratis med dessa sportdycker.
Ett fullgott - och billigare - alternativ till Gainomax är att äta banan och dricka lite mjölk efter ett pass, helst inom 30 minuter efter passet är avslutat. Hur mycket banan och mjölk som behövs beror dels på passets längd och intensitet, dels på din egen vikt.
En vanlig banan på c:a 100 g skalad innehåller ungefär 23 g kolhydrater och 1 g protein och 100 ml mellanmjölk c:a 5 g kolhydrater och 3,5 g protein. Jag dricker helst laktosfri mjölk och den innehåller något mindre kolhydrater, c:a 3 g per 100 ml. De nyckeltal jag sett på kolhydrat- och proteinbehov efter träningspass ligger på ungefär 1g kolhydrater och 0,1-0,2 g protein per kg kroppsvikt. Så mycket som 1,5g kolhydrater kan behövas efter särskilt hårda och långa pass.
Detta betyder att om jag väger 75 kg (har faktiskt ingen aning om vad jag väger, borde kolla upp det inser jag nu) så behöver jag 75 g kolhydrater och c:a 12 g proteiner, vilket jag får om jag dricker 3,5 dl mjölk och äter 2-3 bananer. En Gainomax hade gett mig lite mer protein (20 g) men endast 40 g kolhydrater. Gainomax + en banan kanske är att föredra här, samtidigt som det kanske inte är nödvändigt att få i sig hela behovet på plats, om man ändå ska hem och äta ett mer komplett mål inom en timme efteråt.
Prismässigt är det kanske inte någon jätteskillnad inser jag nu, men många bäckar små som man säger.
Ett tips om man vill slippa köpa småförpackningar med mjölk hela tiden är att iställer köpa en Yalla Yoghurt eller nåt liknande och använda den burken som behållare som man fyller på hemifrån.
Det har blivit ganska vanligt att se folk köpa en Gainomax eller någon liknande återhämtningsdryck efter passet, men för de flesta som tränar klättring är det inte nödvändigt med så pass mycket proteintillskott, utan det kan istället leda till att man lägger på sig mer muskelmassa än vad som faktiskt behövs. Ok nu är vi ute och finlirar på detaljer kanske, men sen är det ju faktiskt också så att det inte direkt är gratis med dessa sportdycker.
Ett fullgott - och billigare - alternativ till Gainomax är att äta banan och dricka lite mjölk efter ett pass, helst inom 30 minuter efter passet är avslutat. Hur mycket banan och mjölk som behövs beror dels på passets längd och intensitet, dels på din egen vikt.
En vanlig banan på c:a 100 g skalad innehåller ungefär 23 g kolhydrater och 1 g protein och 100 ml mellanmjölk c:a 5 g kolhydrater och 3,5 g protein. Jag dricker helst laktosfri mjölk och den innehåller något mindre kolhydrater, c:a 3 g per 100 ml. De nyckeltal jag sett på kolhydrat- och proteinbehov efter träningspass ligger på ungefär 1g kolhydrater och 0,1-0,2 g protein per kg kroppsvikt. Så mycket som 1,5g kolhydrater kan behövas efter särskilt hårda och långa pass.
Detta betyder att om jag väger 75 kg (har faktiskt ingen aning om vad jag väger, borde kolla upp det inser jag nu) så behöver jag 75 g kolhydrater och c:a 12 g proteiner, vilket jag får om jag dricker 3,5 dl mjölk och äter 2-3 bananer. En Gainomax hade gett mig lite mer protein (20 g) men endast 40 g kolhydrater. Gainomax + en banan kanske är att föredra här, samtidigt som det kanske inte är nödvändigt att få i sig hela behovet på plats, om man ändå ska hem och äta ett mer komplett mål inom en timme efteråt.
Prismässigt är det kanske inte någon jätteskillnad inser jag nu, men många bäckar små som man säger.
Ett tips om man vill slippa köpa småförpackningar med mjölk hela tiden är att iställer köpa en Yalla Yoghurt eller nåt liknande och använda den burken som behållare som man fyller på hemifrån.
torsdag 5 maj 2011
Nytt rekord!
Körde ett maxpass igår på boulderväggen och slog nytt personligt rekord! Rekordet bestod i att jag för första gången lyckades klättra två leder som var tejpade till röd svårighetsgrad (näst lättast svårighetsgraden). Jag har aldrig tidigare tagit mig upp för "röda" problem på andra väggar än på uppvärmningsväggen och var väldigt glad efter gårdagens bedrift. Det var inga onsightade eller flashade leder utan två problem som jag gnetade mig igenom, funderade över och prövade flera gånger tills de gick vägen.
Försökte fota lederna. På bilden till vänster är det den lila leden som slutar högst upp till vänster bredvid det stora "N"et. Den högra bilden visar den blå leden med små, små grepp som slutar högst upp till höger på den blå väggbiten.
Försökte fota lederna. På bilden till vänster är det den lila leden som slutar högst upp till vänster bredvid det stora "N"et. Den högra bilden visar den blå leden med små, små grepp som slutar högst upp till höger på den blå väggbiten.
tisdag 3 maj 2011
Stekpannan
En av övningarna vi kör under styrketestet är den s k "Stekpannan" vilket tränar båda sidorna av underarmen och lite andra småmuskler i en roterande rörelse med handleden som annars är knepiga att komma åt. Jag kör normalt sett inte denna övning som en del i styrketräningsprogrammet, men det kanske jag borde ändra på. Den är också bra för att motverka tennisarmbåge.
Här kör vi med en 1.25 kilosvikt provisoriskt fasttejpad på ett stycke metallstång och sen väljer man på vilket avstånd från vikten man håller i stången; ju längre ifrån, desto jobbigare blir övningen. Det är viktigt att hålla stången vinkelrätt mot underarmen, när man blir trött tenderar stången och vikten att falla framåt vilket man alltså skall motverka.
Nästa gång kommer jag nog att flytta handen till 20 cm från vikten för att korta ner tiden övningen tar.
Här kör vi med en 1.25 kilosvikt provisoriskt fasttejpad på ett stycke metallstång och sen väljer man på vilket avstånd från vikten man håller i stången; ju längre ifrån, desto jobbigare blir övningen. Det är viktigt att hålla stången vinkelrätt mot underarmen, när man blir trött tenderar stången och vikten att falla framåt vilket man alltså skall motverka.
Nästa gång kommer jag nog att flytta handen till 20 cm från vikten för att korta ner tiden övningen tar.
måndag 2 maj 2011
Nya tester
Idag körde vi styrketester igen och resultaten var blandade. Inom de flesta övningarna hade jag blivit bättre, men det var några riktiga bottennapp också. Speciellt mina nypor verkar bli svagare och svagare. Det är svårt att veta om det verkligen är så eller om det är dagsformen som är sämre, om det är vilan innan övningen som skiljer eller om ordningen på övningarna påverkar. Nu har vi bestämt lite mer exakt hur lång vila vi har mellan varje övning och i vilken ordning de ska utföras så nästa vända blir det upp till bevis på riktigt.
Vi filmade några av övningarna...
Anders visade hur benböj ska gå till.
Och jag demonstrerar ytterligare en handledsövning och berättar hur man kan göra den.
För att mäta magstyrka gäller framför allt denna övning:
Självklart kan man köra alla det här övningarna som ren styrketräning.
söndag 1 maj 2011
Pump i ett år framöver
Helgen har som vanligt bjudit på träning. Berättar i det här klippet vad jag sysslade med i fredags. (Hoppas ni kan höra det genom mitt flåsande, var så sjukt slut efter det här passet att jag illamående hängde över buskarna utanför vårt hus när jag kom hem efteråt.)
Körde egentligen intervallerna på höga väggen till att börja med. Tyvärr plågades min personliga säkrare (min man Staffan) av smärtsam klättringsarmbåge och när han började tappa känseln i händerna kom vi fram till att det nog var säkrare att jag drog av omgång två av intervallerna på boulderväggen än att han höll i repet.
Körde egentligen intervallerna på höga väggen till att börja med. Tyvärr plågades min personliga säkrare (min man Staffan) av smärtsam klättringsarmbåge och när han började tappa känseln i händerna kom vi fram till att det nog var säkrare att jag drog av omgång två av intervallerna på boulderväggen än att han höll i repet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)