Så tidigt som i december förra året drog jag igång en liten intressekoll på vilka av mina mer eller mindre entusiastiska klätterkompisar och -bekanta jag skulle kunna locka med på en klätterresa till våren. Det började med högtavande planer med tvåveckors sportklätterbonanza på någon av de typiska klätterresorterna i Spanien eller Grekland, för att sedan reduceras till en långhelg vid någon av tradgiganterna i Dalarna eller Hälsingland. Till sist spikades en weekend i Sörmland och Östergötland med övernattning i metropolen Nävekvarn.
Resan, som bokats upp i allas kalendrar sedan april, lyckades sammanfalla med min olyckliga axelskada, men som Reiseleiter fanns det inga alternativ annat än att hänga på.
Efter samling vid Årstaberg en arla lördag morgon bar det av mot Bistaberget. Vädret var helt perfekt och efter en mördande approach från parkeringen till väggen (alla fem metrarna) stod vi och njöt av att vara ensamma, fria att välja och vraka bland godbitarna. Jag hade goda planer på att ta det extremt lungt med tanke på axeln men hoppande ändå på ett par av de kortare lederna. Det kändes överlag ganska bra, precis som jag känt tidigare när jag haft skadan, så jag körde på, men passade mig för att göra utsträckta, tunga rörelser med vänsteraxeln så klart.
Dag två spenderades vid Ågelsjön, klättringen här är väldigt olik den vid Bistaberget, med vasst berg, små lister och krimpar och lååångt upp till första bulten. Det här blev också en lugn dag med tokbra väder och massor av rolig, om än för fingrarna slitsam klättring.
Försökte genom hela helgen att tänka på hur jag tillämpar det jag lärt mig inomhus på bergen, "på riktigt" så att säga. Det är ju inte samma sak, berget är hårt, greppen är hårdare och allt är mer omständigt. Getingar som surrar omkring, mossa man halkar på, leder som ingen annan än naturen själv har byggt, sol i ögonen, pitonger, ingen toalett, trixiga säkringsplatser och vind som susar i öronen. Men det är värt det, och det märks verkligen att man per automatik gör det man gjort hundra gånger på inomhusväggen utan att tänka efter. En klar skillnad är att man ibland måste vara oändligt kreativ med vilka grepp man ska ta och positioner man ska hålla för att komma vidare, just eftersom det inte är någon som byggt leden; den bara är. Väldigt nyttigt.
Sammantaget var det en kanonhelg trots skadan. Tur med vädret, bra sällskap och massor av granit. En liten film spelades naturligtvis in. Kan verkligen rekommendera denna led, Felicia vid Ågelsjön, en vertikal 6a med sköna förflyttningar och ett markant krux precis i slutet, som jag dock gled förbi oförskämt enkelt pga min räckvidd. Tog god tid på mig på väggen då jag ogärna ville falla plus att det alltid är kul att försöka sätta on sighten. Videon är därför "något" komprimerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar