Row, row, row your boat

Under 40 minuter i roddmaskinen borde jag hunnit tänka en hel del. Trots det satt jag som en lobotomerad och bara stirrade på det digitala räkneverket som långsamt tickade ner. Sekund för sekund. Emellanåt bytte jag grepp för att få lite variation. Så mycket mer hände inte. För att liva upp det hela körde jag även en omgång styrketräning. Ibland handlar det väl bara om att genomföra passet.

Intervaller och åter intervaller

Igår var jag äntligen på väggen igen efter en veckas nästan total vila. Det var lite trögt, samtidigt som det kändes skönt att vara tillbaka. Jag hade börjat bli lite orolig att förkylningen aldrig skulle släppa, men kan glatt konstatera att jag känner mig i stort sett frisk nu.

Tog det ändå lite lugnt och körde ingen styrketräning och ingen konditionsträning. Det blev "bara" ett intervall-pass på väggen. På schemat stod den varianten där man klättrar upp och ner på väggen utan att stanna eller vila i totalt 6-8 längder, sedan får man vila lite innan man går på nya längder. Övningen fullkomligt bränner sönder underarmarna och när jag landar på golvet efter en avslutad runda känns musklerna stumma som trästockar.

Med tanke på att jag hållit mig borta från väggen så länge tyckte jag ändå att det gick rätt bra. Kanske börjar en gnutta teknik att sätta sig och hjälper till att underlätta övningen.

Hade inte ens så mycket träningsvärk idag. Det var tur eftersom passet jag och Anders skulle ha tillsammans med Robban föll bort (pga av liten miss i kommunikationen mellan tränare och adepter vilket slutade med att jag och Anders väntade på K2 och Robban var i Solna och undrade var vi höll hus) och ersattes av en ny omgång intervaller. Dagens pass kördes på leder som låg nära eller strax över vår maxgräns och som avverkades i sjok om 4 där enda vilan var nedfirningen. Jag gillar inte alls den här typen av intervaller där jag i stort sett kan falla när som helst. Gillar ju som bekant inte tanken på att falla och det gör mig på dåligt humör att klättra sådana leder. Tur att Anders var positiv för oss båda.

Uppbyggnad

Idag (tisdag) skulle vi egentligen kört fystest nummer två men det blev miss i korrespondensen så Robban stod ensam och väntade i Solna medan jag och Johanna kliade oss i huvudet på K2 där det naturligtvis inte fanns nån Robban som väntade.

Så vi beslöt oss för att köra vårt första uppbyggnadspass och dessutom vårt första pass tillsammans. Johannas första led var en 6a som hon körde 4 gånger till topp/fall utan vila. Det gick riktigt bra tyckte jag som stod på marken och säkrade. Min första var en ganska krimpig 6b som gick åt skogen teknikmässigt och jag kände mig svag och pumpad efteråt.

Johanna kämpade vidare med nästa led, en "reachy" 6a, vilket visade sig vara typiskt dåligt om man vill nöta led som vi gjorde nu. Jag hittade en svagt överhängande 6b och studsade upp mer eller mindre, gick skitbra och pumpen gjorde sig knappt påmind. Överhängande leder är helt klart bäst för mig om jag vill träna på att hålla tekniken. Johannas sista var solid även om den var lite lägre graderad än tidigare leder. Jag avslutade med en till överhängande rutt som gick helt ok.

Axeln då? Jo fasen den höll faktiskt, peppar peppar! Lite öm hemma nu men inget som känns allvarligt. Det håller kanske på att släppa. Ska till Ortopeden på torsdag, efter det får vi se!

¡A muerte!

Varje sport har sina stjärnor, individer som helt enkelt spelar i en egen division. Personer med obegriplig talang, vansinnig träningsdisciplin och/eller en dedikering till sporten som få andra.

Men så finns det legender också. De där som lyckas ta sin sport till en helt ny nivå, som omdefinierar vad man tidigare trodde var möjligt. Fotbollen har Pelé, ishockeyn har Gretzky, stavhoppet har Bubka, tennisen har Federer och boxningen har Ali. Sportklättringen har Sharma.

Som relativt ny klättrare har jag ju liksom i efterhand fått rekonstruera upplevelsen av sportklättringens och Sharmas utveckling via filmer, artiklar och personliga anekdoter, vilket ger kanske ett lite annorlunda perspektiv jämfört med alla gamla gamar som har hållit på så pass länge att de minns hur det var innan 9a+ ens fanns på kartan. Jag vet helt enkelt inte hur folk såg på klättring innan Sharmas tid, vad som ansågs vara en fantastisk send eller vad som var värt en notis i Bergsport.

Allt detta slog mig under bildspelet som Chris körde efter att han mer eller mindre traskat upp för en 8b on sight. "Det var jobbigt i början men sen när jag kom till taket blev greppen lite större så då var det inga problem efter det" sammanfattar Sharma lakoniskt leden när vi får en chans att snacka med honom. Det var nog första gången i mitt liv som jag köat för att träffa en kändis, men det var det värt, det kändes som att man var i rätt sällskap för sånt nörderi.

På tal om nörderi steg (eller sjönk beroende på hur man ser det) jag några grader när jag råkade citera ett klipp från filmen King Lines som Chris körde under presentationen, jag föregick liksom monologen i filmen och blev naturligtvis retad av Johanna och hennes man Staffan. Nämnde jag att jag är lite lätt fanatisk av mig???

För att relatera allt detta till det vi håller på med här skulle jag vilja säga att Chris Sharmas besök här var en klockren inspirationsboost för mig, inte minst nu när jag går och hänger läpp för att jag är skadad. Han har en så pass skön inställning till klättring och till livet i allmänhet att man inte kan undgå att ryckas med i hans entusiasm. Jag hoppas verkligen jag får chansen att se honom "in action" igen nån gång!

Nu ska jag bara bli frisk sen är det "till döden" som gäller!

All the best!

Mina kunskaper om klättringens giganter fördjupades drastiskt idag efter en kväll med Chris Sharma på K2. Chris visade att det inte behöver vara så svårt att ta sig upp för väggen genom att on-sigtha en 8b och få det att se löjligt lätt ut.

Sedan fick vi en bildvisning som visade hans karriär som klättrare. Samtidigt pratade han om hur fantastisk klättringen kan vara, även utan svårighetsgrader och färdiga leder. Att behållningen lika gärna kan vara en utmanande rörelse eller friheten att vara kreativ och hitta en ny väg uppför väggen. Jag tycker att det är en fin tanke att ta med sig, att det inte bara handlar om att fokusera på en siffra och ett resultat. Kanske mest för att jag tänker väldigt mycket på svårighetsgrader just nu.

Efter föredraget gjorde jag och Anders som många andra och ställde oss i kö för att hälsa på Chris. Vad jag kan komma ihåg har jag bara en gång tidigare köat för att få närkontakt med en kändis. Det var på lågstadiet när vi under en skolutflykt fick sällskap av Kenta Nilsson och alla fröknarna sa att han var känd och att man kunde ta en autograf. Så jag gjorde det.

Kvällens autograf gick jag efter mer frivilligt. All the best, var hälsningen på postern. Så fint, den ska upp på något bra ställe. Jag tror de flesta av oss i kön fick samma hälsning, men alla var precis lika glada. Herregud, det var ju Chris Sharma!

Blod utan "plopp"

Den nedrans förkylningen vägrar ge med sig och min träning fortsätter att gå på sparlåga.

Igår kväll försökte jag mig på ett seriöst pass. Tänkte att jag skulle köra lätta intervaller på väggen. Det gick trögt redan från början. Jag kände mig svag och väldigt rädd för att ramla. Kroppen värkte och bara efter några vändor fick jag ont i knä- och fingerleder.

Sedan åkte jag på ett köttsår. Kanske inte ser så farligt ut på bilden och jag önskar jag kunde skriva att jag skadade mig på en tung 6a+, i en tight two-finger-pocket (eller vad det kallas), men att jag struntade i blodet och svedan och fortsatte mot toppen.

Så var det inte. Jag drog upp nagelbandet när jag knöt ur mig ur topprepet efter ett taffligt försök på en 5c. Kände mig som en riktigt hårding...

Det där fåniga såret i nagelbandet, som gick upp igen så snart jag kom åt det, sammanfattade träningspasset rätt bra. Det var stolpe ut över allt jag tog mig för. Så jag avslutade tidigare än planerat och satte mig för att kolla på andra som klättrade istället. Fick ju ett tips om att kika på klätterfilmer för att bli bättre själv. Tror att det fungerar lika bra att lära sig från andra i hallen, det blir ofta väldigt tydligt vilka som gör rätt och när någon kommer helt fel i ett move.

Kom hem och stupade i soffan efteråt med feberkänning så idag har jag bara vilat. Hoppas det räcker för att vara pigg imorgon.

Träningen - the low down... kind of

Jag och tränarna har bestämt oss för att jag tar det lugnt resten av veckan för att låta min krånglande axel vila sig, jag kör rehabträning under tiden i hopp om att återhämta mig snabbare och också bygga upp ett bättre skydd mot liknande förslitningsskador i framtiden.

Under tiden som det får läka tänkte jag skriva några rader om själva träningsupplägget. Jag har tittat runt lite på diverse klätterbloggar och det är kul att se att det snackas lite om Utvecklas 2011 och en kommentar jag har sett på mer än ett ställe är att vi skriver lite för lite om hur träningen faktiskt ser ut och är upplagd. Dels beror detta på att vi naturligtvis inte kan avslöja i detalj hur man ska lägga upp klätterträningen då det är ett program utvecklat av Klättercentret med ett stort mått av tid (och därmed pengar) bakom, samtidigt som vi såklart vill göra vårt bästa för att ge folk inspiration till att utveckla sin egen klättring och visa hur seriöst och genomtänkt det här egentligen är. Så jag ger en liten översikt i alla fall så ni får ett hum om vad det handlar om.

Träningsprogrammet
Man kan säga att en träningsvecka är uppbyggd kring fyra träningstillfällen som innehåller olika moment. Dessa moment kan utföras lite närsom och det behöver inte ens vara under just 4 pass utan det beror lite på oss själva, hur våra veckor ser ut i övrigt osv.

De olika momenten är: Styrka, Kondition, Teknik, Uthållighet, Uppbyggnad och Maxstyrka. Styrka och kondition är ganska självförklarande och har inga klättringsövningar i sig utan spenderas helt och hållet på gymmet/cykeln/i löpskorna. Det finns dessutom flera olika styrkepass beskrivna, ett kanske fokuserar på armar och axlar, ett annat på ben och rygg osv. Likaså varieras konditionsträningen mellan cykling, löpning, rodd etc, och dessutom mellan ihållande och intervallträning.

Teknikträning, utan krav på att följa rätt färg med fotstegen utan istället ska man träna på att hitta rätt balans så att varje förflyttning med fötterna kan göras kontrollerat utan att man flaggar ut från väggen eller tippar åt sidan. Nästa steg är att pusha tempot och försöka göra samma sak fortare. För att känna att man har balans så "hovrar" man med foten i några sekunder ovanför varje steg innan man sätter ner foten och förflyttar tyngden. Bara om man kan hänga kontrollerat och någorlunda oansträngt har man gjort rätt.

Resten är klättringsmoment med olika fokus. Teknikpassen haglar ju såklart tätt nu i början för att det är viktigt att vi lär oss rätt grundtekniker och att de nöts in såpass att vi till slut klättrar "rätt" med automatik. Uthållighet går enkelt att kombinera med teknikträning och här är ju fokus dels att klättra ihållande under en viss tid eller längd utan vila överhuvudtaget, dels skall korrekt teknik beaktas så långt det går (en mental aspekt är insikten att man tappar tekniken när man blir trött, en annan är att lära hjärnan att tänka "ett grepp till" hela tiden). Uthållighet tränas på grader som ligger under ens maxnivå. Uppbyggnadsträning är ganska lik uthålligheten men på lite tuffare väggar och med lite annat tempo. Maxstyrka har vi faktiskt inte gått in på i detalj än så jag vet inte hur de momenten kommer att se ut.

Vid sidan av detta så kommer vi att jobba med mentala aspekter också. Allt ifrån bearbetning av rädsla till hur man hanterar motgångar, vikten av att dokumentera och följa upp träningen, att ställa frågor till sig själv om hur ett pass gick och varför det gick som det gick. Tanken är också att vi kommer att få projekt att jobba med, dvs en led som ligger över vår nuvarande förmåga och som vi jobbar under en längre tid med att klara av.

En typisk vecka kan således bestå av exempelvis två styrkemoment, två konditionsmoment, ett teknikmoment, två uthållighetsmoment och ett uppbyggnadmoment, fördelat på 4 träningstillfällen. Kör man styrka samma träningstillfälle som man kör ett tungt uthållighetsmoment kan det exempelvis vara smart att köra ett styrkepass som fokuserar på underkroppen osv.

Jag inser när jag skriver om pass, moment, träningstillfällen osv att det låter ganska invecklat men det är lättare att förstå om man ser själva schemat än att berätta om det.

Så ser det ut översiktligt, vad det lider kommer vi att gå in på lite mer detaljer i de olika momenten gissar jag. Just nu är vi fortfarande rätt gröna på det här och jag personligen har fullt sjå med att bli bekväm med bloggandet i sig så jag förstår om inläggen känns lite spretiga och planlösa. Precis som klättringen är det här något man också måste lära sig.

Mer än vad jag kan tugga i mig?

Försöker återhämta mig efter några dagars redig förkylning. Klättringen och all annan träning har legat nere sedan i söndags. Hade egentligen ett planerat pass med tränare idag, men det blev framskjutet och istället åkte jag förbi K2 och bara pratade klättring med Robin.

Bland annat frågade jag om jag ska fila ner valkarna som börjar byggas upp på fingrarna. Svaret blev att det kan vara en bra idé att fila lite om jag känner att huden är på väg att lossna, liksom slitas av när jag klättrar på större grepp med hårda kanter. Annars inte.

"Vi strävar ju efter att få elefanthud på fingrarna så att de tål lite, jobba inte för mycket med att hålla händerna mjuka", förklarade Robin.

"Ja, fast jag vill helst inte att huden ska lossna. Jag tror inte riktigt att jag känner om det är på gång eller inte heller." Jag drog försiktigt med fingret över valken mitt på långfingret.

"Det är ingen fara. Om det händer så säger det bara 'plopp' också slits det upp som en flik. Ser lite läskigt ut för det kan blöda en del. Men då stannar man upp och tänker, gör det ont? Men det gör inte ont, så då är det bara att tejpa om fingret och köra på."

Jag kände ögonen växa i huvudet på mig. Plopp? Blod? Tejp? Fattade ett snabbt beslut om att jag nog ska fila lite i alla fall.

Sedan kom vi in på vad som ska bli mitt mål för Utvecklas 2011.

"Ja, lite av en slogan för projektet var, från 6a till 7a under 2011..." Robin drog på orden. Som om det de skrivit i annonsen var lite tokigt i mitt fall.

Oj, oj, nu har de ändrat sig och tänker kasta ut mig, tänkte jag. För finns det någon chans i världen att jag kommer klättra 7a på nio månader?

"Och vi tror nog att du ska kunna klara åtminstone en 7a lead senast i december. Däröver ska du vara stabil på 6c+ lead."

Jag kommer inte ihåg om jag sa något här. Tror jag satt stum. Robin fortsatte.

"Det är en väldigt snabb utvecklingstakt och innebär ungefär att du i snitt behöver förbättra dig ett steg per månad."

"Eftersom jag klättrar 6a nu betyder det att jag redan i april ska vara uppe på 6a+?"

"6a+? Jag tror du kommer klättra 6b i april."

Jag log. Det lät så fint. Och samtidigt så avlägset. Som om vi satt och diskuterade en annan person.

7a och dessutom på ledklättring? Jag som inte ens har börjat med eller har behörighet att klättra lead. Fast jag gillar att tränarna tror på det. Jag litar mer till deras förmåga att bedöma min förmåga än min egen. Och precis som med alla andra övningar i projektet så börjar vi med mindre steg. Jag må sakna elefanthud på fingrarna än, men jag börjar lära mig hur man äter en elefant. En bit i taget.

6b under april. Ska bara bli frisk först.

Bertil sju... Bingo!

På't igen! En ny vecka, nya saker att lära sig, axeln är som den är så jag och Robin kom överens om att ta det lite piano för att inte göra saker värre. "Vi vill hellre att du klättrar 6c i slutet av året och är frisk än att du klättrar 7c och är helt trasig" sade Robin vilket naturligtvis är skönt att höra.

För att vila (nåja) axeln var det svaklättring som gällde (dvs man klättrar på väggar som lutar mindre än vertikalt). Jag skrev tidigare att det känns som att man tagit ett steg ner prestationsmässigt för att man fokuserar så mycket på tekniken. Idag insåg jag att jag liksom glömmer de mest grundläggande rörelserna för att jag är så fokuserad på att göra just Robins övningar. Jag har redan förbättrat mig med fotplaceringarna och behåller nu (oftast) blicken på foten tills den är placerad innan jag går vidare. Så vi ställde om och fokuserade lite mer på balansen och att försöka känna hur och var jag vill placera fötterna och hur jag vill justera kroppen för att hitta tyngdpunkten rätt. Sedan snabba på det hela såklart. Det gick bättre och bättre ju längre passet fortskred och mot slutet flöt jag på rätt bra, men visst blev det lite mer si och så med tekniken ibland. Men Robin försäkrade mig om att det såg bra ut och att i vissa fall så är det bättre att bara gå vidare istället för att trixa för mycket med tekniken.

Efter det så kände jag av axeln lite så vi bröt där för att istället diskutera mina mål för året. "Vad tror du vi har satt för mål på grad?" frågar Robin och jag kan faktiskt ärligt säga att jag inte har en aning, det beror dels på vad man menar med grad (vilket kräver sitt eget blogginlägg för att avhandlas), dels beror det på att jag inte har en aning om hur pass svårt varje steg är att ta efter den nivån jag nu är på. Robin, Daniela och Robban hade i alla fall kommit fram till att vid årets slut ska jag klättra 7b på lead (för ni närmast sörjande som inte har en susning vad det innebär, jag förklarar sen).

Ärligt talat får jag blandade känslor här. Hade det varit topprep hade det känts ganska överkomligt, till och med något oambitiöst, men på lead känns det verkligen långt bort idag, men inte för långt bort heller. Robin lade också till att det som mål ska tolkas "Du ska kunna klättra de flesta 7b stabilt, men inte nödvändigtvis onsight varje gång. Din klättring ska vara bred på den nivån, istället för att du kan sätta en 7c för att du nöter den i flera månader" Bouldering kommer vi inte att sätta något specifikt mål för, utan det får jag lite på köpet, men kanske slänger vi in lite mer specifika bouldertekniker i den mån det finns tid och plats i skallen och i musklerna.

Hur som helst, detta innebär att jag på 9 månader ska höja mig 6 grader om man räknar att jag ligger på 6b idag. Piece of cake? Im-freakin'-possible? Lagom? Vem vet, men nu kör vi!

Nya prioriteringar

Det märks allt tydligare att klättring tar över mer och mer av tankeverksamheten. Satt i morse vid frukosten och funderade över dagen. Hade tagit sovmorgon och skulle strax efter iväg till en kompis för en snabb fika. Senare på kvällen väntade bowling och middag. Däremellan var det, om jag skarvade lite, två timmars dötid.

Vad går det att hitta på med två hela timmar? En snabb tanke for över möjligheterna att vårstäda, handla mat, vattna blommorna, fixa bilen som ska säljas och tusen andra saker som jag "borde" ta tag i. Eller så kan jag ju åka och klättra, tänkte jag. Det var länge sedan. Hade inte varit på K2 sedan kvällen innan då de körde 50 fresh, dvs. 12 timmar tidigare. En evighet.

Eftersom den nya vanan har blivit att ständigt prioritera klättring och planera in träningspass där luckor finns så blev det Klättercentret idag igen. Fjärde vändan denna vecka. Mina blommor kommer att dö här hemma medan jag går från att klättra 6a till 6b.

Trots min konstanta närvaro i klätterhallen kändes det som en evighet sedan jag var på väggen. Fallrädslan var tillbaka, dubbel-dipparna låg där och väntade, axlarna hade helt glömt sin optimala position och det där med att flagga och svinga sig upp åt rätt håll gjorde mig återigen helt förvirrad.

Det är som om hjärnan förvandlats till en stor sil. När kunskap matas på i ordentlig mängd, som under ett teknikpass med någon av tränarna, så stannar en del av vad de säger kvar i hjärnan under själva passet. Går det sedan någon dag så har allt jag lärt mig sakta sipprat igenom silnätet och lämnat mig blank till nästa pass.

Jag blir så förbannad att jag svär högt för mig själv på väggen när jag är på väg upp, lagom mör i en avslutande intervall, och för sjätte gången kommer på mig själv att lägga tyngdpunkten helt fel över fötterna och istället för att enkelt kliva upp, måsta dra hela kroppsvikten mot nästa grepp. Det är så ineffektivt. Arghhh!

Teknikpass med Robin väntar igen på tisdag och jag längtar. Han och jag har en hel del att räta ut när det gäller den där jäkla tyngdpunktsförflyttningen.

Ont, det gör ont...

Skador är, tyvärr, oundvikligen en del av träning och sportutövning, så även med klättring. Jag har varit relativt skadefri under mina knappa två år på väggen; en stukad fot och ett trilskande finger är det enda som egentligen har hållit mig borta från väggen under en längre tid. En av de större rädslorna jag hade inför Utvecklas 2011 var att jag skulle gå och skada mig direkt och dels förlora värdefull träningstid, men framförallt att göra folk besvikna, folk som lägger ner tid och pengar på en. Så det är alltid lite jobbigt när man känner av någonting i kroppen för man är orolig att det inte bara är en trött muskel som vill ha lite vila. Det som dock inte får hända är att man går och döljer att man har ont för att man inte vågar erkänna att man kanske bör ta en klätterfri vecka.

En månad innan jag blev uttagen fick jag ont i en muskel bak vid höger skulderblad. Det kändes först som att jag var stel och hade fått en knut som bara behövde masseras ut. Det blev sen lite värre och gjorde ganska ont, men jag gick till en sjukgymnast som kämde lite och bara nån dag efter var axeln som ny igen. Så jag tänkte inte mer på det.

Den smärtan kom tillbaka igen för en vecka sedan efter ett styrkepass som avslutades med lite för mycket bouldering när jag egentligen borde ha slutat klättra. Men eftersom det gick över så pass fort sist så reflekerade jag knappt över det utan masserade axeln lite lätt och tog det lugnt i några dagar. Men av någon anledning hade smärtan inte gått bort fem dagar senare. Så jag begav mig till en naprapat som snabbt konstaterade att min höft och rygg är sneda på grund av felbelastning, för lite stretching och ett för stillasittande jobb.

"Så det ska vi fixa till" säger naprapaten och sedan börjar knakandet och man tror att ryggen ska gå i bitar. Min rygg är nu uträtad och höften är i princip back to normal, men jag har ett återbesök nästa vecka för att "fixa till" det sista.

Problemet är att axeln fortfarande är stel och smärtan är inte helt borta. Det kändes idag när jag var på K2 och bevittnade 50 Fresh samtidigt som jag körde lite enkla leder vid sidan av. Naprapaten ansåg inte att jag behövde vila helt men jag undrar om jag inte borde ta en klätterfri vecka och fokusera på rehabövningar. Får stämma av med tränarna tror jag bestämt. Jag vill egentligen köra veckans uthållighetspass med Johanna på söndag, det blir varma duschar, massage och ta det lugnt tills dess!

Vägen till Utvecklas 2011

Sedan vi drog igång ”Utvecklas 2011” har jag flera gånger fått en och samma fråga.

”Hur kom du med där?”

Betoningen ligger lika ofta på ”hur” som på ”du”. Varför det blev just jag och Anders i slutänden vet jag inte riktigt, men jag tänkte försöka redogöra för ”hur” min väg till projektet såg ut. Och jag tar den ända från början.

Många som börjar klättra verkar ha en naturlig talang för sporten. De är ganska modiga, rörliga i kroppen och relativt oberörda av höjden. För mig var det tvärt om. Jag hade de flesta faktorer emot mig. Jag var feg som få, ovigare än en byrå och ville helst hålla mig så nära marken det bara gick.

Förutsättningarna gjorde att det tog en månad för mig att ens våga upp till toppen av väggen när jag började klättra för ett halvår sedan. Efter den bedriften tog det ytterligare en månad att klättra hela vägen på en och samma led. Så fortsatte utvecklingen i små steg, 5a blev så småningom 6a, och topprepsklättringen plussades på med enklare bouldringsleder. Jag gav till och med utomhusklättring ett försök på Thailands-semestern i december (se bilden :-).

För att fortsätta att förbättras insåg jag att det skulle bli nödvändigt med lite hjälp på vägen. Jag behövde tips om hur jag skulle röra mig på väggen, vilken alternativ träning som gick att kombinera med klättringen och hur jag skulle styrketräna för att få mer kraft på väggen. Själv hade jag ingen aning om någonting när det kom till klättring och jag började se över möjligheten att köpa tekniklektioner.

Det var i den vevan jag såg lappen på dörren vid Klättercentrets entré. ”Klättrar du 6a-6b idag och vill utvecklas till en bättre klättrare 2011?” stod det i rubriken. Jag kände mig träffad. Det var ju precis vad jag ville. Utvecklas. Och det omgående.

Dock var det ett litet problem, man skulle ansöka med en film. En film! Ni vet hur naturligt det känns att sitta framför en kamera och berätta om sig själv och försöka motivera en okänd mottagare att den ska välja just dig till sitt fantastiska projekt. Man är verkligen sitt vanliga avslappnade jag som pratar på utan att glömma ord, sluddra eller fasansfullt inse hur mycket av dubbelhakan som syns i just den valda bildvinkeln. Ni vet? Det är ju skitlätt att filma en presentation av sig själv. Eller?

Jag var nära att ge upp projektet just på grund av filmkravet. Samtidigt ville jag så förbaskat gärna komma med och beslöt mig för att ge det ett försök. Ungefär tusen omtagningar senare fick jag till slut ihop en liten film. Jag lyckades dessutom göra filen så stor att den inte gick att mejla in som instruktionen sa. Istället var jag tvungen att köpa en dvd-skiva att bränna mästerverket på för att få in ansökan i tid.

En helg passerade och efter det kom ett meddelande som sa att jag hade gått vidare till steg två och var välkommen på provklättring och intervju. Denna del av uttagningen finns beskriven i mitt allra första blogginlägg här på sidan. Det var ett inlägg som jag skrev som en del av uttagningen. Sedan fick jag bita på naglarna i några dagar till innan jag fick beskedet att jag hade kommit med i projektet.

Jisses, vad glad jag blev.

Trefrontsattack

Det skall sägas att våra tränare verkligen utgör en perfekt kombination av olika personligheter, klätterstilar och erfarenheter. Jag vet inte om valet av Daniela, Robban och Robin var genomtänkt med detta i åtanke, snarare är det väl så att de är just de tre som ÄR Klättercentret i mångt och mycket.

Hur som helst, jag har nu haft det sanna nöjet att få gå träningspass med alla tre och skillnaderna i deras approach i märkbar, vilket är perfekt då deras olika synpunkter och fokus gör att man får en mer komplett coachning. Risken för mig är att det blir information overload när alla tre ger mig tips på vad jag hela tiden bör tänka på på väggen, men jag tror att man får ordning på allt med tiden. Nu i början får man helt enkelt fokusera på en sak åt gången när man klättrar och försöka variera det man tränar på.

Daniela jobbar mycket vetenskapligt, hon vet hur kroppen funkar och hur man blir effektiv på väggen, vilka muskler man bör arbeta med och vilken hållning man ska ha.


När jag körde uthållighet med Robban med Danielas mantran färska i huvudet fick jag, inte motstridiga, men andra synpunkter som fick mig att jobba med andra moment, exempelvis att tänka mer resultatinriktat (jag ska ju faktiskt upp, det är liksom det som är poängen), att använda min längd och att planera min klättring.

Igår tog till sist Robin över tyglarna och skickade upp mig på lite ledklättring. Jag fick nöta och nöta på fotplaceringarna och att hela tiden hitta balansen i kroppen. Vi jobbade även med att få upp tempot, göra dynamiska förflyttningar och att tänka på att andas, något man lätt glömmer bort att göra då och då på väggen.

Innan nästa vecka ska trojkan sätta sig ner och fastställa mina mål under Utvecklas 2011 och så snart jag själv vet vilka de är kommer jag att meddela såklart! Robin ville även ge mig ett projekt, en led över min gräns som blir något att komma tillbaka till och jobba på. Det känns jäkligt spännande just nu!

Dagens sista mål

När jag träffade Jeanette och pratade kost poängterade hon hur viktigt det var att inte gå och lägga sig på tom mage. Det var en kommentar jag tog till mig och har levt efter den senaste veckan.

Jag gillar att efter middag, träning, dusch och annat fixande sätta mig ner en stund i lugn och ro och äta dagens tredje och sista mellanmål.

Ikväll blev det en hallon- och mangosmoothie.

Superenkel att göra. Blanda lite frysta hallon, en näve frusen mango, några skedar yoghurt (med vaniljsmak eller naturell), ungefär lika mycket mjölk och en sked Kesella för proteinets skull. Mixa och servera. Kittlar skönt i kistan efter en kvällsrunda i joggingspåret.

Sprang ca 40 minuter ikväll och tänkte mycket på känslan i kroppen under tiden. Är det något jag är van att träna sedan tidigare så är det just löpning. Därför har jag lättare att avgöra vilken form jag är i för stunden genom en springtur.

Bra form betyder att det går lätt, lätt i uppförsbackarna. Benen spritter av lust att dra upp tempot och även om jag nästan jobbar upp mjölksyra i en tung stigning så återhämtar sig både muskler och flås snabbt så snart vägen planar ut.

Tyvärr är det precis den motsatta känslan som fortfarande dominerar för tillfället. Det går tungt och trögt. Dock kände jag mig betydligt närmare en "bra form" under kvällens runda jämfört med passet i snömodd för någon dryg vecka sedan. Det måste vara ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll. Ett enormt upplyftande besked!

Padda vadå?

Som Anders skrev hängde vi i Klättercentrets monter på Vildmarksmässan i helgen. Ovan med att omge mig med så mycket klättrare på en och samma gång hade jag lite svårt att hänga med i tugget. Min blick for mellan de som pratade som om jag följde en bollen på en tennismatch. Jag försökte läsa deras läppar för att tyda ut vad de egentligen pratade om.

Ungefär så här lät det:

"Robin har varit i England och klättrat Gaia."

"Nej, coolt, såg den i Hard Grit."

"Hörde att (något namn som jag inte längre minns) monosolade uppför den. Fast han hade onsightat den ledad först."

"Ja, men man ska ju egentligen upp i minareten."

"Ja, fast Gaia är läskig. Passar nog Robin, han är lite galen, använde fiffi när han tradklättrade."

Här hoppade jag in i konversationen: "Eh, fiffi, vad är det?"

"En säkring som är som en krok, man använder den vid aidklättring."

"Hm, där ser man", sa jag utan att förstå mycket mer.

En stund senare kom Robin och berättade om klättringen på Gaia. Anders var mäkta imponerad och jag önskade att jag kunde reagera på samma sätt, men det gick inte riktigt eftersom jag inte hade en aning om vad det hela handlade om.

"Dessutom hade vi bara en padda", förklarade Robin.

"Vart gjorde ni av den då, marken eller hörnan?" frågade Anders.

"Det blev i hörnan efter lite funderande. Den som säkrade fick bara vara beredd på att springa."

Sådär fortsatte konversationen och jag fick hjälp vart efter att förstå vad som var vad. Dock inser jag att det är dags att börja öva lite klättrings-glosor och plugga på om legendariska leder och kända klättrare för att komma in i den här världen på allvar.

En annan sak att öva på är att "trampa igenom och flagga". Det ägnade jag och Robin ett helt teknikpass åt idag. Mycket bra att kunna! Både orden och rörelserna.

Vildmarksmässan

Den här helgen har träningen nedprioriterats något skall erkännas, då både jag och Johanna istället har medverkat på Vildmarksmässan där Klättercentret hade utställning. Den centrala attraktionen var en mobil klättervägg man hade rullat in i hallen och folk flockades konstant kring den för att testa. För ungarna var det som ett tivoli men det var kul att se många vuxna testa också.

Utöver detta så hade man i samarbete med Tierra en mode-slash-klätteruppvisning där Daniela, Robban, stjärnskottet Minna och svenska mästaren Jocke klättrade iförda Tierras nya vårkollektion. För att krydda den ganska enkla och korta turen upp för mobilväggen hade man hängt upp en horisontell skiva bredvid med grepp på som utgjorde ett avslutande takparti som man var tvungen att ledklättra.

"Modellerna" fick ju såklart det hela att se mycket enkelt ut. Jag blev sjukt taggad och inspirerad och frågade om det gick an för oss att också testa. Björn som ansvarade för det hela tyckte det lät som en bra idé så helt plötsligt var allas ögon riktade direkt mot mig och Johanna som med betydligt mer ryckliga och nervösa rörelser staplade oss upp för samma led medan Björn glatt tjoade på i micen om Utvecklas-programmet.


Johanna briljerade med bra teknik upp till taket där hon valde att bli nedfirad (hon har inte rött kort och sista biten var det som sagt ledklättring som gällde), men jag som faktiskt har ledklättrat var ju bara tvungen att testa hela vägen. Skivan som utgjorde takpartiet hamnade i gungning när man kastade sig efter greppen så det var lite trixigt att få till fötterna då man behövde kompensera för fotsteg i rörelse; vanligtvis är ju väggarna och klipporna relativt stillastående! Sista försöket var jag faktiskt på slutgreppet men där tog det stopp.



På det stora hela var det riktigt kul att se vilket stort intresse det var runt klätterväggen, många som kom fram och pratade och frågade om klättring, kändes nästan som man jobbade där ett tag. Hoppas åtminstone en del av alla som var där får för sig att komma förbi på gymmen och testa nån gång här framöver. Jag gissar att det i en hel del hus har tjatats kring middagsbordet ikväll från ungar som just hittat sin senaste hobby och föräldrar som inte riiiktigt tycker att det är en sån bra idé... Men det är det!

Att inte klättra...

... det är frågan. Alltså, hela principen med träningsschemat är att man följer schemat, vilket jag verkar ha svårt att förstå. Redan tidigt i veckan betade jag av alla inlagda klätterpass: ett renodlat teknikpass med Daniela och dagen efter ett uthållighetspass med Robban. Utöver dessa så har jag tre styrkepass och det enklaste stället att genomföra dessa pass på är klättergymmet, trots att det inte står klättring på schemat; det finns vikter, stänger, mattor osv där vilket underlättar.

Men väggarna står ju där och bara suktar en, ber om att bli klättrade och det är svårt att motstå, inte minst när man har fått en massa nya tips från tränarna på saker man bör tänka på tills nästa pass. Så jag lyckas övertala hjärnan att jag helt enkelt gör lite läxa, för det måste man ju ändå få göra utan att frångå schemat helt och hållet?! Så efter styrkepasset traverseras det och efter det bestämmer jag mig för att testa lite mer teknik på blåtejpade boulderproblem. So far so good, right?

Men så ser man nåt svarttejpat problem som ser helt görbart ut å rätt vad det är så kollar man klockan och inser att den där halvtimmen man tänkte lägga vid boulderväggen har blivit 90 minuter på allt möjligt och teknikdiciplinen försvann ungefär samtidigt som de sista syremolekylerna lämnade underarmarna för en timme sedan. GÅ HEM, liksom! Ska det vara så svårt? En annan lockelse är ju såklart också det sociala. Det är svårt att nöta traversrörelser helt allena i nåt hörn när man ser några hålla på med ett skitroligt problem 10 meter bort som man också vill testa; kanske sätter man det tillsammans och lär sig nåt nytt på kuppen?

Min disciplin måste bli bättre, det är för lätt att bli överansträngd om jag klättrar för mycket på egen hand och samtidigt ska följa schemat. Framförallt måste jag hålla det enkelt, fokusera på "läxläsning" om jag går loss på väggarna själv, inte bara klättra lite som jag vill utan tanke på vad jag gör och hur jag gör det. Den tiden är över!

Klätterbloggen goes Modeblogg

Jag gav mig själv en present i veckan. Nya träningskläder.

Invigde dem nu i kväll och var så här glad...

Tänk vad lite stillat shoppingbegär kan göra.

Allra bäst tycker jag om byxorna. Hur sköna som helst. Skulle kunna sova i dem. Eller ha dem på jobbet om klädkoden gick att töja så långt.

Träningen var det lite upp och ner med. Och då menar jag inte bara på väggen :-). Dubbel-dipparna är uthålliga motståndare och vägrar ge sig utan en ordentlig match.

Fick en fråga om vad en dubbel-dipp egentligen är. Det är när man sätter foten på ett steg och istället för att bara smacka dit tårna och kliva vidare så duttar foten en gång extra på steget. Man rättar alltså till fotfästet en aning. Det kan vara den minsta lilla ryckningen, så liten att man inte tänker på den innan någon gör en uppmärksam på den. Nu när jag vet att jag ska undvika dipparna lägger jag märke till dem hela tiden och det är fasligt irriterande.

Dessutom har jag fått reda på att jag gör en annan sak med fötterna som tydligen är ännu värre. Jag skrapar dem mot väggen! Liksom missar fotsteget en aning, kommer för högt med foten och drar tårna lite mot väggen samtidigt som jag trycker ner foten mot fästet. Har förstått att det är mot all form av klättrings-etik. Framför allt en skymf mot skorna som blir utslitna i förtid. Danielas ord ringer i minnet.

"Kan du åtminstone försöka att inte släpa fötterna i väggen?!"

Jag jobbar på det.

Vardagslyx

Jag fick just ett mejl från Robin som hade läst mitt blogginlägg från i söndags där jag tvivlade på min förmåga att överleva projektet. Han är i England, men skrev för att heja på och säga till mig att komma igen. Jag blev så glad. Lite tårögd (vilket egentligen inte betyder så mycket eftersom jag kan storgråta över de mest banala sakerna). Det var ett så tydligt bevis på vilka fina tränare vi har med oss på den här resan och jag ville bara berätta det för er som läser här. De är fantastiskt omtänksamma och har en entusiasm som smittar ordentligt. Det är en lyx att få träna med dem.

Vill också passa på att förtydliga att jag inte längre är lika spak som i helgen. Vinden har vänt. Fallträningen och ett roligt uthållighetspass igår med Robban tog mig över svackan. Att träffa Jeanette och, precis som Anders, få höra att jag i stort sett går omkring och svälter var också ett steg uppåt. Självklart behöver jag massor av mat och bra sådan för att orka träna och hålla motivationen uppe. Jag har bara inte tänkt så mycket på kosten innan. Jag undrar vad jag egentligen har tänkt på innan. Nu funderar jag bara på klättring och vilket mellanmål jag ska proppa i mig här näst.

Framför allt tänker jag på saker som gått bra de senaste träningspassen. Det kan vara något litet, som en kontrollerad fotisättning, ett grepp jag tog helt utan korrigeringar eller en förflyttning med axlarna i rätt position. Bilden av rörelsen och känslan från den rullar om och om i tankarna. Gång på gång upplever jag hur härligt det var att våga släppa taget och falla trots att händerna krampade av rädsla om greppen. Mitt undermedvetna verkar ha förstått vad jag gett mig in på och försöker nu dopa mig, rent mentalt, till att bli en bättre klättrare. Men jag klagar inte, all hjälp är välkommen.J

Can't blogg - eating!

Jaha då var det officiellt, jag är kass på att äta! Kostrådgivare Jeanette förundrades över att jag överhuvudtaget orkar träna när jag berättat hur en vanlig dag ser ut för mig i matväg.

"Du äter ju alldeles för lite!"

För en som är uppfostrad med Folkhälsoinstitutets tallriksmodeller, kostcirklar, matpyramider och "Three square meals a day" under 90-talet så är det svårt att tänka sig andra sätt att lägga upp ätandet på. Nu är det inte så att jag är undernärd eller något så illa, men med det träningstempot vi håller sen en vecka tillbaka (och som med tiden kommer att öka dessutom) så kommer min utveckling att bli lidande om jag inte uppdaterar vanorna något.

Jeanette höll det väldigt enkelt och rakt på sak med bra tips på vad man bör ha i kylen och skafferiet, vad en typisk diet för en idrottare bör innehålla per dag, vad man bör käka efter träning och när, hur mycket protein och kolhydrater etc.


Efter dagens pass bar det således av direkt till ICA för storhandel. Mitt största problem är att jag äter för sällan, även om jag äter ordentliga portioner, istället för att sprida ut ätandet på fler måltider. Därför finns det nu nötter, torkad frukt, diverse pålägg, ägg, avokados och annat som jag ska släpa med till jobbet för förtäring vid fikapauserna. Efter träningspassen har jag varit lite för dålig på att återställa den förlorade energin även om jag vet att jag egentligen borde; jag ska jobba på att få igång en "banan och mjölk"-rutin på väg hem från hallen. Till kvällsmål blev det idag en yoghurtsmoothie med banan och bär (och en Semla, det är ju fettisdagen idag för bövulen!) och frukostyoghurten kommer imorgon att få sällskap av en keso- och kalkonmacka.

Det blir många omställningar så här i början har jag ju redan konstaterat. Detta var ytterligare en och den känns absolut nödvändig för undvika att en felaktig kost håller en tillbaka i utvecklingen.

Jobba upp modet

En vecka har gått sedan vi körde igång på riktigt och jag överdriver inte genom att säga att träningsvärken aldrig lämnat kroppen. Jag kände mig sliten på väg till Klättercentret. En envis huvudvärk molade bakom pannbenet och jag hade glömt träningskläderna på jobbet. En riktig toppenstart alltså. Med hjälp av min snälle make fick jag ett nytt ombyte till hallen och träningen kunde sätta igång.

Skönt nog hade Daniela planerat ett lugnare pass för dagen. Istället för att fokusera på den fysiska utmaningen tog vi oss an den mentala. Fallträning stod på schemat och bara själva ordet väckte fjärilarna i magen.

Vi började lugnt med att jag bara testade att släppa taget från toppen. Släppa utan att be om spänt rep, utan att förvarna den som säkrade och utan att krampa vid greppen en halvtimme innan jag släppte. Därefter lades fler och svårare fall in på varje led.

När fallen blev extra långa och fick en ordentlig pendling tjoade jag som en ängslig gammal tant i selet. Samtidigt var det rätt härligt hur det susade till i bröstet när hjärtat hoppade över ett slag.

Finaste Daniela ropade hela tiden uppmuntrande ord som byggde upp modet och ökade trygghetskänslan. När jag sedan föll tog hon emot mig mjukt och säkert.

Nu i efterhand är jag mäkta nöjd över att ha klarat av något som jag bävat mycket för vid varje klätterpass tidigare. Träningen var så rolig att jag helt oväntat ser fram emot nästa tillfälle att öva fler fall.

Sammanfattning vecka 1

Första veckan har varit, i ett ord, omtumlande. Träningsschema, testa ut ny utrustning (stort tack till våra sponsorer, perfekt med ett klätterset man kan nöta all träning med!) nya bekantskaper, nya rutiner och ett helt nytt sätt att se på klättring.

Det är knäppt att man efter bara ett par dagar kan känna hur kroppen förändras (detta brukar förvisso indikera en katastrofalt låg referensnivå, dvs man är kass), för efter första veckans pass har jag blivit smidigare, inget snack om saken. Stretchövningarna fungerar uppenbarligen, dock bör jag tillägga att jag har stretchat varje dag (ibland två gånger), inte bara efter träningspassen alltså.

På väggen är jag mer fokuserad, hjärnan jobbar mer aktivt med att ha rätt teknik. Intressant är att jag faktiskt klättrar sämre, rent prestationsmässigt, eftersom hjärnans uppmärksamhet inte bara är riktad utåt mot leden utan även inåt, mot hur jag rör mig och vilken hållning jag har. Det är inget som oroar; tanken är ju att nöta in tekniken så den sitter, sen kan jag återgå till att fokusera på problemet/leden.

Uthållighetspasset var mördande och visst känner jag till viss del också av Johannas oro när jag sneglar på träningsschemat. Men varken vi eller tränarna vet faktiskt hur det kommer att gå eller om de upplagda schemana är perfekt anpassade för oss. Klarar vi inte passen så gör vi inte, huvudsaken är att vi hela tiden kör på vårt bästa, är fokuserade och ser till att ha kul medan vi gör det. Det är liksom därför vi är här!

Veckans pass:
1 Teknik
1 Uthållighet
2 Styrka
2 "Hemläxa", dvs teknikträning på egen hand

Ett erkännande

Jag börjar tvivla. Det går sakta går upp för mig i vilken rysligt dålig form jag är och jag undrar om det här verkligen kommer att gå vägen?

Fram tills nu har jag i ett halvår klättrat ungefär två gånger i veckan. Utöver det klämt in ett joggingpass här och där. Det är inte jättemycket träning, men borde ha lagt någon slags grundnivå för konditionen och styrkan.

Ändå känns det som om jag ska dö av varenda övning. Allt ligger på gränsen till vad jag klarar av. Armhävningar, upphopp och som på bilden, utfallssteg. Varje set är så sjukt tungt och tron på att det ska bli lättare känns ofantligt avlägsen.

Att passen ska bli tuffare vågar jag knappt tänka på. En lätt yrsel sätter in så fort jag tjuvkikar i träningsprogrammet och ser vad som väntar om någon dryg månad. Vilka mängder av intervaller som jag ska klara av och vilken svårighetsgrad de rör sig på.

Samtidigt vet jag att jag omöjligt kan ta mig an hela nio-månaders-projektet på en gång. Inte ens i tanken. Mitt jobb är att göra det bästa jag kan här och nu. Idag innebar det ett uthållighetspass på roddmaskinen med efterföljande styrketräning. Jag tog mig igenom det och måste därmed vara nöjd. Bör också glädja mig åt den enkla klättring jag gav mig på och genomförde utan en massa dubbel-dippar.

Jag ska inte gräma mig över hur omöjligt det känns att klättra nio väggar utan paus. Jag är inte där ännu. Framtidens träningspass får jag hantera när de kommer...

Hade trevligt sällskap i klätterhallen idag och vi firade ett gott utfört arbete med en fika. Gissar att Jeanette, vår dietist, kommer att ha invändningar mot det när jag träffar henne för första gången på tisdag. Men det ska jag oroa mig över först då.

Morgonpass

I morse var det dubbar under skorna och musik i öronen när jag gav mig ut på dagens konditionspass direkt efter uppstigning.

Trots en strålande vacker morgonsol på himlen var luften kylslagen och underlaget en blandning av snö, is och grus.

Uppförsbackarna med mjuk snömodd sög fram ordentligt med mjölksyra i låren, men jag och mina nyvakna muskler kämpade oss runt dryga fem kilometer.

Hann inte med den styrketräning jag hade tänkt innan det var dags att åka till jobbet och får ta den imorgon istället.

Uthållig, uthålligare, uthålligast!

På t-banan på väg hem efter första "riktiga" passet, citationstecknen för att förkylningen inte är ur kroppen än (på ett tag, skall tilläggas om jag känner mig själv).

På schemat stod uthållighet kombinerat med teknik. Ett uthållighetspass går i princip ut på att klättra enkelt men länge - antingen en viss tid eller ett visst antal vändor upp och ner. Man får inte stanna upp och vila; skaka ur armarna tillåts endast om det görs i samband med förflyttning mellan grepp. Man leker i princip jojo upp och ner för väggen. Daniela skickade upp mig på ett par leder i 5-registret som i sig själva inte är mer än en uppvärmningsled, men det dröjde inte länge innan underarmarna skrek efter syre. Jag fann att nedklättringarna var extremt pumpframkallande och även om jag aldrig ramlade var det inte långt ifrån på de sista längderna.

Kombinerat med själva övningen kommenterade Daniela på min allmänna teknik; jag skulle in i det längsta försöka bibehålla tekniken genom passet vilket är sjukt svårt när hjärnan går in i Survival Mode och är mer intresserad av att komma ner helskinnad, trots att samma hjärna för fem minuter sen VISSTE att det är hur säkert som helst.

"Ner med axlarna, jobba med ryggen! Tänk på fotplaceringarna, kom igen nu! Raka armar! Inte vila, kör på!" ropar Daniela från marken. Det triggar mig, Daniela vet vad tusan hon snackar om. Gyttjeklumpen mellan öronen vaknar till liv för en stund och jag lyckas med några godkända rörelser. Med så många saker att tänka på blir det lätt att man missar åtminstone en av dem vilket leder till att man blir trött ännu fortare. Att undvika att låta axlarna åka upp när man hänger var nog det svåraste för mig och ett klassiskt misstag som många klättrare gör, det kommer att ta tid innan det sitter, känner jag spontant.

Efter sista vändan var jag helt slut i armarna, förkylningen störde nog mer än det kändes men jag är ändå nöjd med första passet. Jag har beslutat mig för att vänta med veckans andra styrkepass och skippar konditionspassen helt denna vecka så kroppen hinner friskna till.

Smittad av dubbel-dippen

Är på väg till mitt första riktiga teknik- och uthållighetspass och tankarna snurrar kring måndagens duvning. Speciellt en detalj sitter etsad i minnet:

Jag och Anders klättrade tvärs över väggen som en del av uppvärmningen. Då hörde jag Robin säga till Anders att han inte skulle ”dubbel-dippa” fötterna vid varje nytt steg.

Jag log för mig själv. Mycket nöjd över det faktum att det där med dubbel-dipp inte var något jag höll på med. Med säkerhet placerade jag foten på nästa steg och fortsatte framåt. Ett par meter längre fram väntade Daniela.

”Johanna, tänk på att inte dubbel-dippa när du sätter i foten”, upprepade hon Robins ord.

Va? Menar hon mig, tänkte jag. Min stegisättning var ju hur säker som helst. Jag gjorde en ny rörelse och satte i foten.

”Där, nu dubbel-dippar du igen”, sa hon.

Jag förstod ingenting. Trodde jag just gjort en perfekt isättning. Koncentrerad tittade jag på foten och gjorde om rörelsen. Precis när jag nuddade steget så såg jag den. Som genom magi hade dubbel-dippen hoppat på min fot.

Daniela hade rätt. Dessutom var hon snäll som bara kallade det en dubbel-dipp. Snarare sysslade jag med trippel-dippar och kvadruppel-dippar. Jag stod för sjutton och steppade på varje steg innan jag klev upp på det. Och när jag väl börjat tänka på det så dök dippen upp som gubben i lådan vid varje nytt steg. Konstant rättade jag till foten innan jag klev vidare.

Vi fortsatte och jag fick öva en stund på att bara förflytta fötterna med precision och bestämdhet. Det gick bättre, jag lyckades sätta dit några steg helt utan tics-liknande korrigeringar. Klättringen blev genast jobbigare. Krävde mycket mer av magmuskler, ben och höftböjare. Jag gissar att det bara är att vänja mig, hela kroppen behöver vara med och arbeta om jag ska göra rätt. Och det är rätt jag är ute efter.

Den där Murphy...

Söndag 27/2, två dagar innan Utvecklas 2011 drar igång, infinner den sig. Den där omisskännliga känslan av en förkylning som just flyttat in i kroppen. "Fan fan fan!" är första tanken och den har repeterats som ett mantra de senaste dagarna. Murphy älskar oss alla! Nåväl, detta lilla antiklimax får helt enkelt lösa sig genom att jag skippar konditionspassen och tar det lugnt på de första teknik- och styrkepassen tills jag är återhämtad. Tränartrojkan höll i princip med om detta när jag berättade om mitt ofrivilliga tillstånd, även om Robban muttrade något om kontraktsbrott vid sjukdom.

I måndags (dagen innan kick-off) var vi på plats för att gå igenom uppvärmningsövningar, alla styrkemoment, stretching samt att coacherna fick chansen att se oss klättra rep för första gången. Superbra att verkligen i detalj gå igenom även en så basic sak som en armhävning och en situp, rörelser man trodde man hade stenkoll på. Nej, det hade man inte uppenbarligen! Stretchingen är det jag ser mest fram emot att komma igång med ordentligt eftersom det är just bristen på stretching som är anledningen till min största svaghet - min orörlighet och stelhet. Både jag och Johanna har mycket att förbättra där! Daniela med sin tränarutbildning vet precis vilka övningar vi bör plåga våra muskler och leder med.

Under klättringen hade jag svårt att hålla mig tillbaka, jag har sedan jag blev uttagen till Utvecklas 2011 hållit igen med klättringen så abstinensen började göra sig påmind, minst sagt.

Det hela avslutades med att vi fick den första tidens träningsschema utdelat till oss. Jag har inte haft ett schema sedan högskolan så detta ska bli spännande.