Mina kunskaper om klättringens giganter fördjupades drastiskt idag efter en kväll med Chris Sharma på K2. Chris visade att det inte behöver vara så svårt att ta sig upp för väggen genom att on-sigtha en 8b och få det att se löjligt lätt ut.
Sedan fick vi en bildvisning som visade hans karriär som klättrare. Samtidigt pratade han om hur fantastisk klättringen kan vara, även utan svårighetsgrader och färdiga leder. Att behållningen lika gärna kan vara en utmanande rörelse eller friheten att vara kreativ och hitta en ny väg uppför väggen. Jag tycker att det är en fin tanke att ta med sig, att det inte bara handlar om att fokusera på en siffra och ett resultat. Kanske mest för att jag tänker väldigt mycket på svårighetsgrader just nu.
Efter föredraget gjorde jag och Anders som många andra och ställde oss i kö för att hälsa på Chris. Vad jag kan komma ihåg har jag bara en gång tidigare köat för att få närkontakt med en kändis. Det var på lågstadiet när vi under en skolutflykt fick sällskap av Kenta Nilsson och alla fröknarna sa att han var känd och att man kunde ta en autograf. Så jag gjorde det.
Kvällens autograf gick jag efter mer frivilligt. All the best, var hälsningen på postern. Så fint, den ska upp på något bra ställe. Jag tror de flesta av oss i kön fick samma hälsning, men alla var precis lika glada. Herregud, det var ju Chris Sharma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar