... det är frågan. Alltså, hela principen med träningsschemat är att man följer schemat, vilket jag verkar ha svårt att förstå. Redan tidigt i veckan betade jag av alla inlagda klätterpass: ett renodlat teknikpass med Daniela och dagen efter ett uthållighetspass med Robban. Utöver dessa så har jag tre styrkepass och det enklaste stället att genomföra dessa pass på är klättergymmet, trots att det inte står klättring på schemat; det finns vikter, stänger, mattor osv där vilket underlättar.
Men väggarna står ju där och bara suktar en, ber om att bli klättrade och det är svårt att motstå, inte minst när man har fått en massa nya tips från tränarna på saker man bör tänka på tills nästa pass. Så jag lyckas övertala hjärnan att jag helt enkelt gör lite läxa, för det måste man ju ändå få göra utan att frångå schemat helt och hållet?! Så efter styrkepasset traverseras det och efter det bestämmer jag mig för att testa lite mer teknik på blåtejpade boulderproblem. So far so good, right?
Men så ser man nåt svarttejpat problem som ser helt görbart ut å rätt vad det är så kollar man klockan och inser att den där halvtimmen man tänkte lägga vid boulderväggen har blivit 90 minuter på allt möjligt och teknikdiciplinen försvann ungefär samtidigt som de sista syremolekylerna lämnade underarmarna för en timme sedan. GÅ HEM, liksom! Ska det vara så svårt? En annan lockelse är ju såklart också det sociala. Det är svårt att nöta traversrörelser helt allena i nåt hörn när man ser några hålla på med ett skitroligt problem 10 meter bort som man också vill testa; kanske sätter man det tillsammans och lär sig nåt nytt på kuppen?
Min disciplin måste bli bättre, det är för lätt att bli överansträngd om jag klättrar för mycket på egen hand och samtidigt ska följa schemat. Framförallt måste jag hålla det enkelt, fokusera på "läxläsning" om jag går loss på väggarna själv, inte bara klättra lite som jag vill utan tanke på vad jag gör och hur jag gör det. Den tiden är över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar