Vägen till Utvecklas 2011

Sedan vi drog igång ”Utvecklas 2011” har jag flera gånger fått en och samma fråga.

”Hur kom du med där?”

Betoningen ligger lika ofta på ”hur” som på ”du”. Varför det blev just jag och Anders i slutänden vet jag inte riktigt, men jag tänkte försöka redogöra för ”hur” min väg till projektet såg ut. Och jag tar den ända från början.

Många som börjar klättra verkar ha en naturlig talang för sporten. De är ganska modiga, rörliga i kroppen och relativt oberörda av höjden. För mig var det tvärt om. Jag hade de flesta faktorer emot mig. Jag var feg som få, ovigare än en byrå och ville helst hålla mig så nära marken det bara gick.

Förutsättningarna gjorde att det tog en månad för mig att ens våga upp till toppen av väggen när jag började klättra för ett halvår sedan. Efter den bedriften tog det ytterligare en månad att klättra hela vägen på en och samma led. Så fortsatte utvecklingen i små steg, 5a blev så småningom 6a, och topprepsklättringen plussades på med enklare bouldringsleder. Jag gav till och med utomhusklättring ett försök på Thailands-semestern i december (se bilden :-).

För att fortsätta att förbättras insåg jag att det skulle bli nödvändigt med lite hjälp på vägen. Jag behövde tips om hur jag skulle röra mig på väggen, vilken alternativ träning som gick att kombinera med klättringen och hur jag skulle styrketräna för att få mer kraft på väggen. Själv hade jag ingen aning om någonting när det kom till klättring och jag började se över möjligheten att köpa tekniklektioner.

Det var i den vevan jag såg lappen på dörren vid Klättercentrets entré. ”Klättrar du 6a-6b idag och vill utvecklas till en bättre klättrare 2011?” stod det i rubriken. Jag kände mig träffad. Det var ju precis vad jag ville. Utvecklas. Och det omgående.

Dock var det ett litet problem, man skulle ansöka med en film. En film! Ni vet hur naturligt det känns att sitta framför en kamera och berätta om sig själv och försöka motivera en okänd mottagare att den ska välja just dig till sitt fantastiska projekt. Man är verkligen sitt vanliga avslappnade jag som pratar på utan att glömma ord, sluddra eller fasansfullt inse hur mycket av dubbelhakan som syns i just den valda bildvinkeln. Ni vet? Det är ju skitlätt att filma en presentation av sig själv. Eller?

Jag var nära att ge upp projektet just på grund av filmkravet. Samtidigt ville jag så förbaskat gärna komma med och beslöt mig för att ge det ett försök. Ungefär tusen omtagningar senare fick jag till slut ihop en liten film. Jag lyckades dessutom göra filen så stor att den inte gick att mejla in som instruktionen sa. Istället var jag tvungen att köpa en dvd-skiva att bränna mästerverket på för att få in ansökan i tid.

En helg passerade och efter det kom ett meddelande som sa att jag hade gått vidare till steg två och var välkommen på provklättring och intervju. Denna del av uttagningen finns beskriven i mitt allra första blogginlägg här på sidan. Det var ett inlägg som jag skrev som en del av uttagningen. Sedan fick jag bita på naglarna i några dagar till innan jag fick beskedet att jag hade kommit med i projektet.

Jisses, vad glad jag blev.