Ett erkännande

Jag börjar tvivla. Det går sakta går upp för mig i vilken rysligt dålig form jag är och jag undrar om det här verkligen kommer att gå vägen?

Fram tills nu har jag i ett halvår klättrat ungefär två gånger i veckan. Utöver det klämt in ett joggingpass här och där. Det är inte jättemycket träning, men borde ha lagt någon slags grundnivå för konditionen och styrkan.

Ändå känns det som om jag ska dö av varenda övning. Allt ligger på gränsen till vad jag klarar av. Armhävningar, upphopp och som på bilden, utfallssteg. Varje set är så sjukt tungt och tron på att det ska bli lättare känns ofantligt avlägsen.

Att passen ska bli tuffare vågar jag knappt tänka på. En lätt yrsel sätter in så fort jag tjuvkikar i träningsprogrammet och ser vad som väntar om någon dryg månad. Vilka mängder av intervaller som jag ska klara av och vilken svårighetsgrad de rör sig på.

Samtidigt vet jag att jag omöjligt kan ta mig an hela nio-månaders-projektet på en gång. Inte ens i tanken. Mitt jobb är att göra det bästa jag kan här och nu. Idag innebar det ett uthållighetspass på roddmaskinen med efterföljande styrketräning. Jag tog mig igenom det och måste därmed vara nöjd. Bör också glädja mig åt den enkla klättring jag gav mig på och genomförde utan en massa dubbel-dippar.

Jag ska inte gräma mig över hur omöjligt det känns att klättra nio väggar utan paus. Jag är inte där ännu. Framtidens träningspass får jag hantera när de kommer...

Hade trevligt sällskap i klätterhallen idag och vi firade ett gott utfört arbete med en fika. Gissar att Jeanette, vår dietist, kommer att ha invändningar mot det när jag träffar henne för första gången på tisdag. Men det ska jag oroa mig över först då.