Smittad av dubbel-dippen

Är på väg till mitt första riktiga teknik- och uthållighetspass och tankarna snurrar kring måndagens duvning. Speciellt en detalj sitter etsad i minnet:

Jag och Anders klättrade tvärs över väggen som en del av uppvärmningen. Då hörde jag Robin säga till Anders att han inte skulle ”dubbel-dippa” fötterna vid varje nytt steg.

Jag log för mig själv. Mycket nöjd över det faktum att det där med dubbel-dipp inte var något jag höll på med. Med säkerhet placerade jag foten på nästa steg och fortsatte framåt. Ett par meter längre fram väntade Daniela.

”Johanna, tänk på att inte dubbel-dippa när du sätter i foten”, upprepade hon Robins ord.

Va? Menar hon mig, tänkte jag. Min stegisättning var ju hur säker som helst. Jag gjorde en ny rörelse och satte i foten.

”Där, nu dubbel-dippar du igen”, sa hon.

Jag förstod ingenting. Trodde jag just gjort en perfekt isättning. Koncentrerad tittade jag på foten och gjorde om rörelsen. Precis när jag nuddade steget så såg jag den. Som genom magi hade dubbel-dippen hoppat på min fot.

Daniela hade rätt. Dessutom var hon snäll som bara kallade det en dubbel-dipp. Snarare sysslade jag med trippel-dippar och kvadruppel-dippar. Jag stod för sjutton och steppade på varje steg innan jag klev upp på det. Och när jag väl börjat tänka på det så dök dippen upp som gubben i lådan vid varje nytt steg. Konstant rättade jag till foten innan jag klev vidare.

Vi fortsatte och jag fick öva en stund på att bara förflytta fötterna med precision och bestämdhet. Det gick bättre, jag lyckades sätta dit några steg helt utan tics-liknande korrigeringar. Klättringen blev genast jobbigare. Krävde mycket mer av magmuskler, ben och höftböjare. Jag gissar att det bara är att vänja mig, hela kroppen behöver vara med och arbeta om jag ska göra rätt. Och det är rätt jag är ute efter.