Jobba upp modet

En vecka har gått sedan vi körde igång på riktigt och jag överdriver inte genom att säga att träningsvärken aldrig lämnat kroppen. Jag kände mig sliten på väg till Klättercentret. En envis huvudvärk molade bakom pannbenet och jag hade glömt träningskläderna på jobbet. En riktig toppenstart alltså. Med hjälp av min snälle make fick jag ett nytt ombyte till hallen och träningen kunde sätta igång.

Skönt nog hade Daniela planerat ett lugnare pass för dagen. Istället för att fokusera på den fysiska utmaningen tog vi oss an den mentala. Fallträning stod på schemat och bara själva ordet väckte fjärilarna i magen.

Vi började lugnt med att jag bara testade att släppa taget från toppen. Släppa utan att be om spänt rep, utan att förvarna den som säkrade och utan att krampa vid greppen en halvtimme innan jag släppte. Därefter lades fler och svårare fall in på varje led.

När fallen blev extra långa och fick en ordentlig pendling tjoade jag som en ängslig gammal tant i selet. Samtidigt var det rätt härligt hur det susade till i bröstet när hjärtat hoppade över ett slag.

Finaste Daniela ropade hela tiden uppmuntrande ord som byggde upp modet och ökade trygghetskänslan. När jag sedan föll tog hon emot mig mjukt och säkert.

Nu i efterhand är jag mäkta nöjd över att ha klarat av något som jag bävat mycket för vid varje klätterpass tidigare. Träningen var så rolig att jag helt oväntat ser fram emot nästa tillfälle att öva fler fall.