Hela våren gick faktiskt som en dans för mig rent mentalt, det var aldrig, eller väldigt sällan iaf, någon osäkerhet på väggen vad gäller fall, läskiga lägen på väggen, långa klipp, att klippa när man är pumpad... allt det där kändes rätt säkert ändå. Då körde jag de flesta ledpassen med antingen Robin eller Daniela och det kändes såklart hur lugnt som helst med nån av dem vid repbromsen.
Därmed trodde jag att alla mina rädslogrejer var mer eller mindre under kontroll för all framtid. Enter ny säkringspartner Emelie. Som jag skrev om tidigare så upplevde jag av nån konstig anledning rädsla igen och slutsatsen var att det pratades för lite mellan oss och det var något som behövde redas ut.
Efter helgen på Örnberget och efter dagens pass då jag fortsatte pressa 6c-6c+ så kan jag med glädje säga att det var precis rätt medicin. Emelie är själv inte i behov av speciellt mycket peppning från marken men för mig är det precis vad jag behöver för att känna att personen där nere har koll och följer vad jag gör. Så fort hon började ropa så steg känslan av säkerhet och all fokus flyttades över till klättringen och jag gjorde grymma framsteg idag. Känner mig nu både lättad och glad att Daniela direkt lyckades pinpointa problemet och att vi lyckades lösa det så fort.
Nu vet jag om att rädslan fortfarande potentiellt finns kvar där men jag vet också att det går att arbeta sig förbi den. Innan vi snackade om det så fattade vi inte att det ens var ett problem eller vad det var som var orsaken till det. Då är det svårt att problemlösa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar