Farligt att känna sig nöjd?

Äntligen har halsontet övergått i en riktig förkylning och är med det förhoppningsvis på väg bort. Sitter hemma och hostar och stressar över att jag inte kan träna. Ligger ordentligt efter i tidsplanen för att till årsskiftet kunna klättra en 7a lead.

Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med min klättring och det är oroväckande.

I dagarna har det gått ett år sedan jag köpte träningskort på Klättercentret och började klättra mer regelbundet. Jag hade ännu inte lyckats ta mig till toppen av en led, oavsett hur många grepp jag använde, och vågade inte klättra högst upp på boulderväggen, än mindre släppa taget om jag inte var centimeter från mattan.

Så i torsdags svingade jag mig från taket som Tarzan i lianen och kunde rapportera ner nollor till Robin som förde "skräck-statistik". Det var noll obehagligt. Jag klättrade lead på 6b och kände mig bekväm.

Det vore väl just sjutton om jag inte var nöjd över den utvecklingen. Men hur nöjd kan man känna sig utan att sluta sträva efter framsteg?

Klättringen har nu blivit till en allsidig träning som jag kan ägna mig åt ett par gånger i veckan utan att tröttna. Jag tror det var hit jag ville komma när jag började klättra. Projektet har varit en ovärderlig hjälp för mig i min strävan att ta mig hit och utan det hade det kanske aldrig gått. Men härifrån känns alla vidare framsteg som topping på tårtan.

Känslan får samvetet att gnaga. Är det möjligt att fortsätta utvecklas trots att jag är nöjd med hur långt jag har kommit? Kanske blir jag en dötrist deltagare att följa framöver eftersom det till viss del redan känns som om jag har gått i mål.

Kanske är det bara influensan som talar och när feberdimman väl lättar kommer jag återigen vara halvt om halvt konstant missnöjd med min prestation. Då får ni åter en strävande deltagare att följa.