Känns som om halva landet har gått och blivit förkylda den här veckan, och jag är en av dem. Istället för att jobba på projektet bestämde jag mig för att snacka lite "teori" med Daniela.
För så här är det: Samtidigt som det har gått framåt med projektet, jag har listat ut alla sekvenser, ungefär var jag ska vila, hur taket ska attackeras osv, så känns det som att jag har tappat grundteknik. Jag känner mig klumpig och långsam på väggen, det blir fumliga klipp, ryckigt, och det känns som att ett flyt och en klarhet i rörelserna saknas. Så vi satte oss och snackade igenom det hela lite. Väldigt nyttigt att bara ha någon att bolla det med. Det jag måste göra är:
- Bryta ner leden i flera sektioner (nu är det 2 jag jobbar i, Daniela föreslog 4) med vilopaus mellan varje
- Jobba varje sektion för sig och fokusera bara på den sektionen jag befinner mig i
- Jobba varje sektion ett par gånger (dvs fira ner och gör om tills det känns bra) och korta sedan successivt ner antalet sektioner genom att bygga ihop dem
Genom att jobba så här är det lättare att hålla fokuset i nuet, vilket är bra för det jag tror händer är att jag börjar svaja med tekniken och då tappar jag nuet och börjar tänka i stil med "fan hur ska det gå där och där framme om jag är så här dålig och trött redan nu?" å så sätter slarvet igång på riktigt. Jag måste erkänna att det faktiskt till stor del är en mental spärr, inte att tekniken faktiskt är så mycket sämre helt plötsligt. Nu har jag en gameplan för hur jag ska projekta leden, nu är det bara att köra!
Pratade lite med Robin också efteråt, om hur små marginalerna är när man klättrar på gränsen av vad man klarar. Hur en led då kan kännas helt omöjligt varje gång man gör något litet fel, för att sen när man sätter den kännas alldeles för enkel för sin grad. En annan viktig poäng som togs upp, och något som Johanna också insåg alldeles nyligen, är att ibland så är det inte tekniken i sig som är lösningen, utan att man helt enkelt tar i lite hårdare. Jag tror att jag kanske har klättrat lite för mycket enkla leder och där vant mig vid att inte behöva fajta så himla hårt utan bara lita på tekniken. Ju tuffare lederna blir, desto oftare får man helt enkelt acceptera att vissa förflyttningar och krux helt enkelt suger! Det enda som då hjälper är att fajta sig igenom dem med en skopa jävlaranamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar