Jag har tänkt lite mer på det här med tekniken. Så smått börjar jag förstå när jag gör rätt och när det blir helt åt skogen fel på väggen. Ibland vet jag hur jag ska rätta till felen och ibland har jag ingen aning. Sedan finns det tillfällen, som igår kväll, när jag gör alldeles för många fel, vet om det, men är för trött för att sluta slarva.
Gårdagens pass var en gammal klassiker där jag klättrade upp-ner-upp-ner-upp-ner ett antal vändor utan vila. Jag körde på väggar med lätta grepp (5a-6a+) och följde ibland en led, ibland en led med bara händerna (fötterna på vad som helst) och stundtals, när underarmarna höll på att brinna upp, klättrade jag på precis allt som stack ut från väggen.
Just i de här passen, när jag bara maler på och aldrig får stanna till, varken på golvet eller ens på väggen, utan ska hitta vila i rörelsen (har inte riktigt fått in snitsen på det ännu), vore det optimalt att klättra med god teknik för att spara på krafterna. Tyvärr blir det precis tvärt om. Fötterna släpar mot väggen, armarna jobbar mest i nittio graders vinkel och rumpan petar ut som en strut. Det är så tungt att jag jämrar mig, men ändå gör jag allt för att övningen ska bli ännu tyngre.
Det är en smula oroande att jag kan bete mig så korkat. Veta om att jag gör fel, känna precis när det händer, men ändå fortsätta klättra på samma skogshuggar-trubbiga sätt. Det är ju en sak att klättra med rätt teknik i tillrättalagda övningar, men till vilken nytta om jag kastar ut allt jag lärt mig genom fönstret så fort jag blir dumstum i kroppen? Hur gör ni för att behålla tekniken när mjölksyran får det att svartna framför ögonen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar