Jag tycker egentligen att det här med att jaga efter grader är helt fel sätt att finna glädje, njutning och syfte i sin klättring. Det är förvisso skönt för stunden när man väl sätter nånting man försökt länge eller för första gången klättrar en viss grad, men den känslan ebbar ut ganska fort och man letar sig sen genast vidare till nästa projekt, nästa utmaning. Det är när man är på väggen som det är som bäst, när man får njuta av att bara vara i stunden, när varje rörelse känns optimerad, ibland vågad men samtidigt beräknad, kraftig men delikat, när kroppen lyder och man känner sig lätt.
Så det är med blandade känslor som jag nu kan skryta med att ha höjt mig ännu en "nivå", i och med att jag satte min första 7a+ någonsin, en led med gula grepp som går upp längs insidan av det smala benet på elefanten på K2. Jag är överlycklig över att allting klaffade och att jag verkligen lyckats ta mig vidare från den tidigare dippen jag kände efter sommaruppehållet. Jag är glad över insikterna projektet har gett mig och hur jag ska bära dem med mig till alla framtida leder och problem. Utveckling. Samtidigt känns nu graden nästan helt egal. Det var en (1) 7a+ det, av tusentals andra som jag kanske är år ifrån att sätta. Vem vet?
Samtidigt är grader inte alls utan sin nytta och värde, speciellt när man tränar som vi gör. Att lägga sig på rätt nivå i träningen är verkligen viktigt för en bra utveckling så därför är det bra att kunna plocka ut leder på en lagom nivå. Men utöver det ser jag mest en risk för gradnoja, och en jakt på siffror och bokstäver snarare än upplevelser.
Några av dagens lektioner:
- Hastighet och flöde. Att kunna klättra både snabbt och i bibehållet tempo kräver planering. Flöde innebär att man hela tiden är ett par steg före i planeringen, att man alltid vet a) vad man ska flytta härnäst, b) var man ska flytta det till och c) hur förflyttningen ska ske. Därav vikten att läsa leden innan. Att hålla hög hastighet innebär att man är på väggen kortare tid, men dels får det inte ske på bekostnad av tekniken, dels så är hastighet inget utan flöde. Att röra sig fort mellan greppen för att sedan behöva pausa för att man inte vet vart man ska härnest leder till ryckig klättring.
- Andning och vila. Det är inte alltid främst mjölksyran som måste skakas bort ut underarmar och fingrar om man får en vila på väggen. Det upptäckte jag idag. Ibland är det lika viktigt att ta en paus för mental samling, låta adrenalinet sjunka nån nivå och få ner pulsen.
- Muskelminne och rekrytering. Vet man att leden har ett visst krux, en specifik rörelse där allt måste klaffa, så kan man sätta samman just den rörelsen med grepp på en bouldervägg, som man sedan nöter ett par gånger innan man ger sig på projektet. Kroppen minns, musklerna minns. Det lönar sig också att köra några ordentliga förflyttningar, lite traversering då man tar i, nån dyno osv precis innan man kliver på leden, för att få igång musklerna, vänja dem vid ansträngningen. Detta är alltså utöver den vanliga uppvärmningen.
- "If at first you don't succeed... try again!" Jag hade redan gett leden två ordentliga push innan jag på sista försöket för dagen satte den. Trodde aldrig att jag hade krafter nog kvar för det men där hade man alltså fel. Ge det ordentligt med vila (15 min minst) och håll igång kroppen mellan försöken, knalla runt, hoppa, gör enklare grepprörelser med händerna, traversera enkelt. Det får igång blodflödet och hjälper till att pumpa bort slaggprodukter från underarmarna.
- Njut och ha kul! Kom ihåg varför du ens bryr dig om att hänga där på väggen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar