Jag faller, jag faller, jag faller

Körde ett fantastiskt pass med Robin idag. Väldigt mycket klättring och väldigt många fall. Som vanligt var Robin som en sådan där presentbok med passande citat för varje situation man kan tänkas stöta på. Önskar så att jag kunde dela med mig av det vettiga han sa, men jag kommer inte ihåg. Är så galet trött i både kropp och huvud att minnet från passet redan är aningen suddigt. Tur då att jag hade lite foto- och filmhjälp på plats så att jag visa vad vi gjorde istället för att beskriva.

Robin började med att presentera uppgiften, att ta flygcertifikat i hans flygskola. Jag skulle samla ihop fallmeter, målet för dagen var 100 m.

Så jag fick göra det här:

Från annan vinkel:



Och igen (Observera att jag här klarar rörelsen jag konstant ramlat på alla andra gånger jag klättrat denna led):

Varje fall skulle sedan betygsättas i läskighetsgrad och ganska snart utkristalliserade sig ett mönster:

- Ju fler fall jag tog desto lättare blev det
- Ju tröttare jag var desto mindre blev obehaget
- Så fort vi gick på en ny led steg läskighetstalen igen

Öh, så vad var då mönstret? Orkar inte riktigt tänka här.... Tror det är bra att klättra och vara jäkligt trött. Enligt Robin klättrade jag dessutom som bäst när jag var redig trött och var tvungen att göra rörelserna så energieffektivt som möjligt för att orka ta mig uppåt.

Totalt samlade jag ihop 27 fall och ni ser slutsumman av antalet fallmeter i högerkanten.

Så här glad och slut var jag efteråt.




















Jo, just det, nu kom jag på en bra sak av det Robin sa. När det känns för svårt att nå ett grepp, sikta på det ovanför och du ska se att det går. Jag kan bara hålla med. Fungerade för mig. En gång.