Jag tycker egentligen att det här med att jaga efter grader är helt fel sätt att finna glädje, njutning och syfte i sin klättring. Det är förvisso skönt för stunden när man väl sätter nånting man försökt länge eller för första gången klättrar en viss grad, men den känslan ebbar ut ganska fort och man letar sig sen genast vidare till nästa projekt, nästa utmaning. Det är när man är på väggen som det är som bäst, när man får njuta av att bara vara i stunden, när varje rörelse känns optimerad, ibland vågad men samtidigt beräknad, kraftig men delikat, när kroppen lyder och man känner sig lätt.
Så det är med blandade känslor som jag nu kan skryta med att ha höjt mig ännu en "nivå", i och med att jag satte min första 7a+ någonsin, en led med gula grepp som går upp längs insidan av det smala benet på elefanten på K2. Jag är överlycklig över att allting klaffade och att jag verkligen lyckats ta mig vidare från den tidigare dippen jag kände efter sommaruppehållet. Jag är glad över insikterna projektet har gett mig och hur jag ska bära dem med mig till alla framtida leder och problem. Utveckling. Samtidigt känns nu graden nästan helt egal. Det var en (1) 7a+ det, av tusentals andra som jag kanske är år ifrån att sätta. Vem vet?
Samtidigt är grader inte alls utan sin nytta och värde, speciellt när man tränar som vi gör. Att lägga sig på rätt nivå i träningen är verkligen viktigt för en bra utveckling så därför är det bra att kunna plocka ut leder på en lagom nivå. Men utöver det ser jag mest en risk för gradnoja, och en jakt på siffror och bokstäver snarare än upplevelser.
Några av dagens lektioner:
- Hastighet och flöde. Att kunna klättra både snabbt och i bibehållet tempo kräver planering. Flöde innebär att man hela tiden är ett par steg före i planeringen, att man alltid vet a) vad man ska flytta härnäst, b) var man ska flytta det till och c) hur förflyttningen ska ske. Därav vikten att läsa leden innan. Att hålla hög hastighet innebär att man är på väggen kortare tid, men dels får det inte ske på bekostnad av tekniken, dels så är hastighet inget utan flöde. Att röra sig fort mellan greppen för att sedan behöva pausa för att man inte vet vart man ska härnest leder till ryckig klättring.
- Andning och vila. Det är inte alltid främst mjölksyran som måste skakas bort ut underarmar och fingrar om man får en vila på väggen. Det upptäckte jag idag. Ibland är det lika viktigt att ta en paus för mental samling, låta adrenalinet sjunka nån nivå och få ner pulsen.
- Muskelminne och rekrytering. Vet man att leden har ett visst krux, en specifik rörelse där allt måste klaffa, så kan man sätta samman just den rörelsen med grepp på en bouldervägg, som man sedan nöter ett par gånger innan man ger sig på projektet. Kroppen minns, musklerna minns. Det lönar sig också att köra några ordentliga förflyttningar, lite traversering då man tar i, nån dyno osv precis innan man kliver på leden, för att få igång musklerna, vänja dem vid ansträngningen. Detta är alltså utöver den vanliga uppvärmningen.
- "If at first you don't succeed... try again!" Jag hade redan gett leden två ordentliga push innan jag på sista försöket för dagen satte den. Trodde aldrig att jag hade krafter nog kvar för det men där hade man alltså fel. Ge det ordentligt med vila (15 min minst) och håll igång kroppen mellan försöken, knalla runt, hoppa, gör enklare grepprörelser med händerna, traversera enkelt. Det får igång blodflödet och hjälper till att pumpa bort slaggprodukter från underarmarna.
- Njut och ha kul! Kom ihåg varför du ens bryr dig om att hänga där på väggen!
torsdag 29 september 2011
Markkontroll
Har inte kört ett redigt pass på två veckor. Oroar mig för att all rädsla ska vara tillbaka, men tänker samtidigt att om den är det vet jag hur jag ska jaga in den i vrårna igen.
Ett sätt för mig att hantera rädslan när jag inte kan klättra för fullt själv är genom att säkra någon annan. När jag började med ledklättring var det lika läskigt att stå nere på marken och hålla repet som att vara uppe på väggen. Har kommit på att jag måste öva mer på att säkra. Få känna hur klättrarens fall drar i mitt sele, hur olika repbromsar fungerar och hur mycket slack jag kan ha på repet och ändå känna en trygg förvissning om att klättraren är säker i mina händer.
Det är egentligen ganska enkelt. Jag måste veta hur jag sköter kontrollen från marken för att själv våga släppa kontrollen och lita på min säkrare när jag är på väggen. Insåg det inte då, men det var samma sak när jag började klättra topprep. Inte förrens jag hade fångat någon annans fall vågade jag falla själv.
Ett sätt för mig att hantera rädslan när jag inte kan klättra för fullt själv är genom att säkra någon annan. När jag började med ledklättring var det lika läskigt att stå nere på marken och hålla repet som att vara uppe på väggen. Har kommit på att jag måste öva mer på att säkra. Få känna hur klättrarens fall drar i mitt sele, hur olika repbromsar fungerar och hur mycket slack jag kan ha på repet och ändå känna en trygg förvissning om att klättraren är säker i mina händer.
Det är egentligen ganska enkelt. Jag måste veta hur jag sköter kontrollen från marken för att själv våga släppa kontrollen och lita på min säkrare när jag är på väggen. Insåg det inte då, men det var samma sak när jag började klättra topprep. Inte förrens jag hade fångat någon annans fall vågade jag falla själv.
tisdag 27 september 2011
När man inte vet vad felet är...
Hela våren gick faktiskt som en dans för mig rent mentalt, det var aldrig, eller väldigt sällan iaf, någon osäkerhet på väggen vad gäller fall, läskiga lägen på väggen, långa klipp, att klippa när man är pumpad... allt det där kändes rätt säkert ändå. Då körde jag de flesta ledpassen med antingen Robin eller Daniela och det kändes såklart hur lugnt som helst med nån av dem vid repbromsen.
Därmed trodde jag att alla mina rädslogrejer var mer eller mindre under kontroll för all framtid. Enter ny säkringspartner Emelie. Som jag skrev om tidigare så upplevde jag av nån konstig anledning rädsla igen och slutsatsen var att det pratades för lite mellan oss och det var något som behövde redas ut.
Efter helgen på Örnberget och efter dagens pass då jag fortsatte pressa 6c-6c+ så kan jag med glädje säga att det var precis rätt medicin. Emelie är själv inte i behov av speciellt mycket peppning från marken men för mig är det precis vad jag behöver för att känna att personen där nere har koll och följer vad jag gör. Så fort hon började ropa så steg känslan av säkerhet och all fokus flyttades över till klättringen och jag gjorde grymma framsteg idag. Känner mig nu både lättad och glad att Daniela direkt lyckades pinpointa problemet och att vi lyckades lösa det så fort.
Nu vet jag om att rädslan fortfarande potentiellt finns kvar där men jag vet också att det går att arbeta sig förbi den. Innan vi snackade om det så fattade vi inte att det ens var ett problem eller vad det var som var orsaken till det. Då är det svårt att problemlösa...
Därmed trodde jag att alla mina rädslogrejer var mer eller mindre under kontroll för all framtid. Enter ny säkringspartner Emelie. Som jag skrev om tidigare så upplevde jag av nån konstig anledning rädsla igen och slutsatsen var att det pratades för lite mellan oss och det var något som behövde redas ut.
Efter helgen på Örnberget och efter dagens pass då jag fortsatte pressa 6c-6c+ så kan jag med glädje säga att det var precis rätt medicin. Emelie är själv inte i behov av speciellt mycket peppning från marken men för mig är det precis vad jag behöver för att känna att personen där nere har koll och följer vad jag gör. Så fort hon började ropa så steg känslan av säkerhet och all fokus flyttades över till klättringen och jag gjorde grymma framsteg idag. Känner mig nu både lättad och glad att Daniela direkt lyckades pinpointa problemet och att vi lyckades lösa det så fort.
Nu vet jag om att rädslan fortfarande potentiellt finns kvar där men jag vet också att det går att arbeta sig förbi den. Innan vi snackade om det så fattade vi inte att det ens var ett problem eller vad det var som var orsaken till det. Då är det svårt att problemlösa...
Örnberget
I helgen var det strålande sol och riktigt varmt för att vara sen semptember, så Robin drog med mig och min klätterkompis Emelie till Örnberget för att, med Robins ord, känna på lite goa grejer.
Han hade spanat in "Underarms UFO" åt oss, som enligt Stockholmsföraren håller en grad på 6c. Kruxet är definitivt i början, att etablera sig på själva berget. Det krävs att man går upp i en undercling som känns hemsk ända tills man får upp fötterna, kan låsa av ordentligt och gå vidare till en fin jugg lite längre upp. Efter det känns det som ganska ihållande klättring på runt 6b ända tills den sista pushen upp till ankaret då man får sträcka sig efter en gaston med högerhanden och bara trycka ifrån så man får upp fötterna högt på en avsats från vilken man sedan i lugn och ro kan klippa ankaret.
Superbra pass då vi tog hela dagen på oss med bara den leden, jobbade den på topprep ett par gånger, sen satte jag det första försöket på lead och gjorde ett par repetitioner också. På tal om utmattning så märktes det tydligt att det var just den mentala tröttheten som till slut tog över helt. Vi hade bra med mat med oss men var alldeles för slarviga med att faktiskt sätta i oss den mellan pressen. Nervsystemet får inte den energin det behöver och hela kroppen bara stänger av och man kan inget göra... ok vi tog faktiskt vägen förbi K2 efteråt för att bara bouldra av oss lite på det enklaste vi kunde hitta. Men resten av kvällen blev som en lång koma. Come sunday och jag var fortfarande ganska trött i kroppen, men fick likväl in ett bra pass med Johannas man Staffan som var grymt taggad på lite ledklättring.
Gjorde några fina press på precis det jag ska öva på, uppbyggnad på runt 6c nivå för att bygga upp mjölkssyratåligheten, min svagaste punkt för tillfället.
Han hade spanat in "Underarms UFO" åt oss, som enligt Stockholmsföraren håller en grad på 6c. Kruxet är definitivt i början, att etablera sig på själva berget. Det krävs att man går upp i en undercling som känns hemsk ända tills man får upp fötterna, kan låsa av ordentligt och gå vidare till en fin jugg lite längre upp. Efter det känns det som ganska ihållande klättring på runt 6b ända tills den sista pushen upp till ankaret då man får sträcka sig efter en gaston med högerhanden och bara trycka ifrån så man får upp fötterna högt på en avsats från vilken man sedan i lugn och ro kan klippa ankaret.
Superbra pass då vi tog hela dagen på oss med bara den leden, jobbade den på topprep ett par gånger, sen satte jag det första försöket på lead och gjorde ett par repetitioner också. På tal om utmattning så märktes det tydligt att det var just den mentala tröttheten som till slut tog över helt. Vi hade bra med mat med oss men var alldeles för slarviga med att faktiskt sätta i oss den mellan pressen. Nervsystemet får inte den energin det behöver och hela kroppen bara stänger av och man kan inget göra... ok vi tog faktiskt vägen förbi K2 efteråt för att bara bouldra av oss lite på det enklaste vi kunde hitta. Men resten av kvällen blev som en lång koma. Come sunday och jag var fortfarande ganska trött i kroppen, men fick likväl in ett bra pass med Johannas man Staffan som var grymt taggad på lite ledklättring.
Gjorde några fina press på precis det jag ska öva på, uppbyggnad på runt 6c nivå för att bygga upp mjölkssyratåligheten, min svagaste punkt för tillfället.
måndag 26 september 2011
Sovrumsträning
torsdag 22 september 2011
Nya insikter!
Efter sjukdomar, SM-finaler på västkusten, photo shoots på Åland och några veckor i Rocklands så lyckades jag och Daniela äntligen hitta tid för det första riktiga passet sen semestern. Å vilket pass det blev sen! Följande noterades:
1. Jag har blivit starkare enligt Nellan, dels vilka grepp jag klarar av att hålla och röra mig vidare ifrån med kraft och smidighet, dels ser kroppshållningen mer stabil ut. Det var ju trevligt att höra för det är inget jag själv riktigt lagt märke till... eller jo det har jag. Faktum är att det jag insett är att min bouldering blivit bättre, vilket är lite bisarrt med tanke på att om det är något jag ägnat mig åt de senaste månaderna så är det repklättring och uthållighet.
2. Jag har gått och blivit rädd! Det är något som mentalt drar ner min förmåga på ledväggarna. Jag är ganska säker på att det beror på att jag har en ny klätterpartner och även om jag rent rationellt litar 110% på henne så är det något som händer på väggen, något som jag kanske inte är van vid att känna, något som är svårt att upptäcka och därmed åtgärda. Som Robin konstaterade häromdagen, så är det viktigt att man pratar med varandra i ett replag, jag upplever att vi gör det väldigt mycket men det är svårt när man inte vet vad det är som är fel (eller ens att det är något som är fel). Genom att klättra med Daniela så insåg jag lite vad skillnaden är och hur vi ska lösa det. Ska bli spännande att gå igenom och reda ut.
3. Jag är väldigt låst på mitt projekt. Även detta är en mental grej, dvs jag lägger för mycket prestige och vikt på att sätta min 7a+, varje fall blir som en mental förlust och känns som ett misslyckande. Dessutom vet jag exakt vilka partier som är svåra och det gör att jag börjar klättra ryckigt och nervöst direkt när jag kommer dit. Så vi skiter i min orange 7a+ och hoppar på en annan led istället, för att bryta mönstret och ge mig nåt nytt att fokusera på. Det känns helt rätt!
4. Jag har tappat i fart och klättrar lite för osäkert ibland. Detta hänger ihop med rädslan såklart. Jag kan bättre och får helt enkelt börja tänka mer på det när jag klättrar.
5. Jag behöver mer styrkeuthållighet, eller anaerob uthållighet. Jag känner mig hyfsat stark när det kommer till att klättra länge (säg 200 förflyttningar) utan vila på leder ett par grader under max, när man till stor del tränar aerob uthållighet. Men jag saknar den där styrkeuthålligheten som är typisk för att kunna klättra kanske 20-40 moves nära maxnivå utan att pumpa sönder armarna. Det märks tydligt då jag kan segla upp för en 6b flera gånger irad utan att känna pump alls, samtidigt som jag är helt slut bara halvvägs upp för en 6c. Därför kommer det att bli fokus på styrka och styrkeuthållighet, eller det vi kallar "Uppbyggnad".
Det nya projektet, också en 7a+, känns mycket roligare, passar mig lite bättre, och blir en positiv mental grej för mig. Det finns en ny klarhet i träningen nu och jag kommer få mer specifika, anpassade träningsrutiner att följa nu när tränarna ser vad jag saknar. Känns bra och jag är otroligt taggad!
1. Jag har blivit starkare enligt Nellan, dels vilka grepp jag klarar av att hålla och röra mig vidare ifrån med kraft och smidighet, dels ser kroppshållningen mer stabil ut. Det var ju trevligt att höra för det är inget jag själv riktigt lagt märke till... eller jo det har jag. Faktum är att det jag insett är att min bouldering blivit bättre, vilket är lite bisarrt med tanke på att om det är något jag ägnat mig åt de senaste månaderna så är det repklättring och uthållighet.
2. Jag har gått och blivit rädd! Det är något som mentalt drar ner min förmåga på ledväggarna. Jag är ganska säker på att det beror på att jag har en ny klätterpartner och även om jag rent rationellt litar 110% på henne så är det något som händer på väggen, något som jag kanske inte är van vid att känna, något som är svårt att upptäcka och därmed åtgärda. Som Robin konstaterade häromdagen, så är det viktigt att man pratar med varandra i ett replag, jag upplever att vi gör det väldigt mycket men det är svårt när man inte vet vad det är som är fel (eller ens att det är något som är fel). Genom att klättra med Daniela så insåg jag lite vad skillnaden är och hur vi ska lösa det. Ska bli spännande att gå igenom och reda ut.
3. Jag är väldigt låst på mitt projekt. Även detta är en mental grej, dvs jag lägger för mycket prestige och vikt på att sätta min 7a+, varje fall blir som en mental förlust och känns som ett misslyckande. Dessutom vet jag exakt vilka partier som är svåra och det gör att jag börjar klättra ryckigt och nervöst direkt när jag kommer dit. Så vi skiter i min orange 7a+ och hoppar på en annan led istället, för att bryta mönstret och ge mig nåt nytt att fokusera på. Det känns helt rätt!
4. Jag har tappat i fart och klättrar lite för osäkert ibland. Detta hänger ihop med rädslan såklart. Jag kan bättre och får helt enkelt börja tänka mer på det när jag klättrar.
5. Jag behöver mer styrkeuthållighet, eller anaerob uthållighet. Jag känner mig hyfsat stark när det kommer till att klättra länge (säg 200 förflyttningar) utan vila på leder ett par grader under max, när man till stor del tränar aerob uthållighet. Men jag saknar den där styrkeuthålligheten som är typisk för att kunna klättra kanske 20-40 moves nära maxnivå utan att pumpa sönder armarna. Det märks tydligt då jag kan segla upp för en 6b flera gånger irad utan att känna pump alls, samtidigt som jag är helt slut bara halvvägs upp för en 6c. Därför kommer det att bli fokus på styrka och styrkeuthållighet, eller det vi kallar "Uppbyggnad".
Det nya projektet, också en 7a+, känns mycket roligare, passar mig lite bättre, och blir en positiv mental grej för mig. Det finns en ny klarhet i träningen nu och jag kommer få mer specifika, anpassade träningsrutiner att följa nu när tränarna ser vad jag saknar. Känns bra och jag är otroligt taggad!
onsdag 21 september 2011
Jag är sjuk
Läkaren släppte datorskärmen med blicken och tittade på mig.
"Träning?" upprepade han som om jag just svurit.
"Ja, alltså jag fattar att det inte blir idag eller ens
imorgon. Men kanske i helgen när penicillinet hunnit verka lite?"
"Tidigast..." Han uttalade orden med stort allvar.
"...absolut tidigast på kanske måndag. Försiktigt. Underskatta inte det här.
Du är sjuk."
Jag nickade motvilligt.
Ett stilleben över min bli-frisk-snabbt-strategi.
måndag 19 september 2011
Tips från coachen - fall
Eftersom det inte går att kopiera texten ur en bild så kan ni klicka här istället för att se filmen.
söndag 18 september 2011
Varför blir jag utmattad? Jo, du förstår...
För att följa upp föregående inlägg om träningsmängd tänkte jag skriva lite om den andra sidan av träningen, nämligen återhämtning, den där tiden då vi inte tränar.
Som jag har förstått det hela finns det flera olika anledningar till att vi blir utmattade, men alla kan spåras tillbaka till principen att vi gör av med energi snabbare än vi kan fylla på. Men det går ju att uppleva utmattning på lite olika sätt. Ett exempel är den notoriska och ack så familiära "pumpen" som vi alla upplever efter en viss tid på en tung, lång led. Denna pump beror ju på en för stor ansamling av mjölksyra i blodet och till slut när ansamlingen överstiger kroppens förmåga att omsätta det, så kan vi helt enkelt inte hålla kvar längre.
Men om man kör ett riktigt tungt boulderproblem på bara några få förflyttningar, är det verkligen samma typ av utmattning då? Nä, för vid sådan belastning är det snarare en brist på så kallad ATP (va e de?) som är boven i dramat, en sorts fosfatförening som lagras endast i små mängder i musklerna och som hela tiden fylls på allteftersom det används, dock inte tillräckligt fort om man jobbar på ett riktigt tungt problem. Alltså, det är bristen på ATP som främst gör att man till slut inte orkar låsa av en pull-up längre, inte ansamling av mjölksyra.
Sen har vi ju en allmän dränering av glukos, själva energikällan, det där "gå in i väggen"-syndromet som drabbar långdistanslöpare efter c:a 90-120 minuter av konstant belastning. Även om man kontinuerligt under träningspasset fyller på glukosförrådet så kommer man till slut att använda upp det; total återhämtning av glukosnivåerna tar 24 timmar tyvärr. Lägg därtill den mentala tröttheten av för låg blodsockernivå och det går snabbt utför mot slutet av passet. Ibland brukar jag få kramper eller strålande smärtor i vissa muskler, också en typ av utmattning och som kan öka risken för skador om man inte fattar piken från kroppen.
Om man under för lång tid tränar för hårt så kan man drabbas av central trötthet, ett sorts utmattning av nervsystemet om jag förstått det hela rätt, vilket typiskt kan ta mer än en vecka att återhämta sig ifrån.
Anledningen till att jag kom att tänka på och läsa på om detta är för att jag precis körde ganska hårt tre dagar i rad, därefter en dags vila sen körde jag ett till pass idag och upptäckte att jag inte alls var återhämtad till den nivån jag borde. Alltså, dedikerade vilodagar kan ibland behövas, speciellt om man vet att man inte varit tillräckligt noggrann med återhämtningsrutinerna från ena träningsdagen till nästa. Dvs att man fyller på energiförrådet med snabba kolhydrater och proteiner direkt efter passet (proteindryck eller bananer och mjölk), laddar med energi innan och under själva träningspasset, stretchar/masserar musklerna efter passet och ser till att få en god natts sömn (8 h!). Slarvar man kontinuerligt med dessa delar kommer man att minska potentialen att kontinuerligt utvecklas och långsamt bana väg för utmattning och högre skaderisk.
Som jag har förstått det hela finns det flera olika anledningar till att vi blir utmattade, men alla kan spåras tillbaka till principen att vi gör av med energi snabbare än vi kan fylla på. Men det går ju att uppleva utmattning på lite olika sätt. Ett exempel är den notoriska och ack så familiära "pumpen" som vi alla upplever efter en viss tid på en tung, lång led. Denna pump beror ju på en för stor ansamling av mjölksyra i blodet och till slut när ansamlingen överstiger kroppens förmåga att omsätta det, så kan vi helt enkelt inte hålla kvar längre.
Men om man kör ett riktigt tungt boulderproblem på bara några få förflyttningar, är det verkligen samma typ av utmattning då? Nä, för vid sådan belastning är det snarare en brist på så kallad ATP (va e de?) som är boven i dramat, en sorts fosfatförening som lagras endast i små mängder i musklerna och som hela tiden fylls på allteftersom det används, dock inte tillräckligt fort om man jobbar på ett riktigt tungt problem. Alltså, det är bristen på ATP som främst gör att man till slut inte orkar låsa av en pull-up längre, inte ansamling av mjölksyra.
Sen har vi ju en allmän dränering av glukos, själva energikällan, det där "gå in i väggen"-syndromet som drabbar långdistanslöpare efter c:a 90-120 minuter av konstant belastning. Även om man kontinuerligt under träningspasset fyller på glukosförrådet så kommer man till slut att använda upp det; total återhämtning av glukosnivåerna tar 24 timmar tyvärr. Lägg därtill den mentala tröttheten av för låg blodsockernivå och det går snabbt utför mot slutet av passet. Ibland brukar jag få kramper eller strålande smärtor i vissa muskler, också en typ av utmattning och som kan öka risken för skador om man inte fattar piken från kroppen.
Om man under för lång tid tränar för hårt så kan man drabbas av central trötthet, ett sorts utmattning av nervsystemet om jag förstått det hela rätt, vilket typiskt kan ta mer än en vecka att återhämta sig ifrån.
Anledningen till att jag kom att tänka på och läsa på om detta är för att jag precis körde ganska hårt tre dagar i rad, därefter en dags vila sen körde jag ett till pass idag och upptäckte att jag inte alls var återhämtad till den nivån jag borde. Alltså, dedikerade vilodagar kan ibland behövas, speciellt om man vet att man inte varit tillräckligt noggrann med återhämtningsrutinerna från ena träningsdagen till nästa. Dvs att man fyller på energiförrådet med snabba kolhydrater och proteiner direkt efter passet (proteindryck eller bananer och mjölk), laddar med energi innan och under själva träningspasset, stretchar/masserar musklerna efter passet och ser till att få en god natts sömn (8 h!). Slarvar man kontinuerligt med dessa delar kommer man att minska potentialen att kontinuerligt utvecklas och långsamt bana väg för utmattning och högre skaderisk.
Farligt att känna sig nöjd?
Äntligen har halsontet övergått i en riktig förkylning och är med det förhoppningsvis på väg bort. Sitter hemma och hostar och stressar över att jag inte kan träna. Ligger ordentligt efter i tidsplanen för att till årsskiftet kunna klättra en 7a lead.
Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med min klättring och det är oroväckande.
I dagarna har det gått ett år sedan jag köpte träningskort på Klättercentret och började klättra mer regelbundet. Jag hade ännu inte lyckats ta mig till toppen av en led, oavsett hur många grepp jag använde, och vågade inte klättra högst upp på boulderväggen, än mindre släppa taget om jag inte var centimeter från mattan.
Så i torsdags svingade jag mig från taket som Tarzan i lianen och kunde rapportera ner nollor till Robin som förde "skräck-statistik". Det var noll obehagligt. Jag klättrade lead på 6b och kände mig bekväm.
Det vore väl just sjutton om jag inte var nöjd över den utvecklingen. Men hur nöjd kan man känna sig utan att sluta sträva efter framsteg?
Klättringen har nu blivit till en allsidig träning som jag kan ägna mig åt ett par gånger i veckan utan att tröttna. Jag tror det var hit jag ville komma när jag började klättra. Projektet har varit en ovärderlig hjälp för mig i min strävan att ta mig hit och utan det hade det kanske aldrig gått. Men härifrån känns alla vidare framsteg som topping på tårtan.
Känslan får samvetet att gnaga. Är det möjligt att fortsätta utvecklas trots att jag är nöjd med hur långt jag har kommit? Kanske blir jag en dötrist deltagare att följa framöver eftersom det till viss del redan känns som om jag har gått i mål.
Kanske är det bara influensan som talar och när feberdimman väl lättar kommer jag återigen vara halvt om halvt konstant missnöjd med min prestation. Då får ni åter en strävande deltagare att följa.
Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med min klättring och det är oroväckande.
I dagarna har det gått ett år sedan jag köpte träningskort på Klättercentret och började klättra mer regelbundet. Jag hade ännu inte lyckats ta mig till toppen av en led, oavsett hur många grepp jag använde, och vågade inte klättra högst upp på boulderväggen, än mindre släppa taget om jag inte var centimeter från mattan.
Så i torsdags svingade jag mig från taket som Tarzan i lianen och kunde rapportera ner nollor till Robin som förde "skräck-statistik". Det var noll obehagligt. Jag klättrade lead på 6b och kände mig bekväm.
Det vore väl just sjutton om jag inte var nöjd över den utvecklingen. Men hur nöjd kan man känna sig utan att sluta sträva efter framsteg?
Klättringen har nu blivit till en allsidig träning som jag kan ägna mig åt ett par gånger i veckan utan att tröttna. Jag tror det var hit jag ville komma när jag började klättra. Projektet har varit en ovärderlig hjälp för mig i min strävan att ta mig hit och utan det hade det kanske aldrig gått. Men härifrån känns alla vidare framsteg som topping på tårtan.
Känslan får samvetet att gnaga. Är det möjligt att fortsätta utvecklas trots att jag är nöjd med hur långt jag har kommit? Kanske blir jag en dötrist deltagare att följa framöver eftersom det till viss del redan känns som om jag har gått i mål.
Kanske är det bara influensan som talar och när feberdimman väl lättar kommer jag återigen vara halvt om halvt konstant missnöjd med min prestation. Då får ni åter en strävande deltagare att följa.
torsdag 15 september 2011
Jag faller, jag faller, jag faller
Körde ett fantastiskt pass med Robin idag. Väldigt mycket klättring och väldigt många fall. Som vanligt var Robin som en sådan där presentbok med passande citat för varje situation man kan tänkas stöta på. Önskar så att jag kunde dela med mig av det vettiga han sa, men jag kommer inte ihåg. Är så galet trött i både kropp och huvud att minnet från passet redan är aningen suddigt. Tur då att jag hade lite foto- och filmhjälp på plats så att jag visa vad vi gjorde istället för att beskriva.
Robin började med att presentera uppgiften, att ta flygcertifikat i hans flygskola. Jag skulle samla ihop fallmeter, målet för dagen var 100 m.
Så jag fick göra det här:
Från annan vinkel:
Och igen (Observera att jag här klarar rörelsen jag konstant ramlat på alla andra gånger jag klättrat denna led):
Varje fall skulle sedan betygsättas i läskighetsgrad och ganska snart utkristalliserade sig ett mönster:
- Ju fler fall jag tog desto lättare blev det
- Ju tröttare jag var desto mindre blev obehaget
- Så fort vi gick på en ny led steg läskighetstalen igen
Öh, så vad var då mönstret? Orkar inte riktigt tänka här.... Tror det är bra att klättra och vara jäkligt trött. Enligt Robin klättrade jag dessutom som bäst när jag var redig trött och var tvungen att göra rörelserna så energieffektivt som möjligt för att orka ta mig uppåt.
Totalt samlade jag ihop 27 fall och ni ser slutsumman av antalet fallmeter i högerkanten.
Så här glad och slut var jag efteråt.
Jo, just det, nu kom jag på en bra sak av det Robin sa. När det känns för svårt att nå ett grepp, sikta på det ovanför och du ska se att det går. Jag kan bara hålla med. Fungerade för mig. En gång.
Robin började med att presentera uppgiften, att ta flygcertifikat i hans flygskola. Jag skulle samla ihop fallmeter, målet för dagen var 100 m.
Så jag fick göra det här:
Från annan vinkel:
Och igen (Observera att jag här klarar rörelsen jag konstant ramlat på alla andra gånger jag klättrat denna led):
Varje fall skulle sedan betygsättas i läskighetsgrad och ganska snart utkristalliserade sig ett mönster:
- Ju fler fall jag tog desto lättare blev det
- Ju tröttare jag var desto mindre blev obehaget
- Så fort vi gick på en ny led steg läskighetstalen igen
Öh, så vad var då mönstret? Orkar inte riktigt tänka här.... Tror det är bra att klättra och vara jäkligt trött. Enligt Robin klättrade jag dessutom som bäst när jag var redig trött och var tvungen att göra rörelserna så energieffektivt som möjligt för att orka ta mig uppåt.
Totalt samlade jag ihop 27 fall och ni ser slutsumman av antalet fallmeter i högerkanten.
Så här glad och slut var jag efteråt.
Jo, just det, nu kom jag på en bra sak av det Robin sa. När det känns för svårt att nå ett grepp, sikta på det ovanför och du ska se att det går. Jag kan bara hålla med. Fungerade för mig. En gång.
onsdag 14 september 2011
Lagom träning?
Hur mycket är lagom träning? Vi har ju ett ganska omfattande träningsschema med teknik, uthållighet, projektpass, styrka samt kondition inplanerat. Räknar man ihop tiden som varje pass ungefär tar så landar man på c:a 12 h träning i veckan; något mindre under viloveckorna.
Antal pass i veckan då? Vi utgår ifrån fyra träningstillfällen, där ett projektpass kan kombineras med ex. vis kondition ena dagen för ett varierat pass. Nästa gång är det styrka och uthållighet osv.
Men kan/bör man sprida sin träning mer? Fem pass per vecka där ett pass är strikt konditionsbaserat? Eller fem pass med lite klättring varje gång? Vilka dagar bör man vila? Enkelt räknat kan man säga att om man vill undvika tre träningsdagar i rad så måste man har tre vilodagar under en kalendervecka, alternativt köra löpande veckor och då blir det (minst) sju vilodagar under en 3-veckorsperiod, eller 2.33 vilodagar per vecka.
De två hårdaste typerna av pass, klättermässigt, är som jag ser det projektpassen samt de hårdare uthållighetpassen (som vi kallar uppbyggnad). Sådana bör köras helt utan annan träning före/efter, med undantag för kondition. Teknik och uthållighet får ses som något snällare för kroppen, och kan kombineras med styrka/kondition. Före ett projektpass bör man ha en vilodag eller en dag med lättare träning om man inte vill vara för utsliten när man ska projekta sin led. Detsamma gäller uppbyggnad fast då bör vilan komma dagen efter.
Om vi då tänker oss att vi tränar klättring tisdag, torsdag, lördag och söndag, så bör ett projektpass ligga tis, tors eller lör, uppbyggnad bör ligga tis eller tors (eller sön om inte projektpasset ligger på lör). Teknik och uthållighet kan placeras mer fritt efter det. Därefter kommer styrka och kondition. Skall dessa då läggas samma dagar som klätterdagarna vilket ger längre pass men samtidigt helvila fler dar i veckan, eller ska man sprida ut passen över fler dagar? Klätterträningsgurun Eric Hörst förespråkar det senare där han sätter upp ett program med en dedikerad vilodag, fyra klätterdagar och två dagar med kondition&styrka.
I Utvecklas 2011 kör vi alltså fyra träningsdagar där styrka och kondition ingår. Mängden träning blir densamma, antalet vilodagar olika. För min del känns det bra med detta upplägg, men det finns möjlighet att testa andra upplägg också, allt efter vad som passar bäst med resten av "livet". Hur ser era träningsupplägg ut?
Antal pass i veckan då? Vi utgår ifrån fyra träningstillfällen, där ett projektpass kan kombineras med ex. vis kondition ena dagen för ett varierat pass. Nästa gång är det styrka och uthållighet osv.
Men kan/bör man sprida sin träning mer? Fem pass per vecka där ett pass är strikt konditionsbaserat? Eller fem pass med lite klättring varje gång? Vilka dagar bör man vila? Enkelt räknat kan man säga att om man vill undvika tre träningsdagar i rad så måste man har tre vilodagar under en kalendervecka, alternativt köra löpande veckor och då blir det (minst) sju vilodagar under en 3-veckorsperiod, eller 2.33 vilodagar per vecka.
De två hårdaste typerna av pass, klättermässigt, är som jag ser det projektpassen samt de hårdare uthållighetpassen (som vi kallar uppbyggnad). Sådana bör köras helt utan annan träning före/efter, med undantag för kondition. Teknik och uthållighet får ses som något snällare för kroppen, och kan kombineras med styrka/kondition. Före ett projektpass bör man ha en vilodag eller en dag med lättare träning om man inte vill vara för utsliten när man ska projekta sin led. Detsamma gäller uppbyggnad fast då bör vilan komma dagen efter.
Om vi då tänker oss att vi tränar klättring tisdag, torsdag, lördag och söndag, så bör ett projektpass ligga tis, tors eller lör, uppbyggnad bör ligga tis eller tors (eller sön om inte projektpasset ligger på lör). Teknik och uthållighet kan placeras mer fritt efter det. Därefter kommer styrka och kondition. Skall dessa då läggas samma dagar som klätterdagarna vilket ger längre pass men samtidigt helvila fler dar i veckan, eller ska man sprida ut passen över fler dagar? Klätterträningsgurun Eric Hörst förespråkar det senare där han sätter upp ett program med en dedikerad vilodag, fyra klätterdagar och två dagar med kondition&styrka.
I Utvecklas 2011 kör vi alltså fyra träningsdagar där styrka och kondition ingår. Mängden träning blir densamma, antalet vilodagar olika. För min del känns det bra med detta upplägg, men det finns möjlighet att testa andra upplägg också, allt efter vad som passar bäst med resten av "livet". Hur ser era träningsupplägg ut?
Skulle det här vara lugnande?
Fick följande meddelande av Robin tidigare idag:
Jag försöker verkligen slappna av. På allvar.
Återkommer imorgon... om jag överlever....
Jag försöker verkligen slappna av. På allvar.
Återkommer imorgon... om jag överlever....
tisdag 13 september 2011
Tung träning
söndag 11 september 2011
Veckans teknikträning
Under helgens träningspass har jag bland annat rivit av veckans teknikomgång. Körde en favorit i repris, klättra med en fot. Det visade sig att övningen inte längre var något större favorit, helt plötsligt var den väldigt klurig och slitig när jag körde den på hög vägg i jämförelse mot första gången jag provade den på boulderväggen. Måste ge den ett nytt försök.
Nya favoriten blev istället den här:
Uppgiften var att släppa fötterna efter varje förflyttning. Flyttade den till boulderväggen för att få lite mer överhäng. Vet inte om jag gjorde den riktigt rätt, men det var roligt.
Sista övningen i tekniktrippeln var att klättra snabbt. Det svåra här tycker jag är att klättra med precision samtidigt som det går undan. Fötterna paddlar i vädret mest hela tiden och sulorna river fint mot väggen när jag missar stegen. Skärpning :-)
Nya favoriten blev istället den här:
Uppgiften var att släppa fötterna efter varje förflyttning. Flyttade den till boulderväggen för att få lite mer överhäng. Vet inte om jag gjorde den riktigt rätt, men det var roligt.
Sista övningen i tekniktrippeln var att klättra snabbt. Det svåra här tycker jag är att klättra med precision samtidigt som det går undan. Fötterna paddlar i vädret mest hela tiden och sulorna river fint mot väggen när jag missar stegen. Skärpning :-)
lördag 10 september 2011
Nytt projekt
Så i torsdags var det slut på det ångestfulla uppskjutandet när jag under ett pass med Robin fick leda. Mitt nya projekt är en blå 6b. Bilden sträcker sig precis ända upp till förflyttningen som fick mig att ramla gång på gång.
Det fantastiska med fallen var att det fick rädslan att dra sig tillbaka en aning och viljan att pröva mer ledklättring att våga sig fram. Var redan igår uppe på samma vägg igen under ett pass jag körde utan tränare.
torsdag 8 september 2011
Ibland måste man ta i också!
Känns som om halva landet har gått och blivit förkylda den här veckan, och jag är en av dem. Istället för att jobba på projektet bestämde jag mig för att snacka lite "teori" med Daniela.
För så här är det: Samtidigt som det har gått framåt med projektet, jag har listat ut alla sekvenser, ungefär var jag ska vila, hur taket ska attackeras osv, så känns det som att jag har tappat grundteknik. Jag känner mig klumpig och långsam på väggen, det blir fumliga klipp, ryckigt, och det känns som att ett flyt och en klarhet i rörelserna saknas. Så vi satte oss och snackade igenom det hela lite. Väldigt nyttigt att bara ha någon att bolla det med. Det jag måste göra är:
- Bryta ner leden i flera sektioner (nu är det 2 jag jobbar i, Daniela föreslog 4) med vilopaus mellan varje
- Jobba varje sektion för sig och fokusera bara på den sektionen jag befinner mig i
- Jobba varje sektion ett par gånger (dvs fira ner och gör om tills det känns bra) och korta sedan successivt ner antalet sektioner genom att bygga ihop dem
Genom att jobba så här är det lättare att hålla fokuset i nuet, vilket är bra för det jag tror händer är att jag börjar svaja med tekniken och då tappar jag nuet och börjar tänka i stil med "fan hur ska det gå där och där framme om jag är så här dålig och trött redan nu?" å så sätter slarvet igång på riktigt. Jag måste erkänna att det faktiskt till stor del är en mental spärr, inte att tekniken faktiskt är så mycket sämre helt plötsligt. Nu har jag en gameplan för hur jag ska projekta leden, nu är det bara att köra!
Pratade lite med Robin också efteråt, om hur små marginalerna är när man klättrar på gränsen av vad man klarar. Hur en led då kan kännas helt omöjligt varje gång man gör något litet fel, för att sen när man sätter den kännas alldeles för enkel för sin grad. En annan viktig poäng som togs upp, och något som Johanna också insåg alldeles nyligen, är att ibland så är det inte tekniken i sig som är lösningen, utan att man helt enkelt tar i lite hårdare. Jag tror att jag kanske har klättrat lite för mycket enkla leder och där vant mig vid att inte behöva fajta så himla hårt utan bara lita på tekniken. Ju tuffare lederna blir, desto oftare får man helt enkelt acceptera att vissa förflyttningar och krux helt enkelt suger! Det enda som då hjälper är att fajta sig igenom dem med en skopa jävlaranamma.
För så här är det: Samtidigt som det har gått framåt med projektet, jag har listat ut alla sekvenser, ungefär var jag ska vila, hur taket ska attackeras osv, så känns det som att jag har tappat grundteknik. Jag känner mig klumpig och långsam på väggen, det blir fumliga klipp, ryckigt, och det känns som att ett flyt och en klarhet i rörelserna saknas. Så vi satte oss och snackade igenom det hela lite. Väldigt nyttigt att bara ha någon att bolla det med. Det jag måste göra är:
- Bryta ner leden i flera sektioner (nu är det 2 jag jobbar i, Daniela föreslog 4) med vilopaus mellan varje
- Jobba varje sektion för sig och fokusera bara på den sektionen jag befinner mig i
- Jobba varje sektion ett par gånger (dvs fira ner och gör om tills det känns bra) och korta sedan successivt ner antalet sektioner genom att bygga ihop dem
Genom att jobba så här är det lättare att hålla fokuset i nuet, vilket är bra för det jag tror händer är att jag börjar svaja med tekniken och då tappar jag nuet och börjar tänka i stil med "fan hur ska det gå där och där framme om jag är så här dålig och trött redan nu?" å så sätter slarvet igång på riktigt. Jag måste erkänna att det faktiskt till stor del är en mental spärr, inte att tekniken faktiskt är så mycket sämre helt plötsligt. Nu har jag en gameplan för hur jag ska projekta leden, nu är det bara att köra!
Pratade lite med Robin också efteråt, om hur små marginalerna är när man klättrar på gränsen av vad man klarar. Hur en led då kan kännas helt omöjligt varje gång man gör något litet fel, för att sen när man sätter den kännas alldeles för enkel för sin grad. En annan viktig poäng som togs upp, och något som Johanna också insåg alldeles nyligen, är att ibland så är det inte tekniken i sig som är lösningen, utan att man helt enkelt tar i lite hårdare. Jag tror att jag kanske har klättrat lite för mycket enkla leder och där vant mig vid att inte behöva fajta så himla hårt utan bara lita på tekniken. Ju tuffare lederna blir, desto oftare får man helt enkelt acceptera att vissa förflyttningar och krux helt enkelt suger! Det enda som då hjälper är att fajta sig igenom dem med en skopa jävlaranamma.
onsdag 7 september 2011
Fler teknikfunderingar
Jag har tänkt lite mer på det här med tekniken. Så smått börjar jag förstå när jag gör rätt och när det blir helt åt skogen fel på väggen. Ibland vet jag hur jag ska rätta till felen och ibland har jag ingen aning. Sedan finns det tillfällen, som igår kväll, när jag gör alldeles för många fel, vet om det, men är för trött för att sluta slarva.
Gårdagens pass var en gammal klassiker där jag klättrade upp-ner-upp-ner-upp-ner ett antal vändor utan vila. Jag körde på väggar med lätta grepp (5a-6a+) och följde ibland en led, ibland en led med bara händerna (fötterna på vad som helst) och stundtals, när underarmarna höll på att brinna upp, klättrade jag på precis allt som stack ut från väggen.
Just i de här passen, när jag bara maler på och aldrig får stanna till, varken på golvet eller ens på väggen, utan ska hitta vila i rörelsen (har inte riktigt fått in snitsen på det ännu), vore det optimalt att klättra med god teknik för att spara på krafterna. Tyvärr blir det precis tvärt om. Fötterna släpar mot väggen, armarna jobbar mest i nittio graders vinkel och rumpan petar ut som en strut. Det är så tungt att jag jämrar mig, men ändå gör jag allt för att övningen ska bli ännu tyngre.
Det är en smula oroande att jag kan bete mig så korkat. Veta om att jag gör fel, känna precis när det händer, men ändå fortsätta klättra på samma skogshuggar-trubbiga sätt. Det är ju en sak att klättra med rätt teknik i tillrättalagda övningar, men till vilken nytta om jag kastar ut allt jag lärt mig genom fönstret så fort jag blir dumstum i kroppen? Hur gör ni för att behålla tekniken när mjölksyran får det att svartna framför ögonen?
Gårdagens pass var en gammal klassiker där jag klättrade upp-ner-upp-ner-upp-ner ett antal vändor utan vila. Jag körde på väggar med lätta grepp (5a-6a+) och följde ibland en led, ibland en led med bara händerna (fötterna på vad som helst) och stundtals, när underarmarna höll på att brinna upp, klättrade jag på precis allt som stack ut från väggen.
Just i de här passen, när jag bara maler på och aldrig får stanna till, varken på golvet eller ens på väggen, utan ska hitta vila i rörelsen (har inte riktigt fått in snitsen på det ännu), vore det optimalt att klättra med god teknik för att spara på krafterna. Tyvärr blir det precis tvärt om. Fötterna släpar mot väggen, armarna jobbar mest i nittio graders vinkel och rumpan petar ut som en strut. Det är så tungt att jag jämrar mig, men ändå gör jag allt för att övningen ska bli ännu tyngre.
Det är en smula oroande att jag kan bete mig så korkat. Veta om att jag gör fel, känna precis när det händer, men ändå fortsätta klättra på samma skogshuggar-trubbiga sätt. Det är ju en sak att klättra med rätt teknik i tillrättalagda övningar, men till vilken nytta om jag kastar ut allt jag lärt mig genom fönstret så fort jag blir dumstum i kroppen? Hur gör ni för att behålla tekniken när mjölksyran får det att svartna framför ögonen?
söndag 4 september 2011
...för att inte tala om taktiken
Med hänvisning till och påbyggnad på Johannas senaste inlägg om teknikpass, skulle jag vilja introducera vad som i min värld har kommit att bli det fjärde benet av klättring: Taktik.
En av de aspekter som tilltalade mig direkt med klättring och som fortfarande gör det, är att man blir stimulerad på så många olika sätt. Tidigt identifierade jag de tre aspekter som man måste applicera på klättring i ungefär lika mängd för att utvecklas. Fysik, teknik och mentalitet. Fysiken är kanske mest självförklarande, speciellt för icke-klättrare; självklart måste man vara fysiskt stark för att orka klättra en viss typ av svårighetsgrad. Tekniken är minst lika viktig och kanske den aspekt där man skördar störst framsteg med endast små förbättringar inledningsvis. Mental styrka avfärdas nog av många som begränsande faktor för vidare utveckling, eller är mer svåridentifierad och svårförbättrad och ignoreras därför. "Den här leden är helt enkelt för tung och svår för mig" tänker många istället för att försöka känna efter om det inte är deras vacklande mentala mindset som sätter upp hinder i huvudet.
Jag tror att jag har gjort störst framsteg hittills inom just det mentala och det tekniska. Mina styrketester visar på nära nog noll förbättring, trots detta klättrar jag bättre och bättre. Men nu kommer en till aspekt in i det hela och bökar runt i huvudet. Jag måste ha en game plan för att fixa vissa leder som verkligen ligger på - eller "bortom" - min gräns. En taktik för hur leden ska klättras. Då menar jag inte hur jag ska ta det och det greppet, om jag ska heelhooka, hur jag gör invridningen rätt osv. Jag talar om planering, och då i en större bemärkelse än bara att läsa greppen på leden. Med taktik innefattas även tempo, när ska man accelerera vidare och när ska man ta det lugnt och metodiskt, när ska man gå "A muerte!" på väggen och när ska man chilla, från vilka positioner ska man klippa, vad är bästa vilostället, ska jag skippa det näst sista klippet etc etc... taktik helt enkelt!
Där teknik och mentalitet alltid har samma grunder, blir taktik mer något som måste anpassas för varje led, varje problem. Efter att ha jobbat och jobbat på 7a+ projektet inser jag hur det är precis taktik som saknas och som faktiskt börjar ta form i mitt huvud för att klara leden. Det ger ytterligare djup och ännu en aspekt att ta till sig som klättrare. De senaste tränarledda passen innan sommaren innehöll mer och mer snack om just planering och taktik, så jag gissar att det inte bara är i mitt huvud detta existerar. Blir nog flera inlägg om just detta framöver. Än så länge är det en rörig massa i mitt huvud som måste redas ut... to be continued.
En av de aspekter som tilltalade mig direkt med klättring och som fortfarande gör det, är att man blir stimulerad på så många olika sätt. Tidigt identifierade jag de tre aspekter som man måste applicera på klättring i ungefär lika mängd för att utvecklas. Fysik, teknik och mentalitet. Fysiken är kanske mest självförklarande, speciellt för icke-klättrare; självklart måste man vara fysiskt stark för att orka klättra en viss typ av svårighetsgrad. Tekniken är minst lika viktig och kanske den aspekt där man skördar störst framsteg med endast små förbättringar inledningsvis. Mental styrka avfärdas nog av många som begränsande faktor för vidare utveckling, eller är mer svåridentifierad och svårförbättrad och ignoreras därför. "Den här leden är helt enkelt för tung och svår för mig" tänker många istället för att försöka känna efter om det inte är deras vacklande mentala mindset som sätter upp hinder i huvudet.
Jag tror att jag har gjort störst framsteg hittills inom just det mentala och det tekniska. Mina styrketester visar på nära nog noll förbättring, trots detta klättrar jag bättre och bättre. Men nu kommer en till aspekt in i det hela och bökar runt i huvudet. Jag måste ha en game plan för att fixa vissa leder som verkligen ligger på - eller "bortom" - min gräns. En taktik för hur leden ska klättras. Då menar jag inte hur jag ska ta det och det greppet, om jag ska heelhooka, hur jag gör invridningen rätt osv. Jag talar om planering, och då i en större bemärkelse än bara att läsa greppen på leden. Med taktik innefattas även tempo, när ska man accelerera vidare och när ska man ta det lugnt och metodiskt, när ska man gå "A muerte!" på väggen och när ska man chilla, från vilka positioner ska man klippa, vad är bästa vilostället, ska jag skippa det näst sista klippet etc etc... taktik helt enkelt!
Där teknik och mentalitet alltid har samma grunder, blir taktik mer något som måste anpassas för varje led, varje problem. Efter att ha jobbat och jobbat på 7a+ projektet inser jag hur det är precis taktik som saknas och som faktiskt börjar ta form i mitt huvud för att klara leden. Det ger ytterligare djup och ännu en aspekt att ta till sig som klättrare. De senaste tränarledda passen innan sommaren innehöll mer och mer snack om just planering och taktik, så jag gissar att det inte bara är i mitt huvud detta existerar. Blir nog flera inlägg om just detta framöver. Än så länge är det en rörig massa i mitt huvud som måste redas ut... to be continued.
Tänk på tekniken
Sedan bloggen drog igång har jag tjatat en hel del om alla intervallpass jag kör. Passen har sin charm och jag vet att de är ovärderliga när de kommer till att förbättra uthålligheten, men ibland är de överjävligt jobbiga och enformiga.
Lycka är då att höstens träning har blandats upp med teknikpass som jag kan köra på egen hand. Det är övningar som vem som helst kan lägga in i sitt schema. Passet är uppbyggt så att jag får angivet tre övningar som jag ska fokusera på. Denna vecka var det följande övningar:
- Dubbeldynos vid varje förflyttning
- Göra dragmomentet och tryckmomentet precis i början av en förflyttning långsamt och tänka på att göra det rätt
- Matcha hand och fot vid varje förflyttning
Varje övning kör man sedan på tre olika leder så det totalt blir 9 längder teknikfokuserad klättring. Det är inte superviktigt att följa en viss led utan man kan ta grepp som passar övningen.
Prova gärna, det är skönt att ibland klättra och fokusera på bara en liten detalj, även om just det här med hand- och fotmatchning skulle vara enklare om jag var aningens vigare. För det mesta var det stört omöjligt för mig att nå upp med foten till samma grepp som jag hade handen på. När jag väl lyckades någon gång var det med klättring som en osmidig köttbulle där rumpan var kroppsdelen längst ner närmast golvet. Men jag ser det positivt, det är ju roligt att det finns något kvar att slipa på... (Jag menar, jag börjar ju bli så fantastiskt fullärd i övrigt.)
Lycka är då att höstens träning har blandats upp med teknikpass som jag kan köra på egen hand. Det är övningar som vem som helst kan lägga in i sitt schema. Passet är uppbyggt så att jag får angivet tre övningar som jag ska fokusera på. Denna vecka var det följande övningar:
- Dubbeldynos vid varje förflyttning
- Göra dragmomentet och tryckmomentet precis i början av en förflyttning långsamt och tänka på att göra det rätt
- Matcha hand och fot vid varje förflyttning
Varje övning kör man sedan på tre olika leder så det totalt blir 9 längder teknikfokuserad klättring. Det är inte superviktigt att följa en viss led utan man kan ta grepp som passar övningen.
Prova gärna, det är skönt att ibland klättra och fokusera på bara en liten detalj, även om just det här med hand- och fotmatchning skulle vara enklare om jag var aningens vigare. För det mesta var det stört omöjligt för mig att nå upp med foten till samma grepp som jag hade handen på. När jag väl lyckades någon gång var det med klättring som en osmidig köttbulle där rumpan var kroppsdelen längst ner närmast golvet. Men jag ser det positivt, det är ju roligt att det finns något kvar att slipa på... (Jag menar, jag börjar ju bli så fantastiskt fullärd i övrigt.)
fredag 2 september 2011
Återfunnet
Mitt under semester fick jag ett sprillans nytt träningsprogram. Det var så roligt att läsa om alla nya pass så jag hade med mig programmet vart jag än gick. Plötsligt en dag var det borta. Jag vände upp och ner på lägenheten och bilen för att hitta det, men det var spårlöst försvunnet. Hade ingen aning om vart det var. Kom fram till att jag måste ha glömt det i Solna. Letade i träningshallen och frågade i receptionen, men hittade det inte där heller.
Så i veckan dök det upp igen. Det visade sig att någon vänlig själ faktiskt hade funnit det i träningshallen och lagt det i Danielas fack. Tack så mycket den som hittade det!
Under tiden som programmet varit borta och vi haft sommaruppehåll har jag kört repriser på det gamla programmet kombinerat med lite mer nöjesklättring än planerat. Det får jag sota för nu. Som Daniela säger; nöjesklättring innebär ofta för mycket vila. Vilket jag fick känna på ordentligt i veckan med nya intervallpass. Hej brännande underarmar.
Ska till K2 ikväll. Hallen är ju inte riktigt på benen än så jag grundade med lunchträning på jobbet. 400-metersintervaller och styrketräning i form av bänkpress, bicepscurl, bicepscurl med handflatorna nedåt, tricepscurl och någon variant där jag skulle rulla skivstången i händerna. Armarna skakar fortfarande. Får se hur det går på väggen ikväll. Får se till att inte ha någon nöjesklättring i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)