Skulle köra ett uppbyggnadspass igår och klättra fyra vändor på tre olika leder, samtliga hade svårighetsgrad 6a. Så mycket som jag har nött fram och tillbaka på K2:s väggar i veckor nu borde jag inte haft problem att ta mig upp för de utvalda lederna. Tji fick jag.
Halvvägs upp på den första väggen kände jag en svindlande susning i magen och händerna blev glatta av handsvett. Hjärtat pickade i bröstet som på en liten fågel, det smattrade så fort att jag trodde det skulle hoppa ur bröstet. Jag frös fast på väggen. Rörde mig varken uppåt eller nedåt. Mjölksyran kom som på beställning. Pumpade genom armarna och jag gav upp. Släppte taget och hyperventilerade i selet på väg ner mot marken där jag landade på skakiga ben.
Samma sak återupprepades varje vända på den första leden. Följande set på ny led kändes lite bättre, men marginellt. Rädslan var där som en tiokilos vikt på ryggen. Det är lätt att tappa modet när den här känslan sätter sig i kroppen. Det är som om jag svävar över ett avgrundshål som bara väntar på att svälja mig. Jag kan rent logiskt tänka att det inte är någon fara att fortsätta, men parallellt med dessa tankar strömmar panikkänslan. I de här stunderna är det inte roligt att klättra. Helst vill jag bara ge upp hela skiten. Dra av mig skorna, packa väskan och åka hem igen.
Som tur är gjorde jag inte det igår utan fortsatte genom hela passet. Prövade en tung 6a, med mycket överhäng, som sista del i intervallupplägget och tog mig högre och högre upp för varje nytt försök. Egentligen borde den här leden varit läskigare än de andra, men på något sätt vände det, ett fall kändes inte lika farligt längre. Till slut kunde jag, trots starten, lämna träningslokalen med lätta steg.
Dagens läxa? Bli mer noggrann med att lägga in fallträning i uppvärmningen så att inte fler pass blir lika ångestfyllda som gårdagens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar