Ett litet fall

Igår gick jag en ledkurs och det hade varit fint med en film att visa er från tillfället. Då hade ni kunnat roa er med hur jag tjoade och kved när det blev dags mig att klättra upp och falla. Tyvärr tappade jag bort tanken på att filma upplevelsen i samma stund som jag klev innanför K2:s dörrar. Jag var nervös på gränsen till illamående. En ledkurs kändes som allt annat än en bra idé. Topprep duger alldeles utmärkt, tänkte jag. Framför allt gjorde tanken på att falla i ledklättring mig svimfärdig. Trots det satt jag snart på toppen av en vägg jag själv klippt mig uppför.

"Då släpper du taget och sedan blir det ett litet fall. Var beredd att ta emot dig med fötterna mot väggen."

Jag vet inte varför jag fokuserade så mycket på beskrivningen "litet fall", men av någon anledning fungerade det. Jag släppte taget. På en tiondels sekund for meter av vägg förbi mig och jag störtade mot marken. Plötsligt så sträcktes repet och jag dundrade in med fötterna i väggen.

"Det där gick ju bra!" Hörde jag nedifrån marken genom ljudet av min puls som brusade i öronen.

"Det skulle ju vara ett litet fall!?!"

"Ja, jo... Allt är ju relativt", kom det från marken. (Det kan mycket väl varit något helt annat, men i samma andemening, jag kommer bara inte ihåg orden eftersom jag var hög på adrenalin.)

Bara tanken på att falla får tårna att krulla sig nu när jag sitter och skriver.

Förutom just fallen hade jag roligt under kursen. Handledningen var mycket bra, vi fick lugn och trygg lotsning genom tekniken bakom ledsäkring och klättring. Men jag inser att det kommer krävas mycket övning för att kunna slappna av och fokusera på själva klättringen när jag leder framöver.