Fart och balans

Igår hade jag teknikträning med Robin. Vi ägnade oss åt bouldring och spenderade två timmar svaväggen på K2:s övervåning och hann allt som allt med två problem. Egentligen inga svåra problem - om jag hade fått använda händerna. Det fick jag så klart inte.

"Med balans och fart behöver du inte händerna", förklarade Robin.
Han är tokig, tänkte jag. Självklart behövs händerna, annars ramlar jag ju av väggen. Vi gav det ett försök och det första jag gjorde var att ramla av väggen. Det andra, tredje, fjärde och femte försöket var inte mycket bättre. Jag ramlade av och knappast särskilt graciöst.
"Ta fart", tjatade Robin. "Hitta balansen."
"Har jag för mycket fart kommer jag ramla över åt andra hållet."
"Nej, det gör du inte", svarade han och log som om han ruvade på en hemlighet.
Jag skakade på huvudet, men gjorde som han sa, tog fart och plötsligt fann jag mig själv uppe på nästa steg. Också nästa. Och nästa.

Sedan skulle jag ner igen utan att använda händerna och traglandet började om. En flyktig sekund i obalans och jag dråsade direkt ner i mattan. Så här såg det ut ungefär tjugo gånger:

Plötsligt lossnade det lite grann i tekniken och jag kunde ta mig upp till gröna blobben och ner igen utan händernas hjälp. Här är första vändan jag får till, visserligen med en del tvekan, men helt utan att falla:

Trodde att jag nu hade koll på läget och gled glatt över till problem nummer två (leden med gröna grepp längst till vänster på svaväggen). Där gick jag på tvärnit igen och nötandet med balans och fart upprepades. Eftersom väggen lutade mindre blev marginalerna därefter. Jag ramlade och ramlade. Men skam den som ger sig. Efter säkert hundra försök (ber om ursäkt till alla andra som också ville klättra den leden i onsdags) gick det äntligen och både Robin och jag jublade. Och när jag väl hade satt den en gång gick den att göra igen och igen. Är inte det konstigt? Hur något som är så svårt i ett trollslag blir så lätt...