Daniela har jackat upp träningen ordentligt och nu är det fokus på uppbyggnad som gäller. De är de tuffaste passen och i tisdags mådde jag så illa efter att ha kört ett gäng intervaller på 6b-leder att jag stod och grät framför K2:s Trueblue (automatiska nedfiraren) när jag skulle upp på väggen igen. Pinsamt? Ja, en aning. Känner mig fortfarande rätt otränad.
Dessutom gjorde jag precis tvärt emot min enda plan. Jag släppte taget när det blev för läskigt och brände för mycket i musklerna. Kom hem och var mest missnöjd och förbannad. Och hur långt räckte det? Jag gjorde precis samma sak idag på lederna när jag gick på intervallerna igen. Så dåligt. Allt det där svamlet om att jag var nöjd med hur långt jag hade kommit, som jag ägnade mig åt under sjukveckan, var bara strunt. Jag är allt annat än nöjd med min insats för tillfället.
En övning som jag hoppas ska hjälpa till att vänja mig vid att klättra på dåliga grepp och klippa med armar som är trötta på gränsen till bortdomnade är denna:
Tanken är att när man är som tröttast går på boulderproblem med något sämre grepp och sträcker ut armen åt sidan i tre sekunder efter varje ny handförflyttning. Utsträckningen fungerar som ett simulerat klipp och man övar på att hitta rätt balans och att släppa och klippa trots att greppet är halvbra och man är så trött att det enklaste vore att göra som jag konstant gör för tillfället - släppa taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar