Under 90 minuter såg det ut som om fysikens lagar upphörde att existera på K2 i lördags... vadå g=9.82 m/s^2 liksom?
Nåväl, La Sportiva Legends Only har väl de flesta som läser den här bloggen redan hört talas om: fem av världens bästa bouldrare samlades i ankdammen Sverige för att tävla på fem sjuuuuuukt svåra problem i något slags "redpoint"-format (de hade alltså testklättrat problemen innan tävlingen) och det var pojkspolingen Adam Ondra som till slut knep förstaplatsen efter en helt sanslös uppvisning på sista problemet.
Nu är det inte tävlingen som ska avhandlas här, men jag kan inte låta bli att bli galet inspirerad när jag ser någon som är riktigt duktig göra sin grej och få det att se så himla enkelt ut. Man inser att det finns MASSOR av utveckling kvar att åstadkomma. För somliga är sådana insikter jobbiga, tankar som "fan jag kommer aldrig bli så där bra, lika bra att ge upp" infinner sig, men jag tror samtidigt inte det är så jättevanligt bland klättrare. Det är fördelen med vår sport, att alla ligger på sin egen nivå, fajtas med sina egna projekt och ser hela tiden sin egen nästa nivå, utan att behöva beröras negativt av andras framgångar (förhoppningsvis glädjer man sig åt dem).
Det är ju också det som är tanken med Utvecklas 2011, att inspirera andra att jobba på sin egen utveckling, alldeles oavsett de framstegen jag och Johanna gör (snarare tack vare dem!)
Så vad gör vi för framsteg egentligen? Jag kan ju bara tala för mig själv, men det känns som att jag nu ligger stabilt på en nivå som är i ett helt nytt gradspann, om vi definierar ett gradspann som ett spann som går från det man lätt klarar varje gång man testar det (och enkelt kan uthållighetsklättra på) till det som är helt bortom ens räckhåll.
Nu är året inte över än, så vem vet hur det ser ut i december, men med min fingerskada ska jag inte förvänta mig några mirakel direkt. Fingret läker för övrigt på ganska väl, men jag har tidigare gjort misstaget att kasta mig på hård klättring för fort och dragit ut på skadetiden, så det blir till att ha tålamod. Robban försäkrar mig om att det finns styrkeövningar att ta till in the meantime... en sån tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar