"Järnspikar!" fast i barnförbjuden version utbrast jag uppgivet en timme in i söndagspasset med Robban.
Har precis fått mig ett nytt projekt, en blå 7b som tråcklar sig upp längs pelefantens huvudben, genom taket och upp på den inskurna vertikala slutklämmen till toppen. Den är superkrimpig hela vägen till taket, sedan riktigt sköna brevlådor genom taket och avslut med små men sköna sidepulls och halvkrimpar till ankaret. Testade den i lördags och tog mig direkt upp med bara två rephäng; mot slutet av passet gjorde jag i princip hela leden med bara en liten paus och kände mig nöjd som tusan.
Igår var jag inte lika taggad men vi bestämde oss för att ge den ett par press ändå, nöta in moves:en lite mer, och det kändes rätt bra, speciellt eftersom jag precis kört ganska hårt dagen innan.
På tredje försöket hände det som inte fick hända.
Precis efter ledens första minitak ett par meter upp så korsar man över till en hemsk liten krimp med höger hand, flyttar upp vänster fot på ett dåligt, lite snett lutande fotsteg medan höger fot hänger i luften. Därefter är det bara att gå vidare med vänster hand, men precis i den rörelsen slinter jag med vänster fot. Höger hand, som är det enda som håller mig på väggen, tar all chockbelastning och jag hör... eller känner... ett tydligt *KNÄPP!* någonstans i höger ringfinger. Japp, det krävdes ju ingen handkirurg för att diagnostisera den skadan: jag har pajat A2-ligamentet vilket är den vanligaste fingerskadan man drar på sig som klättrare.
Så nu är det vila, massage, stretching, isterapi och stooooora grepp som gäller ett par veckor framöver. Surt! "Think happy thoughts!" upprepar Robban när jag nedstämt packar ihop grejerna efter det hastigt avbrutna passet. Jamendåså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar