Träning med tränare igår och som vanligt hade Robin en träffsäker känsla för vad jag tycker är som mest obehagligt. Jag har en hat-led i hallen och självklart var det den som skulle avverkas.Det är en röd 6a+ som rent klättermässigt inte borde vara en stor utmaning, men när man lägger till panikfaktorn blir den det svåraste jag har gett mig på.
Ett fåtal gånger har jag försökt mig på den, fått blackout halvvägs och krävt att bli nedfirad.
Leden bjuder på allt jag tycker är som mest obehagligt. Smal vägg, mycket utsikt över hallen, utvändigt hörn, grepp som inte syns på grund av hörnet, emellanåt opålitliga steg och noll överhäng vilket gör att ett fall sker längs med väggen. Brr. Kan inte ens klättra den med topprep.
Det snurrade i huvudet när jag stod nedanför och försökte tränga bort tanken på att jag i ett fall av misstag skulle gränsla hörnet och slå ut en tand eller två.
Nästa vända upp gick på skakiga armar och ben, det är löjligt hur rädsla kan tömma musklerna på kraft. Robin hade klättrat upp på väggen och satt och väntade vid passagen där jag fastnat gången innan.
"Slappna av."
"Andas."
"Slappna av."
Säkert tio gånger upprepade han samma sak innan mina axlar långsamt sjönk några centimeter från örsnibbarna. Vi pratade igenom vägen till toppen och efter det tog jag mig hela vägen upp. Ibland är det väl allt som behövs, att någon hänger bredvid och påminner en om att hämta luft.
Sista vändan på leden var jag ensam på väggen igen, men klarade av att hålla mig tillräckligt lugn för att klättra hela vägen till toppen. Det var ingen vacker klättring, kantigt och slutet, men kändes ändå som en liten delseger. Ytterligare ett hjärnspöke var infångat. Vi får se om jag lyckas hålla det inspärrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar