Fingervila

Mitt finger har tyvärr inte blivit bättre utan snarare sämre. Tidigare när jag pajat ett finger har det funkat att klättra väldigt lätt efter bara några dagars vila, men svullnaden är fortfarande kvar efter två veckor så jag är rädd för att det måste till en längre vila innan jag kan börja känna ens på juggar igen.

Skillnaden denna gång är att ömheten går ända ner till handen, i ringfingrets förlängning. Jag misstänker att jag har skadat mer än ett ligament i fingret, möjligen både A1, A2 och A3. Det gör att man anstränger de skadade delarna även om man bara klättrar på riktigt stora grepp.


Det finns inga uppbara tendenser till "pilbågssträng", dvs att senan i fingret synbart syns utsträckt, så jag tror inga av ligamenten är helt av.

Jag har i alla fall beslutat mig för att inte klättra alls på 2 veckor. Tufft beslut men det känns samtidigt helt rätt, hälsan kommer först och nu är allt fokus på att bli återställd så fort som möjligt så kanske man hinner avsluta Utvecklas 2011 i någorlunda stil (nåja...)

Under tiden har jag fått ett par riktigt vidriga crossfitövningar av Robban att köra för att hålla igång kroppen medan fingret läker. Testade dem i söndags och jag har inte varit så nära att spy av fysisk utmattning på länge! Känns trots det skönt att verkligen ta ut sig helt och hållet!

Fingerfärdighet

När vi nu försöker höja nivån på min klättring får jag ibland överge mina kära jättegrepp (juggar) och gå på mindre grepp. Den klättringen är hårdare för fingrarna och det märks ganska fort att jag är ovan med crimpers, pinches och allt vad det nu kallas.

Jag drar på mig ledvärk i lång- och ringfingrar och det är svårt att veta vad som är ovana och vad som är överbelastningar. Försöker ta det försiktigt och bara klättra om fingrarna inte gör ont när jag just klättrar.

Enligt doktor Daniela lyder receptet, mot åkomman svaga fingrar, styrketräning på campusbräda. Häng 2 sekunder och vila 2 sekunder. Upprepa 5 gånger i en direkt följd. Fortsätt med övningen tills du kan köra 10 upprepningar.

Övningen simulerar ledklättringen där man hänger en kort tid innan man går vidare till nästa grepp.

Så småningom kan man öka upp intervallerna till att hänga i 4 s och vila 2 s. Upprepa fem gånger och öka sedan på som tidigare upp till tio repetitioner. Pröva gärna på olika grepp.

Har också köpt mig en stor gummiring att klämma på för att hålla igång fingrarna och träna lite extra under dagtid.

Legen... wait for it... dary!

Under 90 minuter såg det ut som om fysikens lagar upphörde att existera på K2 i lördags... vadå g=9.82 m/s^2 liksom?

Nåväl, La Sportiva Legends Only har väl de flesta som läser den här bloggen redan hört talas om: fem av världens bästa bouldrare samlades i ankdammen Sverige för att tävla på fem sjuuuuuukt svåra problem i något slags "redpoint"-format (de hade alltså testklättrat problemen innan tävlingen) och det var pojkspolingen Adam Ondra som till slut knep förstaplatsen efter en helt sanslös uppvisning på sista problemet.

Nu är det inte tävlingen som ska avhandlas här, men jag kan inte låta bli att bli galet inspirerad när jag ser någon som är riktigt duktig göra sin grej och få det att se så himla enkelt ut. Man inser att det finns MASSOR av utveckling kvar att åstadkomma. För somliga är sådana insikter jobbiga, tankar som "fan jag kommer aldrig bli så där bra, lika bra att ge upp" infinner sig, men jag tror samtidigt inte det är så jättevanligt bland klättrare. Det är fördelen med vår sport, att alla ligger på sin egen nivå, fajtas med sina egna projekt och ser hela tiden sin egen nästa nivå, utan att behöva beröras negativt av andras framgångar (förhoppningsvis glädjer man sig åt dem).

Det är ju också det som är tanken med Utvecklas 2011, att inspirera andra att jobba på sin egen utveckling, alldeles oavsett de framstegen jag och Johanna gör (snarare tack vare dem!)

Så vad gör vi för framsteg egentligen? Jag kan ju bara tala för mig själv, men det känns som att jag nu ligger stabilt på en nivå som är i ett helt nytt gradspann, om vi definierar ett gradspann som ett spann som går från det man lätt klarar varje gång man testar det (och enkelt kan uthållighetsklättra på) till det som är helt bortom ens räckhåll.

Nu är året inte över än, så vem vet hur det ser ut i december, men med min fingerskada ska jag inte förvänta mig några mirakel direkt. Fingret läker för övrigt på ganska väl, men jag har tidigare gjort misstaget att kasta mig på hård klättring för fort och dragit ut på skadetiden, så det blir till att ha tålamod. Robban försäkrar mig om att det finns styrkeövningar att ta till in the meantime... en sån tur!

Vilse i kroppen

Jag är inte helt säker på att min räkning stämmer, men jag tror att vi bara har sju veckor kvar på projektet. Sju veckor! Det är ingenting. Knappt ett sommarlov. Det är vansinnigt mycket utveckling som ska ske under de kommande veckorna för att jag ska ro i land den där 7 a:n på lead som sattes upp som mål i våras.

Första steget blir att klara mitt delprojekt. Såg i lördags att det hade blivit omvärderat från en 6c till en 6b+ och kände mig i ett slag ännu längre från målet än tidigare. Fördelen med omklassificeringen var att leden plötsligt blev lättare att klättra och jag tog mig upp med bara en liten vila. Vad säger det om min mentala balans?

Tillsammans med Daniela jobbar jag också på att hitta rätt bland mina mag- och ryggmuskler. Vi har kört en del styrka de senaste passen istället för klättring eftersom jag har dragits med ett risigt finger. I torsdags gjorde vi övningar med hängande handtag, en specialkonstruktion a la Daniela.

Jag hade svårt att hålla kroppen rätt.

"In med magen."
"Mm", höll jag med och försökte dra in magen samtidigt som jag gjorde en armhävning i snörena. Hade fullt sjå att inte ramla ihop.
"Nej, in med magen. Också ut med ryggen."
"Så här?" Jag försökte ändra ställning på nytt. Förstod inte riktigt hur jag skulle få ut ryggen. Svankandet blev nog bara värre.
"Nej, tänk att du ska spänna rumpan."
Daniela hjälpte till att peta på de delar som skulle åt olika håll och fick mig att göra en armhävning med korrekt hållning.
Vid nästa repetition var ostkrokskroppen tillbaka igen.
"In med magen," upprepade Daniela på nytt.

Så länge jag ser mig själv i spegeln eller Daniela säger precis vad jag ska rätta till så fungerar det. Men på egen hand, i blindo, har jag en vag kroppskontroll mellan halsen och höften. Inte till min fördel på väggen skulle jag tro. Tänker att det ändå är lite tur att jag fortfarnade har många sidor kvar att utveckla. Då är ju rimligtvis potentialen för förbättringar fortfarande stor.

Styrke-kombo

Igår kväll, strax innan midnatt fick jag ont i magen. Eller snarare på magen. Stramande muskler. Träningsvärk. Källan är Danielas nya styrkeövningar som hon presenterade i tisdags. Tre olika kombinationer där grundtanken är den samma, att gå från en "segare" övning till en mer explosiv.

För er skull filmade vi det hela. Jag blir så full i skratt när jag kollar på det nu i efterhand. Kan liksom inte se förbi att jag mest liknar en strandad säl. Och jag som var så nöjd och kände mig både stark och smidig...

Varje kombination började med 10 rep av den långsamma övningen, vila i 30 s, och sedan 10 rep av den mer explosiva övningen, vila 30 s, och sedan 10 + 10 igen. Det ni ser är den efterföljande slutklämmen då jag kör 5 rep av den sega övningen, 5 rep av den mer explosiva, 5 seg, 5 explosiv, utan någon direkt vila. Det lustiga är bara hur både jag och Daniela emellanåt verkar okapabla att ränka till fem. (Hon är ursäktad som kameraman, men mitt enda jobb vara att hålla räkningen...)

Keep calm and carry on

Jag har haft några tunga dagar och deppat över alla mina tillkortakommanden i klättringen. 
Har kännt att jag saknar styrka, uthållighet, balans, mod, planering och motivation. Värk i fingrar och armbågar har inte heller hjälp till att förbättra humöret.  

Som en mirakelkur mot det låga humöret satte Daniela idag ihop ett pass med lätt klättring. Fokus var att jag skulle hålla mig lugn på väggen. Brukar ju jaga upp mig själv rätt ordentligt när jag blir rädd och osäker och det är ju då jag ger upp. Det har nästan blivit en låsning att jag inte vill ge mig på ett move jag inte kan utan och innan. Istället för att onsighta vill jag mång-sighta och klättra leden om och om och lägga till ett grepp åt gången. Inte direkt effektivt.

Vi körde med två trick för att jag skulle behålla lugnet. Det första var att komma ihåg att andas hela tiden. Det andra var att om jag fick panik skulle jag klättra ner igen och hämta ny kraft från punkten där jag senast kände mig lugn. Och det fungerade bra. Skönast var två 6a+ som jag klättrade på första försöket. Den största vinsten var att det kändes jättelugnt, ingen stess, ingen panik, klipp som för det mesta kom naturligt. Bäst av allt var att det var riktigt roligt och att jag för en liten stund fick känna mig som en kapabel klättrare. Nu är jag redo att gå på intervaller och tuffare projekt igen.

Det säger *knäpp!* i fingret...

"Järnspikar!" fast i barnförbjuden version utbrast jag uppgivet en timme in i söndagspasset med Robban.

Har precis fått mig ett nytt projekt, en blå 7b som tråcklar sig upp längs pelefantens huvudben, genom taket och upp på den inskurna vertikala slutklämmen till toppen. Den är superkrimpig hela vägen till taket, sedan riktigt sköna brevlådor genom taket och avslut med små men sköna sidepulls och halvkrimpar till ankaret. Testade den i lördags och tog mig direkt upp med bara två rephäng; mot slutet av passet gjorde jag i princip hela leden med bara en liten paus och kände mig nöjd som tusan.

Igår var jag inte lika taggad men vi bestämde oss för att ge den ett par press ändå, nöta in moves:en lite mer, och det kändes rätt bra, speciellt eftersom jag precis kört ganska hårt dagen innan.

På tredje försöket hände det som inte fick hända.

Precis efter ledens första minitak ett par meter upp så korsar man över till en hemsk liten krimp med höger hand, flyttar upp vänster fot på ett dåligt, lite snett lutande fotsteg medan höger fot hänger i luften. Därefter är det bara att gå vidare med vänster hand, men precis i den rörelsen slinter jag med vänster fot. Höger hand, som är det enda som håller mig på väggen, tar all chockbelastning och jag hör... eller känner... ett tydligt *KNÄPP!* någonstans i höger ringfinger. Japp, det krävdes ju ingen handkirurg för att diagnostisera den skadan: jag har pajat A2-ligamentet vilket är den vanligaste fingerskadan man drar på sig som klättrare.

Så nu är det vila, massage, stretching, isterapi och stooooora grepp som gäller ett par veckor framöver. Surt! "Think happy thoughts!" upprepar Robban när jag nedstämt packar ihop grejerna efter det hastigt avbrutna passet. Jamendåså!

Utveckling på andra sätt

Hej, mycket har hänt sedan sist, för och främst har det varit hektiskt på jobbet så bloggen har fått stryka på foten litegrann... sorry.

Ok så jag satte min första 7a+, vilket såklart är ett stort steg på vägen mot mitt "mål" att klättra 7b... stabilt. Det där med "stabilt" är intressant förresten, för vad klättrar jag stabilt egentligen? Inte tusan är det 7a+ iaf. Kanske 6c? Helt plötsligt känns det där målet ganska avlägset.

Hur som helst, det var en skön vecka det och förra helgen blev det utveckling av ett lite annat slag. För även om plast är grymt att träna på så är det inget som slår sten! Jag hade i somras via en kompis fått nys om ett riktigt häftigt boulderområde som förvisso inte verkade oklättrat, men definitivt odokumenterat och totalt okänt i den proverbiala ankdammen som är den svenska klätterscenen. Inget på sverigeföraren, inget på 27 crags, inget på de typiska forumen... ok det verkar som vi snubblat över något helt nytt här.

Så vad är det jag pratar om, var ligger detta ställe?

Jo... på Öland. Ja ni läste rätt! Öland. På denna platta avlånga strimma fårhage finns det väl inget värt att klättra på? Jo det gör det faktiskt. Längs en bilväg ligger det en flera hundra meter lång förkastning inne i en fårhage, en c:a 3-6 meter hög vägg med kalksten och alunskiffer formade i tydliga lager som också utgör den grepprika strukturen. Det är såklart gamla kalkstensbrott som man sedan länge övergett och som bara ligger där och väntar på att klättras. Allt från slabbar med mardrömskrimpar till takformationer med juggar man annars bara ser i klätterfilmer från Spanien eller i plastform på K2:s övervåning.

Vi var helt lyriska och sprang mest omkring den första tiden och ville klämma på allt vi såg. Efter lite fippel och uppvärmning började vi komma igång med nyturerna... or so we thought. Rätt som det är stannar det en bil och en dam kliver ut med ett stort leende på läpparna och undrar var vi kommer ifrån.

"Stockholm?! Vad kul, hur har ni hittat hit till vår lilla klippa?" Hon visar sig utgöra c:a 10% av Ölands klätterklubb (you heard me!).

"Jag måste ringa Stefan."

Stefan, visar det sig, ÄR klättring på Öland personifierad. Stefan släpper allt han har och kommer genast förbi lika uppspelt han för att det står fastlandsbor vid deras hemmavägg. Vi får via Stefan veta att det mesta är klättrat men inget finns dokumenterat, inga linjer är döpta, första bestigare bör antas vara Stefan men det är egentligen egalt. Vi har Stefans fulla stöd att lägga upp förare efter behag och han visar oss till och med några riktiga gobitar att sätta tänderna i innan han återgår till lördagssysslorna. Vi är vid det här laget än mer taggade och börjar beta av allt vi ser (och klarar).

Det återstår hur mycket som helst att göra och vi måste sammanställa det som finns i en förare, vilket säkert kommer att ta tid... men den kommer att komma. Här kommer lite bilder för att kittla fingrar och tår så länge.

Nytt delprojekt

Ett nytt projekt finns nu på kartan. Jag försökte fota leden, en 6c med röda grepp på insidan av elefantens bortre ben. Jag gick igenom leden bit för bit tillsammans med Daniela i fredags och insåg att varje förflyttning går att göra separat. Vet bara inte hur jag ska orka sy ihop den i en enda sväng. Tyckte leden var väldigt tung, eller så var jag väldigt svag (skulle för tillfället sätta pengar på alternativ två). Och det här med att stanna och klippa i repet stup i kvarten känner jag mig fortfarande som en fullkomlig novis på.

Trött på mig själv

Daniela har jackat upp träningen ordentligt och nu är det fokus på uppbyggnad som gäller. De är de tuffaste passen och i tisdags mådde jag så illa efter att ha kört ett gäng intervaller på 6b-leder att jag stod och grät framför K2:s Trueblue (automatiska nedfiraren) när jag skulle upp på väggen igen. Pinsamt? Ja, en aning. Känner mig fortfarande rätt otränad.

Dessutom gjorde jag precis tvärt emot min enda plan. Jag släppte taget när det blev för läskigt och brände för mycket i musklerna. Kom hem och var mest missnöjd och förbannad. Och hur långt räckte det? Jag gjorde precis samma sak idag på lederna när jag gick på intervallerna igen. Så dåligt. Allt det där svamlet om att jag var nöjd med hur långt jag hade kommit, som jag ägnade mig åt under sjukveckan, var bara strunt. Jag är allt annat än nöjd med min insats för tillfället.

En övning som jag hoppas ska hjälpa till att vänja mig vid att klättra på dåliga grepp och klippa med armar som är trötta på gränsen till bortdomnade är denna:

Tanken är att när man är som tröttast går på boulderproblem med något sämre grepp och sträcker ut armen åt sidan i tre sekunder efter varje ny handförflyttning. Utsträckningen fungerar som ett simulerat klipp och man övar på att hitta rätt balans och att släppa och klippa trots att greppet är halvbra och man är så trött att det enklaste vore att göra som jag konstant gör för tillfället - släppa taget.

Inte släppa taget

Har pass med Daniela ikväll och gång på gång kommer jag på tankarna att glida i förväg till K2. Var och kollade in SM-kvalet i lördags förmiddag och suktade efter alla nya leder som är byggda i elefanten.(De nya tävlingsanpassade lederna såg hårda ut, gissar att jag får hålla mig till rutterna som knatte-klassen klättrade.) Ska bli spännande att ge mig upp på väggen i helt nytt landskap, men samtidigt är jag lite nervös.

Gillar mest att klättra leder jag känner till. Har inte alls insett tjusningen med att on-sighta något (klara leden första gången man försöker på den). Brukar bli nervös och obekväm på väggen när jag inte vet vad som kommer. Följden blir att jag släpper taget. Gissar att tanken i stundens hetta är, hellre ett kontrollerat fall än riskera ett okontrollerat, spelar ingen roll om jag kommer till toppen eller inte. Borde ju vara enkelt att fixa, bara låta bli att släppa taget med flit. Får upprepa det som ett mantra ikväll, släpp inte taget, släpp inte taget, släpp inte taget.

Platåer och att pusha vidare

Lika skönt som det känns att nå en ny nivå i klättringen, lika frustrerande är det när man upplever att man platåar, dvs man når en nivå man är stabil som tusan på men steget till nästa känns oändligt långt borta. Jag tror det blir extra tydligt när man klättrar inomhus och framförallt om man bouldrar, med tanke på det begränsade utbudet av gradindelningar på gymmen.

Jag tror mycket av det är mentalt, och då menar jag inte mentalt som i att man bara inbillar sig att man platåar, utan mer att man har en dålig inställning till det och man saknar en game plan för hur man ska nå vidare. Typ:

Tänk nytt
Om du "tränar som jag alltid gjort men det händer inget" så är det ju läge att fråga dig själv om det kanske är just det som är problemet; du måste kanske ändra träningsrutinerna eller hela upplägget. Och det kan vara påfrestande för psyket, att behöva ställa om, känslan av att man "kastat bort" en massa tid och investerat den i fel träningsupplägg kommer krypande och envisheten tar istället över och man kör vidare på den inslagna vägen. Här gäller det att inte ha någon prestige, att bara erkänna dina misstag och gå vidare, tänk om, våga gör vad som behövs för att nå vidare, även om det känns som att du tar ett par steg tillbaka.

Analysera
För en dagbok över träningen, skriv ner hur varje pass kändes, vad du tänkte, vad som gick bra, vad som gick dåligt, om du var rädd, ofokuserad, trött, om det gjorde ont, hur det kändes i kroppen innan passet osv osv. Genom att kunna gå tillbaka och analysera tidigare pass så kan man se mönster som kan förklara en negativ eller stillastående trend, kanske har du varit med om liknande platåer tidigare, hur gick du vidare då?

Svaga länken
Det är alltid kul att klättra sånt man känner att man är bra på, det ger en självförtroende och kanske motivationen som behövs för att dra till hallen. Men att bara klättra sånt man är bra på kommer inte att gynna utvecklingen. Försök istället att tvinga dig sätta labbarna på just de typerna av grepp där du vet att du är sämst, gör rörelser du vet att du är dålig på, för det är bara genom att hela tiden lyfta upp din lägstanivå som du kan utvecklas ordentligt. Den svagaste länken kommer alltid finnas men det gäller att göra den så jämnstark med resten av dig som det bara går. Annars riskerar du att till slut bara kunna klättra en viss typ av problem/leder för att inte känna dig som en nybörjare.

Ovanstående är tips jag konstant försöker ge mig själv, men det är inte alltid lätt...

Jakten på hjärnspöken fortsätter

Träning med tränare igår och som vanligt hade Robin en träffsäker känsla för vad jag tycker är som mest obehagligt. Jag har en hat-led i hallen och självklart var det den som skulle avverkas.

Det är en röd 6a+ som rent klättermässigt inte borde vara en stor utmaning, men när man lägger till panikfaktorn blir den det svåraste jag har gett mig på.
Ett fåtal gånger har jag försökt mig på den, fått blackout halvvägs och krävt att bli nedfirad.

Leden bjuder på allt jag tycker är som mest obehagligt. Smal vägg, mycket utsikt över hallen, utvändigt hörn, grepp som inte syns på grund av hörnet, emellanåt opålitliga steg och noll överhäng vilket gör att ett fall sker längs med väggen. Brr. Kan inte ens klättra den med topprep.

Det snurrade i huvudet när jag stod nedanför och försökte tränga bort tanken på att jag i ett fall av misstag skulle gränsla hörnet och slå ut en tand eller två.

Började klättra upp, men precis som tidigare slog nerverna igenom och jag släppte taget för att få komma ner på marken igen.

Nästa vända upp gick på skakiga armar och ben, det är löjligt hur rädsla kan tömma musklerna på kraft. Robin hade klättrat upp på väggen och satt och väntade vid passagen där jag fastnat gången innan.

"Slappna av."
"Andas."
"Slappna av."

Säkert tio gånger upprepade han samma sak innan mina axlar långsamt sjönk några centimeter från örsnibbarna. Vi pratade igenom vägen till toppen och efter det tog jag mig hela vägen upp. Ibland är det väl allt som behövs, att någon hänger bredvid och påminner en om att hämta luft.

Sista vändan på leden var jag ensam på väggen igen, men klarade av att hålla mig tillräckligt lugn för att klättra hela vägen till toppen. Det var ingen vacker klättring, kantigt och slutet, men kändes ändå som en liten delseger. Ytterligare ett hjärnspöke var infångat. Vi får se om jag lyckas hålla det inspärrat.

Jag ser rött

I euforin över att K2 åter är öppet och att jag äntligen är frisk så har det gått bra att klättra. Har börjat känna mig fram på lead igen och rädslan håller sig i utkanten av medvetandet (så länge jag klättrar bekanta leder). I boulderingen känner jag mig mer och mer bekväm med att klättra röda problem (även om jag inte klarar fler än de lättaste) och det känns som om jag är på väg att etablera mig på en högre nivå. För att summera så har jag den senaste veckan har gått från lamslående förkylning till min bästa klätterform hittills. Med det minskar stressen inför projektets snabbt närmande slut. Just nu är det bara roligt att kunna klättra igen. Hoppas känslan håller i sig till ikväll när det är nytt pass med Robin på schemat. Jag är övertygad om att vi även ska ta det här med fallandet till nya nivåer.

Helt fantastiskt!

Vilken fin förmiddag. K2 öppet på nytt, massa nya boulderproblem, uppvärmningsväggen igång och nästan folktomt. Jag har inte kört ett lika lustfyllt pass sedan branden. Vad jag har längtat efter den här dagen. Och dessutom känner jag mig nästan helt frisk igen. Man kan ha det sämre.