I gränslandet

Idag kändes kroppen mycket bättre på träningen. Puh, vilken lättnad. Körde intervaller på boulderväggen. 5x5 vändor (byte av led vid varje nytt set) på maxnivå. Mellan varje repetition var det en och en halv minuters vila och inför varje nytt set var det fyra minuters vila och byte av led.

Självklart var det jobbigt, svettigt, svårt och svidande för ovana fingrar. Trots det dominerades passet idag av känslan att det är roligt att vara igång igen. Det märktes också tydligt att jag har gått upp ett steg i svårighetsgrad. Blå leder är inte längre någon större utmaning och oftast för lätta om jag ska köra på "maxnivå". Röda leder i sin tur är ofta så svåra att jag måste gå igenom betan bit för bit för att ha ens en rimlig chans att klara hela leden och då tappar ju själva intervallmomentet lite av sin poäng när jag ramlar ner hela tiden. Jag ligger alltså i något slags blå-rött gränsland där jag måste leta svåra blå / lätta röda leder för att få optimala intervallutmaningar. Det är inte helt lätt. Vad som ser möjligt ut från mattan är inte alltid lika självklart på väggen. Och sedan handlar så mycket om dagsformen. Det är ju inte så att min maxnivå är en konstant att förhålla sig till direkt...