Ibland får man konstiga blickar på sig, framförallt från nybörjarklättrare, när man står barfota framför väggen och gör nån sorts regndans med händer och fötter vevandes godtyckligt och med blicken vandrandes uppåt. Det är när man står och läser projektet en extra gång (eller fem!) i slutet av passet. Har testat leden en hel del gånger nu, förra helgen trodde jag att jag hade det packat och klart, alla rörelser satt i huvudet, jag visste precis vad jag skulle göra, men när man tar bort synen så inser man att det inte räcker att ha koll på rörelserna, man måste veta EXAKT hur rörelserna ska göras. Jag var hela tiden i närheten av greppen, men missade dem med millimetrar och fipplade runt för mycket vilket inte går att göra på en led som ligger på gränsen av vad man klarar.
Det är frustrerande att veta att man "egentligen" klarar en led, men samtidigt inte. Men det är ett perfekt sätt att verkligen lära sig klättra ekonomiskt och kontrollerat. Förvisso är det inte alltid det bästa sättet, ibland måste man vara dynamisk, lite okontrollerad osv men för den statiska delen, att vara i balans, så är det klockrent. Min led är ändå hyfsat rakt på, jag har klättrat Johannas projekt och det är som en slalombana i jämförelse men låååånga förflyttningar och i sidled fram och tillbaka. Är inte avundsjuk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar