Det går dåligt för mitt lag

Känner på mig att det här kommer bli ett dötrist inlägg innan det ens är skrivet. Fint, passar min sinnesstämning utmärkt. Alla ni som vill läsa om klättring kan gå och göra något annat. Orkar ni stå ut med allmänt depp och beklagande kan ni däremot fortsätta läsa.

Träningslusten tryter för tillfället. Konstigt hur det kan slå om så plötsligt. Var i Klätterhallen i Solna i fredags, lördags och söndags och kände, i alla fall två av tre pass, att klättring är bland det bästa som finns. Idag håller jag på att dö längtans-döden efter K2 och mina gamla rutiner som fanns innan branden.

Jag är den första att erkänna att jag är rätt bekväm av mig och just nu känns det allmänt meckigt att ta sig till Solna fyra dagar i veckan. Missförstå mig inte, jag gillar KC Solna, men saknar möjligheten att lägga några pass i veckan närmare hemmet.

Räddningen i det hela har varit att jag, som oftast tränar direkt efter jobbet, kunnat ta blå linjen direkt från kontoret vid Kungsträdgården till Solna. Igår upptäckte jag att turen mellan Kungsträdgården och Rådhuset har tagit sommarlov. Jippie! Det var precis vad jag inte ropade när jag stod i hällregnet utanför en igenbommad tunnelbanenedgång.

Dessutom har jag dragit på mig någon halsinfektion som gör det svårt att sova, tråkigt att äta och tungt att träna. Bu hu. Jag vet att det bara handlar om I-landsproblem. Om ens det. Men det känns bättre om jag får tycka lite synd om mig själv. (Vänligen sympatisera inte med mitt deppande, då kanske det håller i sig längre än någon dag eller så...)

K2, bli frisk någon gång så att jag får komma hem snart. Jag har haft bortamatch länge nog nu.