Long time no see

För första gången på länge var jag uppe och kände på mitt "blind-projekt" igår. Det var som om någon hade flyttat runt greppen och skruvat fast dem en decimeter upp / ner /åt vänster / höger sedan sist. Famlade i blindo var precis vad jag gjorde, med ett gammalt hårband som improviserad ögonbindel. Från marken ropade min man varje gång jag satte en hand eller fot på grepp som inte tillhörde min led.

"Fel."
"Fel."
"Fel, igen."
"Hallå, du står på röd."
"Men, vad fan!" Jag gluttade på bindeln för att komma vidare.
Vid nästa förflyttning började ropen om från marken.
"Fel."
"Fel."

Ja ni fattar grejen.

Vi kommer behöva äktenskapsterapi innan den där leden är avklarad....
Eller så får jag bara "get my shit together" och klättra rätt.

(Till makens försvar bör jag väl tillägga att han bara följde klättrarens order om vägledning, även om hon kanske tyckte han kunnat vara lite mindre nogräknad emellanåt :-)

Ass to the wall

Igår blev det ett riktigt bra pass, vilket Johanna också kan intyga. Robin och Robban snackade ihop sig om mitt pass och bestämde sig för att det skulle bli fortsättning på mitt senaste pass med Robin där jag fick träna på ledläsning på tutti-frutti-leder, dvs egenkomponerade leder med grepp i olika färger.

Men först var det röven mot väggen som gällde, jag har testat att klättra "åt fel håll" innan på någon enstaka led, men nu var det bara vägg som gällde, jag skulle upp utan att använda några grepp (fria fotsteg dock).

Nu är det här kanske inget man kommer att använda på varje led man klättrar, men det kändes ändå som en bra teknik att öva in, lika mycket handlar det om att öppna sinnet och tänka utanför boxen som det handlar om att träna in balansen och tekniken. Om man redan har klättrat på ett visst sätt är det enklare att se sig själv i samma position i ett annat tillfälle. Dessutom så fick fingrar och armar sig en vilopaus innan det var projektdags.

Robins projekt från ett par veckor tillbaka var nu helt bortbyggd (och som jag tyvärr aldrig satte) så Robban komponerade ihop en ny led åt mig och han sparade inte på fantasin kan jag lova. Jag tror den zickzackande leden tog tre repbredder i anspråk och många förflyttningar var det "hej kom och hjälp mig"-status på. Nästa chans jag får ska jag fota leden eller få nån att filma mig på den. Det går liksom inte att förklara den.

Som om inte det var nog knåpade han ihop ytterligare en tutti-frutti-led med hörnklättring i åtanke med syftet att jag skulle få sätta mina nyförvärvda färdigheter på prov. Den här lyckades Johanna fånga på film, jag har editerat den lite och snabbat på för att minska tråkfaktorn (jag tog rätt gott om tid på mig att försöka den). Ursäkta den något skakiga bilden, jag tror Johanna var rätt sliten hon med, svårt att hålla ens en iPhone i stadigt grepp.



Tyvärr var sista partiet lite för svårt och även om jag fick beta av Robban efteråt är jag tveksam, testade den igen idag och det kändes heeelt omöjligt. Kanske måste vi lägga till ett grepp till för att den ska vara görbar, även om det låter tråkigt som fan att säga så.

Allt på en gång

Roligt träningspass igår med Robban och Anders. Fick till att börja med äta upp mitt förra inlägg om att jag inte är lika höjdrädd längre när vår käre tränare ville ha mig att klättra uppför ett hörn med begränsad användning av handgrepp, samt inga handgrepp alls.

"Hitta balansen", ropade han från marken samtidigt som det svartnade bekant framför mina ögon och jag maniskt grep efter allt som där fanns att ta i.

Det var efter den övningen som det roliga började på riktigt. Robban hade valt ut lite blandade grepp på väggen som tillsammans bildade en led jag skulle memorera och klättra. Övningen var utmärkt eftersom den kombinerade ihop ledläsning, dynamiska rörelser och svaklättring med snålt om handgrepp. Fick dessutom öva lite extra på att ta mig genom en annan led med enbart dynamiska förflyttningar.

Med detta pass i ryggen och utsikten att K2 öppnar på fredag känner jag mig mer taggad än någonsin att klättra.

"The world is a spot to climb"

Ett kort nedslag från annars midsommarbetonad helg: Det går att klättra lite överallt tydligen, oavsett om det finns stenar och klippor i närheten eller inte, har ni märkt det? Ribban på fotbollsmålet blir en slopertravers med heelhooks hela vägen. Vid kvällsdoppet efter nubben så kan man strunta i stegen och istället öva mantling upp på bryggan. Finns det dessutom ett hopptorn kan man både träna chins från trampolinen och jobba upp modet att hoppa från höga höjder inför sommarens DWS-äventyr.

Jag tror det är typiskt klättermaniskt beteende som många klättrare känner igen, dvs att man helt plötsligt går och ser grepp precis överallt. "Hur skulle jag göra för att klättra ut från det här rummet? Går den där listen att krimpa på? Skulle jag klara av att hoppa till den där takbjälken?" osv... It's a drug, we're addicted, OK?!

Business as usual på måndag, ser fram emot K2:s stundande återöppnande på fredag (om allt går enligt planerna).

Ny upptäckt

Jag återhämtade mig rätt fort från deppandet i veckan och var på väggen igen i onsdags. Körde lite intervaller och följde upp med ett projektpass i torsdags. Jobbade på ett par röda problem och gjorde en överraskande upptäckt. Aldrig tidigare när jag klättrat har jag tagit i, på riktigt.

För första gången var jag tvungen att hugga i med allt jag hade för att klara av vissa rörelser. Visst har jag kämpat tidigare när jag klättrat. Men det som har hindrat mig från att klara leder har i första hand varit att jag har fegat ur på grund av rädslan att falla. Eller så har jag darrat ihop av mjölksyra. Eller så har greppen varit för svåra för mig att hålla i. Nu när fler och fler bitar faller på plats, när jag är lite modigare, har mer uthållighet och mjölksyratålighet, samt blivit starkare i fingrarna och kan förflytta kroppen rätt för att ta vissa grepp så kommer det ner till ren råstyrka ibland för att klara vissa passager och det är en helt ny upplevelse.

Jag tror det börjar likna något :-)

Det går dåligt för mitt lag

Känner på mig att det här kommer bli ett dötrist inlägg innan det ens är skrivet. Fint, passar min sinnesstämning utmärkt. Alla ni som vill läsa om klättring kan gå och göra något annat. Orkar ni stå ut med allmänt depp och beklagande kan ni däremot fortsätta läsa.

Träningslusten tryter för tillfället. Konstigt hur det kan slå om så plötsligt. Var i Klätterhallen i Solna i fredags, lördags och söndags och kände, i alla fall två av tre pass, att klättring är bland det bästa som finns. Idag håller jag på att dö längtans-döden efter K2 och mina gamla rutiner som fanns innan branden.

Jag är den första att erkänna att jag är rätt bekväm av mig och just nu känns det allmänt meckigt att ta sig till Solna fyra dagar i veckan. Missförstå mig inte, jag gillar KC Solna, men saknar möjligheten att lägga några pass i veckan närmare hemmet.

Räddningen i det hela har varit att jag, som oftast tränar direkt efter jobbet, kunnat ta blå linjen direkt från kontoret vid Kungsträdgården till Solna. Igår upptäckte jag att turen mellan Kungsträdgården och Rådhuset har tagit sommarlov. Jippie! Det var precis vad jag inte ropade när jag stod i hällregnet utanför en igenbommad tunnelbanenedgång.

Dessutom har jag dragit på mig någon halsinfektion som gör det svårt att sova, tråkigt att äta och tungt att träna. Bu hu. Jag vet att det bara handlar om I-landsproblem. Om ens det. Men det känns bättre om jag får tycka lite synd om mig själv. (Vänligen sympatisera inte med mitt deppande, då kanske det håller i sig längre än någon dag eller så...)

K2, bli frisk någon gång så att jag får komma hem snart. Jag har haft bortamatch länge nog nu.

Boulder tidbits

Från träningsdagboken:

1. Lär dig läsa problem, försök gör hand- och fotrörelserna på marken så musklerna "kommer ihåg". Försök se en spökversion av dig själv klättra problemet samtidigt som du gör rörelserna på marken.
2. Om någon annan klättrar problemet, skuggklättra problemet samtidigt och försök se vilka rörelser du kanske inte klarar av på grund av räckvidd eller om du vill göra något annorlunda. Den som klättrar problemet blir en perfekt måttstock, bra att ha vid flashförsök.
3. Var kreativ när du läser en led; lås dig inte till greppen som ingår utan titta efter lämpliga hörn på boxar och på väggen som också kan användas, både för händer och fötter.
   
4. Var heller inte låst till att behöva använda alla grepp; ibland är det bättre att skippa ett grepp och gå direkt till nästa.
5. Titta på greppen och gissa dig till hur de ska användas, låt tidigare klättrare inspirera dig: Krita avslöjar handplaceringar och svarta märken efter gummisulor avslöjar fotplaceringar.
6. Var beredd på att det inte alltid är bäst att ta greppen i ordning nedifrån och upp. Ibland är det omvänd ordning som gäller.
7. Läs igenom leden noga, dvs leta igenom den efter alla grepp och fotsteg, ibland sabbar man ett försök för att man helt enkelt inte såg ett litet fotsteg ut till sidan etc.
8. Glöm inte bort ett grepp bara för att du redan har använt det. Vissa grepp kan och ska användas flera gånger, exempelvis en gång när du är under det för att dra dig upp, sedan en till gång med en annan handfattning för att hålla dig in mot väggen och sedan en sista gång för att trycka dig upp med handflatan mot det.
9. Väl på väggen, lås dig inte helt till din planering, var inte rädd för att frångå den om det känns fel. Gå på känsla och intuition och se läsningen mer som vägledning snarare än facit, framförallt på flashförsök.
10. Vid misslyckanden, tänk efter varför du ramlade, vad som kändes fel och försök sedan komma på hur det ska rättas till och justera planen därefter.

Allez! Komm jetzt! Venga!

Memory

Måndagens pass inleddes med ett parti memory - oortodoxt ja, men det visade sig vara en väldigt bra övning att tillämpa på väggen. När man läser leder är det lätt att man bara tittar på greppen och rör sig igenom dem utan att närmare reflektera över hur de egentligen ser ut. Nackdelen är att man ofta, när man går därifrån, har svårt att minnas hela leden även om man klättrade igenom alla delar flera gånger under passet.

Så övningen gick ut på att jag fick blunda och känna på ungefär 15 grepp ett åt gången och namnge dem efter det första jag kom på som beskrev formen, roteringen och storleken på dem. Om jag skriver "munken", "hajfenan", "lilla krimpen", "hjärtat" och "kommatecknet" så antar jag att ni alla får en bild av greppen framför er. Väldigt nyttigt. Sen radade Robin upp alla greppen och jag skulle identifiera vilka som var vilka enligt mina namngivningar i blindo. Alla rätt utan problem och det var uppenbart hur kraftfullt detta inlärningssätt är.

Sen masade vi oss över till väggarna och Robin pekade ut en helt unik led bestående av c:a 30 grepp i olika färger med väldigt olika karaktär och greppvänlighet. Jag namngav varje grepp i huvudet allteftersom vi gick igenom leden på marken. Därefter var det dags att testa. Många sekvenser kändes helt omöjliga i början men efter bara 3 försök så hade jag alla sekvenser under kontroll, behövde bara finna styrkan att sätta det på ett och samma försök. Idag när jag körde ett uthållighetspass såg jag dock till min besvikelse att några av lederna var nedtagna och utbytta, men det roliga är att varenda grepp sitter fortfarande som fastbrända i minnet, mycket tack vare att jag faktiskt vet hur varje grepp såg ut, hur de kändes och hur de var orienterade. Förvisso hjälper det att Robin inte tog med en massa små micros för fötterna utan alla fotsteg var också handgrepp, vilket gör leden svårare att klättra men något enklare att komma ihåg.

Hur som helst, ett bra tips för er ledläsare som sitter med ett projekt och kämpar. För om man har hela leden 100% i huvudet, då kan man redpointa den hur många gånger som helst i tankarna innan man kliver fram till väggen för att göra det på riktigt. Innan min besvikelse över att min led var borta så hann jag faktiskt med att uppgradera hur jag ville göra ett flertal av rörelserna, allt efter att ha klättrat leden endast i mitt huvud om och om igen. Häftigt hur hjärnan funkar!

Oväntade förbättringar

Vi hade styrketester igår igen, men med tanke på att mycket av den utrustning vi använt tidigare har brunnit upp blev det en rumhuggen historia. Och de tester vi ändå lyckades genomföra var till viss del svåra att jämföra med tidigare resultat (ex hade vi andra typer av grepp i deadhang osv). Dessutom hade jag inga vidare förväntningar på utfallet efter semester, lite allmän ledvärk och längre helger som senaste månaderna har gjort att det blivit lite so and so med träningen.
Förvånande hade jag förbättrat mig enormt i en av de grenar som gick att jämföra - benböj. För drygt tre månader sedan kunde jag typ göra noll respektive en halv benböj på respektive ben. Igår gjorde jag sex respektive sju stycken. Tror visserligen inte att jag har blivit flera hundra procent starkare. Förklaringen ligger snarare i bättre rörlighet i fotlederna och en bättre balans. Att just balansen blivit bättre märker jag i många andra övningar och det känns så jäkla gött att faktiskt objektivt kunna peka på lite resultat av träningen.
I själva klättringen är det svårt att avgöra om man blir bättre. Den senaste tiden har jag från flera vänner fått frågan om jag märker att jag blir bättre på att klättra, och det är skitsvårt att säga om jag verkligen har det. Kanske lite. Snarare känns det som om problemen blir lättare eller att jag inte ansträngde mig tillräckligt tidigare. Just den känslan är säkert ett tecken på att jag blir bättre...

Dinosauriehopp

För några månader sedan, när jag började lära mig mer om klättring, trodde jag att en rörelse, där man i stort sett hoppar på väggen för att komma vidare, kallades för en "dino". Helt logiskt, eftersom det handlade om en stor rörelse och vissa dinosaurier var ju skitstora. Nu vet jag bättre. Det kallas "dyno" och är en förkortning av "dynamisk rörelse". Nästan lika logiskt.


I måndags var det just stora rörelser, där man måste flytta båda händerna samtidigt, som jag övade på tillsammans med Robin. Vi började lugnt och testade på mindre rörelser. Till att börja med blev det väldigt ryckigt och jag drämde in i greppen så att väggen skallrade. Målet är tvärt om att man ska ha så mycket tid på sig som möjligt i förflyttningen och fatta greppen mjukt. Det ska bara väsa till, som vid ett perfekt dyk från tian. En bra övning var att bara flytta runt händerna mellan grepp i olika höjd och svårighetsgrad:





Sedan fick jag försöka ta mig upp till grepp som det inte fanns en chans att nå genom statisk klättring. Övningen slutade med blandat resultat:





Ytterligare en variant var dynos i sidled och det var svårast rent mentalt. Det kändes ologiskt att släppa båda händerna samtidigt när jag skulle förflytta mig åt sidan. Robins trick för att få hjärnan och musklerna att fatta vad som är på gång är att låtsas göra rörelsen, men bara släppa greppen med en liten "dutt", ett snabbt lyft med händerna. Efter duttandet brukar det vara mycket lättare att göra själva förflyttningen. I det här klippet finns både "dutt" och "dyno":





Vi avslutade passet med att gå på rena hopp, där båda fötterna lämnar ursprungsstegen. Har ingen film på det hela, men jag gissar att jag kommer nöta en del dinosaurierörelser framöver och får återkomma med bildbevis.

Blindprojektstatus

Ibland får man konstiga blickar på sig, framförallt från nybörjarklättrare, när man står barfota framför väggen och gör nån sorts regndans med händer och fötter vevandes godtyckligt och med blicken vandrandes uppåt. Det är när man står och läser projektet en extra gång (eller fem!) i slutet av passet. Har testat leden en hel del gånger nu, förra helgen trodde jag att jag hade det packat och klart, alla rörelser satt i huvudet, jag visste precis vad jag skulle göra, men när man tar bort synen så inser man att det inte räcker att ha koll på rörelserna, man måste veta EXAKT hur rörelserna ska göras. Jag var hela tiden i närheten av greppen, men missade dem med millimetrar och fipplade runt för mycket vilket inte går att göra på en led som ligger på gränsen av vad man klarar.

Det är frustrerande att veta att man "egentligen" klarar en led, men samtidigt inte. Men det är ett perfekt sätt att verkligen lära sig klättra ekonomiskt och kontrollerat. Förvisso är det inte alltid det bästa sättet, ibland måste man vara dynamisk, lite okontrollerad osv men för den statiska delen, att vara i balans, så är det klockrent. Min led är ändå hyfsat rakt på, jag har klättrat Johannas projekt och det är som en slalombana i jämförelse men låååånga förflyttningar och i sidled fram och tillbaka. Är inte avundsjuk...

Jojoträning för uthållighet!

Ok, då vet man hur det känns att klättra en led 27 gånger... kul, superkul, fantastisk variation! Verkligen!

Meeeen, vad gör man inte för att utvecklas? Egentligen skulle jag nog inte ha tränat idag, så här i efterhand, jag tog ut mig totalt och har legat halvsjuk hemma sen dess. Jag misstänker vätskebrist, majoriteten av de där 60% vatten vi alla är gjorda av hade av allt att döma förpassat sig till utsidan av kroppen; det är inte svalt i klätterhallen, om någon nu missat det.

I alla fall, en typisk övning för uppbyggnad av vad som vanligtvis kallas "Power Endurance", förmågan att göra många rörelser utan vila och utan att armmusklerna brinner upp av mjölksyra, är just att: göra. många. rörelser... utan. att. vila. Hitta en vägg som är vertikal/överhängande och mer eller mindre rakt på, dvs inga dieders med konstig stämklättring eller överdrivet teknisk klättring. Den bör vara "medelsvår" för dig, dvs 1-2 grader under din maxnivå (som du "onsightar" på topprep). Kör den upp och ner utan vila c:a 6-9 gånger, vila 10 minuter, gör detta tre gånger. Var i konstant rörelse och använd tempoväxlingar till din fördel. Den enda återhämtningen du får är genom att göra rörelser långsamt och skaka ur i själva förflyttningen.

Vad händer? Jag är ingen expert men så vitt jag har förstått så är det främst två saker man tränar upp. Dels ökar koncentrationen av aerobiska enzymer i muskelcellerna vilket ökar mjölksyratåligheten, dels ökar man kapillärdensiteten i underarmsmusklerna vilket gör att man snabbare får ut nytt blod i armar och fingrar i de korta perioderna av vila mellan förflyttningarna. Det hela går ganska fort, man kan se förbättringar inom några veckor (och försämringar inom samma tidsram om man inte tränar) och det handlar mycket om att hålla träningen igång. Efter hand märker man att passen blir för enkla och man bör då öka svårighetsgraden (snarare än antalet repetitioner). Det viktiga är att träningen ska imitera sporten, så klättringen i sig är nyckeln, skippa tyngdlyftningen för denna typ av träning.

Gott och blandat

Körde morgonpass idag och var på väggen en timme efter jag klivit ur
sängen. Inte helt optimalt då kroppen fortfarande kändes sömnig när
jag satte igång. Jag var seg och stel. Fördelen med att träna på
morgonen är en väldigt lugn hallen, man kan välja och vraka mellan
lederna och luften i lokalen är som bäst. Det blev ett blandat pass
och jag klättrade både intervaller på tid med topprep och körde igenom
mitt blindbocksprojekt utan själva ögonbindeln. Till det lade jag lite
styrketräning. Det kändes som ett typiskt pass i mängden. Nothing
more, nothing less.

Mitt spöke och jag

Igår hade jag och Anders gemensam träning med Robban. Vi skulle egentligen träna ledläsning och klättra topprep, men då Anders var lite sen lyckades jag förhandla mig till boulderträning istället. Ledläsningen blev till problemläsning och det var nog tur att gav oss på kortare väggar.

Uppgiften vi hade var att inbilla oss ett spöke i vår egen storlek som klättrade väggen. Vi skulle se hur ”spöket” tog sig upp på väggen och följa efter. Knepet var att inte bara se greppen utan faktiskt föreställa sig person tar den greppen, sätter den fötterna och förflyttar tyngdpunkten. Jag tycker att det hela låter ganska enkelt. Så var det inte.

Till och börja med kunde jag knappt föreställa mig spöket i en startposition, än mindre få det att klättra. Jag hade noll förståelse för tyngdpunktens förflyttning och min egna räckvidd. Och gång på gång kom Robban på mig.

”Nu tänker du bara grepp igen”, sa han när jag läste en led.

Fattar inte hur han såg att jag stod och tänkte höger, vänster, höger, och hade lämnat själva spöket vid startgreppen.

Med lite övning blev det faktiskt lättare att klättra lederna vid första försöket, det kändes nästan som om jag hade klättrat dem tidigare. Problemet var då bara att jag ansträngde mig för att klättra leden som jag hade läst den. Det ska man inte alltid sträva efter. När man klättrar så klättrar man. Tanken är att läsningen ska fungera som en första klättring som sätter sig i minnet och som hjälper en på vägen. Inte en plan att slaviskt följa om det blir fel.

Nu så...

Återhämtad från skadan föll jag direkt in i en liten lucka i träningen på grund av kristihimmelsfärdshelgen, då tränare migrerar till västkustens för lite tradlek, träningskompisar är på vift i Turkiet och annorstädes, men nu är det vardag igen och med det är det fullt ös medvetslös som gäller för mig, jag har tappat flera veckor redan på grund av skador och jag vill inte förlora fler.

Nu jävlar!

I gränslandet

Idag kändes kroppen mycket bättre på träningen. Puh, vilken lättnad. Körde intervaller på boulderväggen. 5x5 vändor (byte av led vid varje nytt set) på maxnivå. Mellan varje repetition var det en och en halv minuters vila och inför varje nytt set var det fyra minuters vila och byte av led.

Självklart var det jobbigt, svettigt, svårt och svidande för ovana fingrar. Trots det dominerades passet idag av känslan att det är roligt att vara igång igen. Det märktes också tydligt att jag har gått upp ett steg i svårighetsgrad. Blå leder är inte längre någon större utmaning och oftast för lätta om jag ska köra på "maxnivå". Röda leder i sin tur är ofta så svåra att jag måste gå igenom betan bit för bit för att ha ens en rimlig chans att klara hela leden och då tappar ju själva intervallmomentet lite av sin poäng när jag ramlar ner hela tiden. Jag ligger alltså i något slags blå-rött gränsland där jag måste leta svåra blå / lätta röda leder för att få optimala intervallutmaningar. Det är inte helt lätt. Vad som ser möjligt ut från mattan är inte alltid lika självklart på väggen. Och sedan handlar så mycket om dagsformen. Det är ju inte så att min maxnivå är en konstant att förhålla sig till direkt...

Urspårad form

Jag hade egentligen tänk mig ett inlägg idag som skulle heta "back on track". Kom tillbaka till Sverige igår kväll, från en tripp som bjudit på alldeles för lite träning och för mycket slappande och god mat. Idag skulle därför bli tillfället att få upp träningen på gamla bekanta spår. Jag var peppad på att komma igång med klättringen efter nästan två veckors frånvaro.

Var på KC i Solna när de öppnade klockan tio imorse. Det blev ett brutalt uppvaknande från semesterlunken. Maj gaad var jag var seg i kroppen! Plågan började redan på uppvärmningen och höll i sig därefter. Det var stelt och klent och fegt. Ni förstår - en drömform när man klättrar. Kämpade på och klarade i slutänden en röd boulderled och var mycket nöjd med det med tanke på känslan i kroppen.

Att ta med sig från detta pass? Att det är skönt att börja jobba igen.

Sex månader kvar på projektet och det är dags att lägga i nästa växel.