Fram till i våras var min favoritursäkt till att jag inte klarade ett visst problem att jag var för kort. Det kändes inte ens som en ursäkt utan som fakta. Jag saknade helt enkelt de nödvändiga centimetrarna för att klättra något svårare än 5c. Tillsammans med min osmidighet och höjdrädsla såg jag det som ytterligare ett tecken på att klättring kanske inte var en sport för mig.
Sedan råkade jag, vid första styrketestet, nämna att det ibland vore skönt med någon extra centimeter i räckvidd. Det fick Robin att gå igång. Bestämt hävdade han att det ALDRIG finns något som heter "för kort". Man kan vara för svag, för osmidig eller för feg, men aldrig för kort.
Det lustiga är att jag sedan dess har vuxit. Jag har blivit längre på väggen, når saker som jag förut inte hade en chans att nå. Min allra första nyckel till lösningen på längdproblemet var fart. När jag lärde mig att kliva upp mer på de steg som fanns och satsa mot nästa grepp öppnade sig en helt ny värld. Jag växte meter.
I förra veckan fick Daniela mig att växa några centimeter till när jag efter två timmars uppmaningar började förstå hur jag skulle hålla kroppen mot väggen för att nå längre (framför allt i överhäng/tak). Plötsligt gick det lätt att sträcka sig efter grepp som jag i vanliga fall behöver använda mycket kraft och fart för att nå.
Och skulle jag någon gång tvivla på att längden inte är avgörande är det bara att sätta sig under elefanten och kolla när kidsen tränar. De är inte mer än en tvärhand höga och klättrar mellan grepp som jag troligtvis aldrig kommer att "nå".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar