Terapisession

Jag har aldrig gått i terapi, men jag kan tänka mig att de tränarledda passen har mycket gemensamt med terapisessioner. Efter varje led (oavsett om jag tagit mig upp eller inte) vrider och vänder vi på upplevelsen och min insats. Försöker hitta lösningar på det som inte fungerar. 

"Vad hände uppe efter det stora runda greppet?" frågar Daniela och drar igenom repet. 

"Det gick inte, kändes som om jag saknade steg till vänster." Benen darrar och jag kikar upp mot toppen där den senaste blackouten just inträffat.

"Men du klev ju på väggen och kom vidare uppåt. Det var ju jättebra." Hon tittar också upp på väggen.

"Ja, men sedan visste jag inte hur jag skulle klippa och insåg att jag var nära att ramla på hörnet och då gick det inte."

"Hur var det att släppa då?"

"Hemskt. Det var ju därför jag klättrade ner tre steg först."

"Och om du klättrar ner tre steg, är du verkligen trött då?

"Nej..."

Daniela ler lite och jag vet att hon har rätt. Det är sällan tröttheten som tar över, det är nästan alltid rädslan.

"Prova att ta ett fall istället", säger hon.

"Det går inte, jag kan inte släppa därifrån."

"Varför inte det?"

"Jag kommer landa på hörnet. Det känns som om jag ska slå ut tänderna."

"Mm, hörn är ju läskiga, men jag tror det skulle gå bra att släppa där ändå."

"Alltså, allvarligt, det går inte."

"Ok, försök istället att klippa från greppet under då, skulle det kännas bättre?"

"Du menar att jag ska klippa med vänster hand?"

"Ja, vid steget innan."

"Jo kanske, om jag når....."

"Räkna hålen på väggen, du borde verkligen nå."

"Ja, jag borde väl det..."

Och så fortsätter vi, för varje led och varje försök.

Dessutom har jag dragit på mig en ny dille. Jag vågar knappt skriva om den av rädsla att för göra den ännu mer sann. Jag har någon slags låsning vid leder på 6b, 6b+. Jag släpper taget två, tre klipp från toppen, oavsett hur trött jag är. Den här filmen från veckan visar det på ett ypperligt sätt. (Jag klättrar mitt delprojekt, en 6b+).

Jag blir så förbannad när jag ser det nu i efterhand. Lösningen borde vara enkel. Bara att låta bli att släppa taget, men just i den sköra sekunden på väggen så känns det inte så "bara".

Vi har pratat om sätt att hantera beteendet. En variant är att tänka på leden i tre till fem delsektioner, där toppbiten bara är ytterligare en liten sektion. Hoppas det fungerar, för så här har jag inte tid att hålla på länge till.