Annan träning

Trots strikta order om klätterförbud från ortopeden kunde en taggad, fokuserad och aningen abstinensutsatt Anders synas klängandes på KC:s boulderväggar under förra veckan. Ja jag erkänner att jag har testklättrat lite vid sidan av de ordinerade crossfit-passen Robban gav mig för ett par veckor sedan.

Det är nu snart tre veckor sedan sprutan (av totalt sex av doktorn ordinerade viloveckor från klättring). Fingret känns riktigt bra men jag vet att om jag överanstränger det så riskerar jag att göra det ännu värre tackvare kortisonet, men jag har endast använt stoooora grepp och kört korta pass med låg, ihållande belastning. Jag har traverserat en hel del och det håller igång tekniken samtidigt som man är nära marken vilket gör att tappar man taget med foten (vilket ledde till skadan från första början) så hinner man landa på marken innan fingrarna chockbelastas. En annan övning är att klättra ett boulderproblem som har enkla rörelser med högerhanden (den skadade) om och om igen utan vila tills man inte orkar mer. Det tränar att hålla borta pumpet utan att utsätta fingret för onödligt hård belastning.

Annars är fokus ändå på "annan" träning under rehabtiden. Man kan passa på att bygga upp bålstabilitet, axlar, rygg och annan supportmuskulatur. Jag kör 4-5 övningar där varje övning har två moment som man kör växelvis tre set utan vila. Så exempelvis kör jag 3 set rygglyft varvat med 3 set bänkpress, typ 10-15 reps/set utan vila. Jag kör med lätta vikter för att inte bygga onödiga muskler; fokus är ju på funktionell rörlighet och uthållighet. Efter 4-5 övningar (man kan mixa lite som man vill, plankan+underarmsrotation, axellyft+fällkniv och enbens knäböj+pullups exempelvis) är man helt slut!

Jag tror det är lätt att avfärda sådan träning som slöseri med tid när man istället kan klättra, men jag känner att det har betydelse. Inte minst för att förstärka och bygga upp styrka just för att förhindra skador samt utmattning och överansträngning, vilket i slutändan leder till att man ändå inte kan klättra. Vill man både ha och äta kakan är det en fördel att iaf börja/avsluta klätterpasset med lite antagonistmuskelträning. Dvs lite underarmscurls (dorsalmuskeln), armhävningar, axelpress, dips etc.

Det var på tiden

"Sluta tänka och noja så mycket, klättra bara, se det som ett träningspass", sa Robban och skickade upp mig på min favoritled, den röda 6b+, i helgen.

Jag gjorde som han sa, tog ett djupt andetag och klättrade sedan hela vägen till toppen. Var noga med att inte göra en drop-knee där jag alltid ramlat tidigare och kunde gå vidare utan större problem.

Skulle egentligen haft en film att visa från bedriften, men vi kan väl säga som så att Robban är en bättre tränare än producent. Får se om det kommer bildbevis framöver....

Invand rörelse

Hade träning med Robban i tisdags och vi nötte lite på min nemesis-led, den röda 6b+. Allt gick bra fram till en höger-höger-förflyttning några klipp från toppen. Föll på precis samma ställe som jag fallit på alla andra gånger.

Vi diskuterade igenom en ny strategi att ta sig förbi just den passagen. Kom fram till att jag skulle fronta väggen istället för att vrida in knäet som jag gjort tidigare. Planen fungerade när jag klättrade just bara den svåra sekvensen, men när jag körde leden i sin helhet efter det föll jag igen och igen.

Staffan var också i hallen samma kväll och hade kikat när jag klättrade.

"Du, är det verkligen optimalt att göra en drop-knee när du ska gå höger höger där i slutet?" frågade han när vi kom hem.

"Vad pratar du om? Jag gör ingen drop-knee", svarade jag.

"Jo, du gjorde en drop-knee. Det ser ut som om du låser dig själv."

"Men jag gör ju ingen drop-knee längre. Jag gjorde det förut, men det var precis det jag och Robban kom fram till att jag inte skulle göra. Just för att det blir en låst rörelse."

"När jag tittade så såg det då ut som en drop-knee i alla fall. Vore kanske bättre om du frontar väggen?"

"Jag gör inget drop-knee. Jag frontar ju väggen, det funkade inte ändå." Vid det här laget började jag bli irriterad.

"Det funkade inte för att du gjorde en drop-knee."

"Fattar du trögt? Jag har ändrat rörelsen, säger jag ju. Det var förut jag gjorde en drop-knee." 

"Men du gjorde det nu igen. Jag är inte blind."

Eftersom jag vet att han inte är blind började jag fundera på om förklaringen låg i att han var lite koko.

Då fiskade Staffan fram telefonen.

"Jag filmade. Kolla själv. Du gör en drop-knee."

Jäklar, tror ni inte han hade rätt?

Den enes död...

Den enes död, den andres bröd. Ordspråket är kanske väl kraftfullt att ta till med tanke på att Anders "bara" ska vila fingret under de fem veckor vi har kvar på projektet. Men nu har det ändå blivit så att hans skada och viloperiod kanske gagnar min klättring.

Jag har under en längre tid trott att vi varit inne i slutspurten av projektet, men uppenbarligen misstagit mig. NU går vi in i slutspurten. Sista datumet är satt till några dagar innan julafton och i brist på deltagare att träna har tränarna beslutat sig för att lägga krutet på mig. Så framöver väntar tränarledda pass tre gånger i veckan. Hur sjukt lyxigt är inte det?

Återstår bara det faktum att pressen ligger på mig att sy ihop det hela i slutänden...

Sätta fingret på det...

Hade jag pajat fingret? Svårt att fatta när det redan känns så pass bra som det gör just nu. Har i princip inte ont alls, rörelsen är så gott som helt återställd och inte ens en tillstymmelse till inflammation.

Det är nu det riktiga testet börjar. Att motstå att gå på för hårt. Jag testade att ta mig upp för den enklaste leden i Solna i lördags och det kändes riktigt bra. Har även hängt i pullup-stången och kört lite allmänna styrkepass så min förhoppning är att snabbt komma tillbaka när viloperioden väl är över. Undrar hur mycket man har tappat men samtidigt är det inte helt ovanligt att man vid comebacken är starkare än man trodde. Speciellt om kroppen var ganska utsliten när man skadades och nu fått chansen att vila och återhämta sig.

Känner mig riktigt taggad iaf, det är alltid nyttigt när man överkommer skador och motgångar för det lär en att man kan komma över sånt med lite tålamod och disciplin. Minns hur jag var för bara två veckor sen när allt kändes förjäkligt... det svänger fort i humöret och självförtroendet när man så gärna vill något! Nu vill jag klättra!!! :)

Nytt rekord!

Jag har för första gången klättrat hela vägen till toppen på en 6b+ lead! Jippie! (Den neongula i elefanten med stooora handtag i taket.) Å, vad skönt det var att komma över den där tröskeln att jag släpper taget nästan vid toppen. Känns verkligen som om jag har stått och stampat på samma platå länge nu och kanske, kanske (hoppas, hoppas) är det här första steget mot nästa nivå.

Det lustiga var att jag, som brukar vara slarvig och slö när det kommer till att att läsa lederna i förväg, fick hela nyckeln och lugnet i klättringen genom att faktiskt ha en vettig plan i förväg. Roligt när saker mina tränare envist tjatar om faktiskt fungerar :-). Så dagens tips, som jag hört till leda sedan vi började det här projektet men som inte riktigt sjunkigt in förrens nu, är att läsa leden ordentligt innan du klättrar! Och glöm inte bort fötterna, det är bra att ha en plan för dem med...

Starka varor

Fem dagar efter kortisonsprutan och inflammationen är som bortblåst, blir frestad att säga att kortison istehshit. Fattar varför det är vanligt med skador efter injektioner pga skörhet, för man tror verkligen att man är 100% igen.

Men så enkelt är det ju inte och inte bara pga kortisonets försvagande bieffekt på senan, utan det är ju faktiskt så att jag pajade fingret. Det säger inte PANG utan anledning och allt kortison i världen kan inte läka en sådan skada, utan det måste långsamt återhämta sig med rehab. Har nu påbörjat lätt massage och iskalla fingerbad för att öka blodflödet, förhindra bildandet av ärrvävnad och skynda på läkeprocessen.

Ungefär så spännande blir det för tillfället. Men är definitivt på rätt väg tillbaka, känns otroligt lättande efter all ågren man haft senaste veckorna.

Ordentlig uppvärmning

I takt med att själva klättringen blir hårdare så har även uppvärmningen blivit lite hårdare. För närvarande ser min kom-igång-rutin ungefär ut så här:

- Rodd ca 10 min med varierande tag om "åran". (Med varierande tag menar jag en variation mellan vanligt tag / handflatorna uppåt / med fingrarna bara kring ändarna / drar åran upp i brösthöjd istället för midjehöjd osv om vart annat. Medelbelastning, typ 5-6.)

- Rörlighet för höftleder och axlar.

- Traversering (ca 2 vändor à 15-20 m)

- Tre lätta boulderproblem på vägg med medlut. Meningen är att klättringen ska bli så perfekt och följsam som möjligt. Inga våldsamma dynamiska rörelser utan mjukt och kontrollerat. Upprepa varje led två gånger och försök klättra andra vändan ännu bättre än den första.

- Tre röda boulderproblem. Ge varje led två till tre försök. (Röd är vad jag klättrar som bäst så jag gissar att man borde göra något svårare om man klättrar svårare leder normalt.)

- Tre "egna" leder motsvarande röda boulderproblem. Blanda grepp från olika leder och sätt ihop en egen väg till toppen av boulderväggen. Ibland upptäcker jag på väggen att det jag har hittat på är för lätt eller för svårt och då kan jag ändra vägen jag tänkte samtidigt som jag klättrar, men jag försöker hålla mig till ursprungsplanen så långt det går. Det kan också bli så att jag misslyckas och gör om leden på marken innan nästa försök. Ge det 2-3 försök per led.

- Avslutningsvis vill jag gärna ta 2-3 fall. På led om jag sedan ska klättra led och på boulderväggen om jag tänker hänga där. Då får huvudet lite behövlig uppvärmning också.

Stel efter sticket

36 timmar efter kortisoninjektionen och det enda som har hänt är att jag känner en viss ökad ömhet och stelhet i fingret (dock ingen smärta som ibland är fallet). Ömheten är ganska normal verkar det som, kortisonet tar ju faktiskt upp en del plats där den injicerats och kortisonkristallerna kan verka irriterande mot kringliggande vävnad osv.

Ingen tydlig reducering av inflammationen än (lite mindre svullet kanske, svårt att se), men som jag har förstått det börjar kortisonet normalt inte verka förrän efter 2-3 dagar och når maxeffekt efter kanske 2-3 veckor. Så jag avvaktar och under tiden försöker jag röra på fingret utan att belasta det i onödan.

En kortisonkanyl i kardan

Var på ett andra ortopedbesök idag för att få en second opinion på fingret. Båda ortopederna verkar överens om att senskidan är inflammerad (inte infekterad som jag började noja över) och att det kommer att ta lååång tid innan det är helt borta.

Ortoped numero dos tyckte dock att kortison var vägen att gå. Ja, man blir skör i senan efteråt och måste vila, men chansen är då stor att inflammationen släpper. Jag har gått på full diklofenakkur utan effekt i ett par veckor nu så han tyckte det var ett ganska självklart beslut.



Så efter att ha kört en nål av modell: ge-blod-diameter i mig är jag nu halvbortdomnad i det inflammerade ringfingret.

Detta innebär alltså, tyvärr, att det i princip är färdigklättrat för mig fram till jul. Allteftersom kommer jag att börja köra diverse styrkeövningar, och konditionsträningen kan jag i princip fortsätta med ohindrat. Men då risken för skada på senan är för hög under de första sex veckorna efter kortisonsprutan blir det ingen ansträngning för fingret utöver att knacka tangentbord och lyfta kaffekoppen. Trist men det känns ändå helt rätt i ett längre perspektiv.

Så hur blir det med Utvecklas-projektet, mina mål och the grand finale? Well, det finns nog plats för en comeback nån gång under 2012 istället, liksom för att få lite closure, och jag tror att skadan, behandlingen och rehabiliteringen kan vara en bra och nyttig sak att sprida till folk. Vi blir alla skadade förr eller senare och då kan det hjälpa att ha mitt case att jämföra med. Ska försöka skriva så aktivt om det som jag kan. Kanske inte den roligaste läsningen, men förhoppningsvis blir det nyttigt att ta del av.

Vidga din bekvämlighets-zon

I helgen åkte jag på en låsning i vänstra axeln och kunde inte höja armen. Inte ta på mig en tröja, sätta upp håret eller använda bestick med vänster hand när jag åt. En följd blev uppskjutna träningspass. Ovissheten över vad som hade hänt med axeln förbyttes mot glädje när armen plötsligt fungerade igen i tisdags, utan ett spår av tidigare krämpor.

Allt var bra, förutom att det återigen hade gått en vecka sedan mitt senaste lead-pass. Det är inte hållbart. På en vecka hinner jag samla på mig mycket respekt för lead-klättringen och igår var nervositeten där igen. Då beslutade sig Daniela för att vi måste vidga min bekvämlighets-zon.

Jag är glad för alla er som kan klättra lead utan att vara hindrade av höjden/klippen/lutningen/avstånden mellan greppen och allt vad som nu kan spöka i hjärnan. Jag är tyvärr inte en av er och gissar att jag inte är ensam. För att vi, som inte är lika lyckligt lottade, ska kunna klättra svårare leder måste vi öka området där klättringen blir avslappnad och kontrollerad.

Det finns säkert många knep för hur man kan göra det, men jag och Daniela jobbade igår efter några grundprinciper:

- Klättra på leder som ligger över din egentliga nivå. (För min del innebär det 7a-7b, 2-3 grader över min maxnivå)
- Välj helst nya leder som du inte har provat förut. (I vanliga fall föredrar jag alltid leder jag känner till.)
- Beta av leden i etapper, vila och fortsätt uppåt klipp för klipp.
- Efter ett par klipp (minst fyra, men gärna fler), åk ner och börja om. Märk att det inte är lika svårt som första vändan. Antagligen kan du ta fler klipp åt gången nu.

Om det blir för läskigt:
- Gå mot nästa klipp och ta ett fall. (Jag får börja med små fall och gå på mer och mer för varje försök. Till slut så brukar jag nå greppet jag strävar efter.)
- Lägg till fotsteg, men försök in i det längsta att följa leden med händerna.
- Plocka successivt bort fotstegen när du försöker leden igen och känner dig tryggare.

Det här med fotstegen är egentligen lite av ett fusk för större bevämlighetszon, men det fungerar.

Efter ett par vändor på svårare leder gå då tillbaka till din vanliga nivå och upptäck att det plötsligt är mer bekvämt att klättra där än tidigare.

(Jag väljer att utelämna informationen om hur många svordomar, önskningar om att få bli nedfirad och påståenden om att det "absolut inte går" som blandades med klättringen igår. Tur att Daniela spelade lomhörd och lät mig hänga kvar på väggen.)

Infektion i fingret???

Jag var hos en ortoped i fredags och fick mitt finger uppkollat. Han vred, klämde, drog och böjde medan jag försökte avgöra var smärtan kom ifrån. Efter undersökningen stod följande klart: Jag har förmodligen inte alls pajat något ligament utan det är snarare själva senskidan som har fått sig en smäll och är inflammerad. Senskidan är den kanal i vilken senan ut till fingerspetsen går. Eftersom jag har full rörlighet i fingret trodde han inte att något allvarligt var trasigt, däremot så kommer det att ta tid innan inflammationen är borta på grund av att fingret helt enkelt är en del av kroppen som är svår att helt och hållet vila (de jobbar för fullt nu när jag skriver detta, för att ta ett exempel).

Så klättring är ok, men då ska jag vara beredd på att det tar ännu längre tid innan jag blir helt ok igen. Suck! Men jag har faktiskt gjort ytterligare efterforskningar för att jag är nyfiken i en strut och dessutom hatar "det enda du kan göra är att vänta"-diagnoser. Jag är lite rädd för att jag kan ha dragit på mig en infektion inuti senskidan, något som inte alls är bra och kan leda till permanent nedsatt funktion i fingret om det inte avhjälps... ok nu vill jag inte måla fan på väggen men jag tänker få detta undersökt igen för att säkert kunna avfärda det.

När jag läser om symptomen så stämmer det tyvärr alldeles för väl överens med just en infektion. Exempelvis så är jag svullen och öm nere under fingret och runt första leden på fingret, typiskt inget vanligt ligamentproblem. Det gör INTE ont att crimpa heller, snarare gör det ondast att sträcka på fingret helt eller köra open hand. Jag äter antiflammatoriskt men det händer ingenting med svullnaden.

Måste gå till botten med detta. Känns inget roligt alls och jag är ganska nervös... återkommer...

Terapisession

Jag har aldrig gått i terapi, men jag kan tänka mig att de tränarledda passen har mycket gemensamt med terapisessioner. Efter varje led (oavsett om jag tagit mig upp eller inte) vrider och vänder vi på upplevelsen och min insats. Försöker hitta lösningar på det som inte fungerar. 

"Vad hände uppe efter det stora runda greppet?" frågar Daniela och drar igenom repet. 

"Det gick inte, kändes som om jag saknade steg till vänster." Benen darrar och jag kikar upp mot toppen där den senaste blackouten just inträffat.

"Men du klev ju på väggen och kom vidare uppåt. Det var ju jättebra." Hon tittar också upp på väggen.

"Ja, men sedan visste jag inte hur jag skulle klippa och insåg att jag var nära att ramla på hörnet och då gick det inte."

"Hur var det att släppa då?"

"Hemskt. Det var ju därför jag klättrade ner tre steg först."

"Och om du klättrar ner tre steg, är du verkligen trött då?

"Nej..."

Daniela ler lite och jag vet att hon har rätt. Det är sällan tröttheten som tar över, det är nästan alltid rädslan.

"Prova att ta ett fall istället", säger hon.

"Det går inte, jag kan inte släppa därifrån."

"Varför inte det?"

"Jag kommer landa på hörnet. Det känns som om jag ska slå ut tänderna."

"Mm, hörn är ju läskiga, men jag tror det skulle gå bra att släppa där ändå."

"Alltså, allvarligt, det går inte."

"Ok, försök istället att klippa från greppet under då, skulle det kännas bättre?"

"Du menar att jag ska klippa med vänster hand?"

"Ja, vid steget innan."

"Jo kanske, om jag når....."

"Räkna hålen på väggen, du borde verkligen nå."

"Ja, jag borde väl det..."

Och så fortsätter vi, för varje led och varje försök.

Dessutom har jag dragit på mig en ny dille. Jag vågar knappt skriva om den av rädsla att för göra den ännu mer sann. Jag har någon slags låsning vid leder på 6b, 6b+. Jag släpper taget två, tre klipp från toppen, oavsett hur trött jag är. Den här filmen från veckan visar det på ett ypperligt sätt. (Jag klättrar mitt delprojekt, en 6b+).

Jag blir så förbannad när jag ser det nu i efterhand. Lösningen borde vara enkel. Bara att låta bli att släppa taget, men just i den sköra sekunden på väggen så känns det inte så "bara".

Vi har pratat om sätt att hantera beteendet. En variant är att tänka på leden i tre till fem delsektioner, där toppbiten bara är ytterligare en liten sektion. Hoppas det fungerar, för så här har jag inte tid att hålla på länge till.

Är det snyggt så är det rätt

I veckan har vi jobbat vidare på att stärka fingrarna. Mer noggrant gick vi igenom hur jag faktiskt ska hänga för att belasta fingrarna rätt.

Två grundregler gäller:
- Håll ihop fingrarna så de får stöd mot varandra.
- Håll fingrarna rakt över greppet. (Själv har jag ofta en tendens att vrida ut greppet över lillfingret och då snedbelasta fingrarna.)

Eller som Daniela så fint sammanfattade det; är det snyggt (inte snett och vingligt) så är det rätt.

Och jag hängde så himla snyggt...

Vi har också börjat lägga in leder på 6c+ (som jag är långt från att klara) i träningen, för att fingrarna ska få sig en körare och vänja sig vid hårdare klättring.

Går inte att vara för kort

Fram till i våras var min favoritursäkt till att jag inte klarade ett visst problem att jag var för kort. Det kändes inte ens som en ursäkt utan som fakta. Jag saknade helt enkelt de nödvändiga centimetrarna för att klättra något svårare än 5c. Tillsammans med min osmidighet och höjdrädsla såg jag det som ytterligare ett tecken på att klättring kanske inte var en sport för mig.

Sedan råkade jag, vid första styrketestet, nämna att det ibland vore skönt med någon extra centimeter i räckvidd. Det fick Robin att gå igång. Bestämt hävdade han att det ALDRIG finns något som heter "för kort". Man kan vara för svag, för osmidig eller för feg, men aldrig för kort.

Det lustiga är att jag sedan dess har vuxit. Jag har blivit längre på väggen, når saker som jag förut inte hade en chans att nå. Min allra första nyckel till lösningen på längdproblemet var fart. När jag lärde mig att kliva upp mer på de steg som fanns och satsa mot nästa grepp öppnade sig en helt ny värld. Jag växte meter.

I förra veckan fick Daniela mig att växa några centimeter till när jag efter två timmars uppmaningar började förstå hur jag skulle hålla kroppen mot väggen för att nå längre (framför allt i överhäng/tak). Plötsligt gick det lätt att sträcka sig efter grepp som jag i vanliga fall behöver använda mycket kraft och fart för att nå.

Och skulle jag någon gång tvivla på att längden inte är avgörande är det bara att sätta sig under elefanten och kolla när kidsen tränar. De är inte mer än en tvärhand höga och klättrar mellan grepp som jag troligtvis aldrig kommer att "nå".