Tvära kast

Igår körde jag sista teknikpasset innan sommaruppehållet (uppehållet gäller teknikpassen, intervaller och allmänt nötande fortsätter som vanligt). Vi höll till på K2 och Robin var tränare. Redan när han tidigt under gårdagen skickade ett mejl om att jag skulle ta med mig rep till träningen fick jag ont i magen. Förstod att ledklättring och eventuella fall stod på schemat. Varför utsätter jag mig för det här, frågade jag mig under dagen. Varför våndas över något som jag gör frivilligt? Hur kan klättring ena dagen vara det roligaste som finns och nästa dag ge mig ångest?

Jag erkände för Robin redan innan passet att det var så jag kände.
"Det är så tvära kast mellan lycka och förtvivlan i det här projektet", sa jag.
"Du vet, det är bra att det skaver lite i magen ibland", svarade han.
"Är det verkligen det?"
"Ja, då ligger du på gränsen till vad du klarar av. Det är ju där du behöver vara för att träningen verkligen ska göra nytta. Vi kommer att fortsätta hålla oss så nära den gränsen vi kan och pressa den framåt under projektet. Räkna inte med att känna dig bekväm om en månad eller så."
"Nähä..."

Sedan bestämde han att jag, direkt efter uppvärmningen, skulle klättra mitt lead-projekt, en röd 6b på elefantbenet närmast receptionen. Jag försökte förklara hur läskig jag tyckte ledens sista förflyttning var. En dynamsik rörelse i överhäng, utan fotsteg till vänster och ovanför klippet. Ett ställe där jag brukar få hjärnfrossa och ge upp. Robin tyckte att det just därför var en utmärkt övning. Magen skavde igen.

När jag knutit in mig stod jag och velade en stund framför väggen.
"Ingen idé att funderar så mycket. Analys är bra. Ältande kommer du ingen vart med", sa min käre tränare.

Motvilligt tog jag tag i de första greppen och började klättringen uppåt. Hade klättrat leden senast i helgen och då kändes det avlägset att jag skulle klara den. Saknade både styrkan och tekniken, tyckte jag.

Halvvägs upp stannade jag till, det var enda chansen till lite vila innan överhänget började på allvar. Tittade snabbt upp mot toppen av leden. Konstaterade att sista biten egentligen bara var som en kort vägg, eller ett längre boulderproblem och att jag borde orka den. Sa till mig själv att skärpa mig och bara göra det. Sedan klättrade jag ända upp till de två näst sista greppen. Tog ett djupt andetag och trängde bort tanken på att fallet skulle bli flera meter om jag missade. Tryckte ifrån mot väggen och fick tag i sista greppet. Min första 6b lead var avklarad!

Nere på marken igen var jag glad, men mest förvånad över att det hade gått så lätt. Robin levererade ytterligare visdomsord.
"Bara för att något känns för svårt en dag betyder inte det att det är för svårt. Det har mer med dagsformen att göra."
Jag kunde inte gärna argumentera mot honom utan tittade bara upp på leden för att förstå vad som hade hindrat mig vid tidigare försök. Magontet var för stunden helt utbytt mot lycka.

Det är tvära kast som sagt.