Märkte ni att det snöade imorse? Jag såg det, men lyckades inte göra kopplingen att det skulle ta längre tid än vanligt att gå mellan Västertorp och Telefonplan. Utanför huset väntade en vägg av motvind och snölagret uppmanande mig att pulsa. Klockan tickade alldeles för fort och jag stressade på för att inte komma sent. Halvvägs över Hägerstensåsen bultade hjärtat i hundraåttio och när jag tumlade in på Klättercentret lackade svetten och benen darrade. Det kändes inte som den optimala starten på en morgon då jag skulle testas i sista steget av uttagningen till Utvecklas 2011.
Daniela och Veronica, som hade hand om uttagningen, mötte mig vid den övre boulderväggen och körde snabbt igång med testet. Första uppgiften var att klättra fem olika boulderleder. Det första problemet var en blåtejpad bana med stora, grå, skålformade grepp som jag lätt svingade mig uppför. Problem nummer två var rödtejpat och på väg uppför det gjorde snöpulsandet sig påmint och mina ben började skaka okontrollerat, men jag lyckades sega mig upp på ren armstyrka. Tyvärr gick jag bet på nästa rödtejpade utmaning, lyckades aldrig lämna startgreppet åt rätt håll. Istället dråsade jag i mattan tre gånger. Därefter blev det ett lyckat och ett misslyckat försök på de två sista lederna.
Efter klättringen var det dags för något som tjejerna, med finurliga miner, kallade ett fys- och tanketest. Det var en hopkokad monsterövning med 50 situps, 50 armhävningar, 50 upphopp, 30 pullups och 15 bouldringsproblem i valfri ordning. Det kan jag väl klara, tänkte jag. Tills de bad mig göra det hela på tio minuter. Jag tittade på dem, undrade om de skojade, men Daniela och Veronica bara log, tog fram tidtagaruret och slog på filmkameran.
"Då kör vi!"
Jag stapplade mot väggen. Vilken var den optimala strategin? Bestämde mig omgående att rationalisera bort pull-upsen. Jag orkar ändå inte göra fler än tre, fyra stycken på en hel dag. Därefter tog tankarna slut och blodsmaken satte in.
Hur det gick? Jag vet inte. Tappade räkningen mot slutet, men tror att jag hann med det mesta, förutom fem, sex bouldringsproblem, och pullupsen förstås. Vad det gav dem att se mig yra runt som en vilsen höna med pionrött ansikte och sprängande lungor vet jag inte. Gissar att de mest ville ha mig lite mör inför intervjupasset som följde.
Fast hjärnan kanske blev väl kokad. Tyckte jag svarade ärligt på både enkät och muntliga frågor, men inser nu i efterhand att det blev en del krockar. Bland annat gav jag mig själv högsta betyg när det gäller förmåga att ta kritik. För att sedan glatt berätta om hur förbannad jag kan bli på tips och råd, i all välmening, från min kära man. Det är faktiskt inte samma sak...
Så nu, när armarna äntligen slutat skaka av utmattning, ska jag hålla tummarna så att de vitnar och hoppas att de väljer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar