Nu drar det igång!

Efter en helg på längdskidor i Piteå går jag nu alltså in i Utvecklas 2011. Kroppen är ordentligt mör, men det är nog bara en försmak av vad som väntar de närmaste nio månaderna.

Egentligen tjuvstartade vi projektet redan för en vecka sedan med tester. Tränarna ville få grepp om min utgångspunkt och därefter lägga upp en passande träning. I mitt fall var det solklart vad jag behöver jobba mer på. Flexibiliteten. Inte för att jag är den starkaste eller mest koordinerade klättraren än, utan mer för att rörlighet är min verkliga akilleshäl.

Speciellt en övning var ytterst problematisk. Med kroppens framsida och fötternas insidor mot väggen skulle jag böja på benen, ungefär som en groda. Sedan skulle det mätas hur långt ner jag kom utan att rumpan putade ut. Jag gjorde mig redo, ställde mig mot väggen och skickade en signal till knäna att böja på sig. Det hände ingenting. Benen rörde sig inte en millimeter.

Robin tittade tveksamt på mig.

”Tanken är att du ska böja på benen.”
"Jag försöker", svarade jag utan att röra mig ur fläcken. Knälederna hade svetsats ihop och grodan i mig var som bortblåst. Ganska generad erkände jag att det nog inte skulle bli bättre än så.
”Ja…” Robin vände sig mot Daniela som med frenesi antecknade i sitt block. ”...här ser vi ju tydlig förbättringspotential.”

Kan inte säga att jag blev överraskad. Jag är född stelare än stelast och tittar jag på mina familjemedlemmar verkar det tyvärr genetiskt. I hela mitt liv har jag dessutom flytt allt som heter rörlighetsträning, men nu verkar jag inte kunna gömma mig längre. Får se om jag under återstoden av året lyckas locka fram min inre groda.

Första uppföljningstestet

Idag var det dag 0 för Utvecklas 2011 för min och Johannas del. Det var idag vi dels fick träffa varandra för första gången, dels fick vi träffa hela PT-laget (Daniela, Robban och Robin) samlat. Jag hade bara skakat hand med Daniela innan så det var bra att få stifta bekantskap med den manliga delen av vår coaching-trojka.

Men det var egentligen inte för att utbyta trevligheter vi hade kallats till K2 denna svinkalla fredag. Det var nämligen dags att genomföra det första uppföljningstestet för att registrera våra nuvarande färdigheter för senare jämförelser allt eftersom träningsprogrammet fortlöper. Så detta första test är väl egentligen mer som ett referenstest för att se var vi startar ifrån.

Testet består av en hel drös övningar där ett visst moment genomförs. Momenten är i regel designade så att ett värde uppmäts snarare än att det görs en subjektiv bedömning av färdigheten. Exempelvis så görs ingen bedömning av "hur bra du är på att använda en sloper", utan istället mäts det i cm hur pass långt upp vi orkar lyfta kroppen med ena handen på en sloper. På så vis går det att jämföra färdigheten vid senare test. Proceduren upprepas med andra handen, med andra grepp osv.

Mycket handlade i detta första test om att hitta våra gränser, exempelvis hur stor del av kroppsvikten vi klarar av att låsa av med bara en hand, hur många kilon vi klarar av att pincha eller hur länge vi kan hänga i en tre-fingerspocket.

För min egen del klargjordes mina främsta svagheter med all önskvärd tydlighet när det var dags att mäta smidigheten i benen och höften. Jag vill gärna skylla på generna här men det är nog 10 ungdomsår springandes efter en fotboll kombinerat med ett alldeles för lamt intresse för stretching som ligger bakom min icke-existerande smidighet. Robin gjorde en Baloo-inspirerad "tsk tsk tsk, störtlöjligt!" åt mina fattiga insatser och konstaterade att för vissa moment kommer vi verkligen att behöva börja om på ruta 1. Check på den!

Mot slutet var det inte många syremolekyler kvar i blodet ut i armarna men testet avklarades och trojkan ska nu sätta sig ner och detaljanpassa träningsprogrammet efter just våra individuella behov, vilket känns extremt spännande.

En intressant reflektion är att det var extremt taggande att ha flera personer stirrandes på en under testet och tjoandes "Kom igen! Kör på! En till!" Om framtida test ska likna detta första i så stor utsträckning som möjligt måste vi ta hänsyn inte bara till ordning i vilken övningarna genomfördes, vilotider mellan övningarna osv, utan kanske även de sociala/psykologiska parametrarna, såsom peppning från coacherna.

Jag tror jag kommer att ha träningsvärk imorgon...

"Du vet, du FÅR vila mellan problemen om du vill!"

"Vem skulle du träffa sade du?"

"Öhh..Veronica. Antar jag..." tillägger jag med ett nervöst leende. För visst pirrar det lite i magen, som på den där första jobbintervjun, ett minne blott trodde jag, men fjärilarna är alltså tillbaka, with a vengeance! Jag ska ju klättra inför eliten och sitta i heta stolen!

"Jaha ja hon är ju faktiskt här, där inne nånstans," svarar expediten och slänger en tumme i riktning mot hallen.

"Jag har aldrig träffat Veronica så du får nog peka ut henne åt mig."

"Öh, ok, sätt dig ner där och vänta så går jag och kollar efter henne."

Plötsligt slår det mig. "Jag skulle faktiskt dyka upp ombytt så jag går och snidar om så länge istället."

Då hör jag bakom mig. "Jaha men då är det ju mig du ska träffa också!" Det är Daniela (Ebler, klätterskoleansvarig, personlig tränare under Utvecklas 2011 och all 'round bad ass climber) som har tjuvlyssnat och reser sig från laptopen och en halväten lunch för att skaka tass. 'Wow, kontakt med en klätterkändis!' tänker jag. Lika coolt som när Peter Bosma kallpratade i nån minut med mig och polaren den där gången.

Daniela dirigerar mig i riktning mot herrarnas; det är klättring som står först på menyn i denna lite udda "intervju". Ett hastigt ombyte senare hinner jag hälsa på Veronica (Sikström, bossar över hemsida, kommunikation och verkar vara lite av mamma till detta projekt) också, som överrumplas med mat i munnen. Efter en ordentlig uppvärmning ses vi på golvet och Daniela förkunnar dagens schema, som inleds med mig klättrandes några problem som Daniela redan har valt ut. Därefter kommer ett fystest med något sorts stressmoment, följt av ett enkelt (klätterrelaterat) personlighetstest och avslutningsvis lite allmänna frågor, mer som en klassisk intervju helt enkelt.

Jag hade vid det här laget glömt allt vad fjärilar heter, jag var så uppspelt av att få klättra så allt annat försvann. "Är det ok om vi filmar dig lite när du klättrar?" "Nä visst, inga problem," svarar jag utan att begrunda vad jag just gått med på.

"Du vet, du får vila mellan problemen om du vill," påpekar Daniela lite retsamt efter att jag stutsat upp och ner som en illbatting mellan försöken; det var knappt så jag kom ihåg att krita.

"Ah... *flämt* ok..." får jag ur mig mellan andetagen.

Problemen avverkas hastigt och lustigt, jag går bet på ett par (d.v.s. nya projekt! Check på den!) men det kändes bra överlag.

"Då så, är det dags för stresstestet: På 15 minuter ska du klättra 15 problem, göra 50 armhävningar, 50 situps och 30 pullups. Redo? Kör!" och så startar Daniela klockan.

Den rationella tanken att detta i princip är en omöjlig uppgift motas i grind av tävlingshjärnan i mig och jag sätter igång med tanken att varva problemen med fysövningarna. Problemet är att jag är på övervåningen och alla fingerbrädorna är där nere, så efter att ha avverkat alla blå problem där uppe joggar jag ner och fortsätter vid tävlingsväggen, men krafterna sinar fort som tusan och Daniela tackar för en god insats med nån minut kvar på klockan. Resultatet, om jag minns rätt, var 11 problem avklarade, 12 pullups, 40 armhävningar och 50 situps och jag hade nog inte orkat så mycket mer även om jag så hade fått fortsätta tiden ut.

Efter detta eldprov blir det ett "svara utan att tänka så mycket"-test med påståenden kring vad som motiverar mig, hur jag hanterar kritik och hur bra jag är på att komma tillbaka från motgångar. Det stora problemet under detta moment är att orka hålla i pennan ordentligt med sönderpumpade underarmar (mitt namn på provet ser ut som det skrivits av en 7-åring med artrit).

"Vad gör du om det är skitfint väder och du vill ut och klättra och så står det i ditt träningsschema att du har ett 3-timmarspass på gymmet," lyder en av frågorna från Daniela. Veronica är samtidigt nyfiken på om det skulle vara ett problem för mig att behöva dumpa mina klätterkompisar för resten av året om jag blev utvald, vilket det självklart inte skulle vara (hej Danne, Lars, Martin, David, Atilla, Lotta osv, sorry, ni vet att jag älskar er ändå!). Frågan om vilka mina styrkor och svagheter inom klättring är kommer som ett brev på posten så där är jag ju förberedd i alla fall.

Sen sinar till slut frågorna och kvar återstår den sista uppgiften. "Ni vill att jag ska skriva ett blogginlägg?" chansar jag och det visar sig stämma. Så om ni alla läser detta så innebär det att jag blev en av de lyckligt lottade i Utvecklas 2011. Det här är mitt första inlägg som jag dessutom alltså skrev innan jag blev uttagen. Därför kan jag också lägga till en kommentar i stil med "Daniela och Veronica var hur trevliga som helst" för att smickra dem lite extra, så kommer vi aldrig veta om det var just den kommentaren som fällde avgörandet i deras val och kval mellan utomordentliga kandidater!

Nej nu är det hem och ladda batterierna inför kvällens Fifty Fresh i Solna!

Hoppas vi ses (eller sågs, snarare) där!

Äntligen har armarna slutat skaka

Märkte ni att det snöade imorse? Jag såg det, men lyckades inte göra kopplingen att det skulle ta längre tid än vanligt att gå mellan Västertorp och Telefonplan. Utanför huset väntade en vägg av motvind och snölagret uppmanande mig att pulsa. Klockan tickade alldeles för fort och jag stressade på för att inte komma sent. Halvvägs över Hägerstensåsen bultade hjärtat i hundraåttio och när jag tumlade in på Klättercentret lackade svetten och benen darrade. Det kändes inte som den optimala starten på en morgon då jag skulle testas i sista steget av uttagningen till Utvecklas 2011.

Daniela och Veronica, som hade hand om uttagningen, mötte mig vid den övre boulderväggen och körde snabbt igång med testet. Första uppgiften var att klättra fem olika boulderleder. Det första problemet var en blåtejpad bana med stora, grå, skålformade grepp som jag lätt svingade mig uppför. Problem nummer två var rödtejpat och på väg uppför det gjorde snöpulsandet sig påmint och mina ben började skaka okontrollerat, men jag lyckades sega mig upp på ren armstyrka. Tyvärr gick jag bet på nästa rödtejpade utmaning, lyckades aldrig lämna startgreppet åt rätt håll. Istället dråsade jag i mattan tre gånger. Därefter blev det ett lyckat och ett misslyckat försök på de två sista lederna.

Efter klättringen var det dags för något som tjejerna, med finurliga miner, kallade ett fys- och tanketest. Det var en hopkokad monsterövning med 50 situps, 50 armhävningar, 50 upphopp, 30 pullups och 15 bouldringsproblem i valfri ordning. Det kan jag väl klara, tänkte jag. Tills de bad mig göra det hela på tio minuter. Jag tittade på dem, undrade om de skojade, men Daniela och Veronica bara log, tog fram tidtagaruret och slog på filmkameran.

"Då kör vi!"

Jag stapplade mot väggen. Vilken var den optimala strategin? Bestämde mig omgående att rationalisera bort pull-upsen. Jag orkar ändå inte göra fler än tre, fyra stycken på en hel dag. Därefter tog tankarna slut och blodsmaken satte in.

Hur det gick? Jag vet inte. Tappade räkningen mot slutet, men tror att jag hann med det mesta, förutom fem, sex bouldringsproblem, och pullupsen förstås. Vad det gav dem att se mig yra runt som en vilsen höna med pionrött ansikte och sprängande lungor vet jag inte. Gissar att de mest ville ha mig lite mör inför intervjupasset som följde.

Fast hjärnan kanske blev väl kokad. Tyckte jag svarade ärligt på både enkät och muntliga frågor, men inser nu i efterhand att det blev en del krockar. Bland annat gav jag mig själv högsta betyg när det gäller förmåga att ta kritik. För att sedan glatt berätta om hur förbannad jag kan bli på tips och råd, i all välmening, från min kära man. Det är faktiskt inte samma sak...

Så nu, när armarna äntligen slutat skaka av utmattning, ska jag hålla tummarna så att de vitnar och hoppas att de väljer mig.