När livet tar oväntat mycket plats

Jag har nästan inte klättrat någonting den senaste månaden. Det var inte så jag tänkte mig slutet på det här projektet. Allt såg så lovande ut. Jag hade fler pass än tidigare planerade med tränarna och hade just klarat två 6b+-leder med mersmak. Kände att 6c definitivt låg inom räckhåll den närmaste månaden och skulle varit nöjd med det som avslutning.

Illamåendet kom smygande redan innan jag tog min senaste 6b+. När jag väl klarade leden hade jag svårt att glädja mig åt bedriften eftersom all kraft gick åt till att inte kräkas på vägen ner och efteråt. Efter det eskalerade allt och jag har varit däckad.

Jag är egentligen inte sjuk, utan på smällkaramellen. Med lussebulle i ugnen. Gravid kan man också kalla det. Fantastiskt rolig och stort. Samtidigt har starten på detta nya tillstånd varit tuff och klättringen kommit i andra hand. Jag har inte kunnat gå fortare än i styrfart utan att kräkas och haft väldigt svårt att äta tillräckligt för att orka träna. Även de lugnaste passen innebar ren pina och koncentrationen var ständigt någon annanstans än på väggen och greppen.

Så jag har mer eller mindre lagt ner träningen för stunden och fokuserat på att må bra. Börjar känna mig bättre och siktar på att ta upp klättringen efter nyår. Målet är att fortsätta träna så långt in i graviditeten som det går.

Hoppas att jag inte jinxar allt genom att berätta det här för er i ett ganska tidigt skede. Det är fortfarande mycket som ska klaffa för att jag och Staffan ska få en liten miniklättrare till sommaren. Men jag håller tummarna för att det ska gå vägen och att ni inte känner er helt bedragna på slutklämmen av Utvecklas-projektet.