Skaka pump

Hemma i Stockholm igen. Rätt slut, men kunde inte hålla mig från att ta en sväng förbi K2. Tillät mig själv att komma på banan igen med enbart nöjesbouldring i maklig fart. Märkte tydligt att det var ett tag sedan jag klättrade. Framför allt kom mjölksyran i underarmarna tidigt.

Tur då att jag fått ta del av Robins recept för hur man skakar ur pumpen:

Börja med att skaka armarna uppåt för att bli av med det sura blodet.

Krama ihop nävarna som om du höll i gummibollar.

Skaka sedan nedåt för att få in friskt syrerikt blod.

Upprepa.

Passa också på att skaka medan du klättrar. Kan räcka med en liten knyck med handen inför varje grepp för att förlänga tiden på väggen.

Vykort från Piteå

Ligger mest på sofflocket här på semestern i Piteå. Svärmor skämmer bort mig med god mat och mycket fika. Totalt har det bara blivit två försök att klättra. Det första gjorde jag i Jävre, en liten by utanför Piteå som bjuder på finfina klippblock och magisk utsikt. Fördelen här uppe är att skymningen varar i evighet vilket gör att man kan vänta in kvällssvalkan innan man ger sig upp på berget.

Förutsättningarna i Jävre var det alltså inget fel på, snarare tvärt om. Men jag som aldrig bouldrat utomhus tidigare fegade fort ur. Har ju över huvudet taget klättrat väldigt lite utomhus och tycker fortfarande det är skrämmande. Gjorde i alla fall ett par försök att ta mig upp och fångade ett av dem på film.

Idag åkte jag 5 mil till Luleå och hyrde en badmintonbana

för att kunna klättra här:

Bilden visar exakt all klättring som där fanns. Insåg snabbt hur bortskämd jag är med Klättercentrets fina hallar. Börjar så smått längta hem.

En dyrköpt 6c

Planen var egentligen att inte klättra igår. Rev upp en flapper som lämnade ett kraterstort hål i mitt vänstra lillfinger när jag och Robin tränade dynos i måndags (efter det att jag hade satt mitt projekt) och jag skulle nu vila och läka ihop huden.

Men så ville maken klättra och jag, som fortfarnade är lika nykär i K2, kunde inte hålla mig borta. Gick dit med planen att främst säkra honom. Väl på plats gick det inte att hålla sig från väggen och jag klättrade lätta leder med topprep samtidigt som jag försökte använda mitt avskalade fingret så lite som möjligt.

Fick syn på en 6c som såg görbar ut, vilket innebar att jag trodde mig kunna ta de tre första greppen. Eftersom jag ändå bara latjade bestämde jag mig för att känna på leden i etapper och få en uppfattning om hur långt bort jag var från att kliva upp ytterligare en svårighetsgrad. Förvånande nog satte jag samtliga sekvenser redan första vändan , dock inte i en följd, men på tredje försöket sydde jag ihop hela leden.

Sååå sjukt nöjd och överraskad. Första 6c avklarad. En stor del på sva visserligen, men klassad som "fingery" och "reachy" - mina två sämsta. Helt otroligt! Var så glad att jag glömde bort bilen utanför på parkeringen. 450 kronor i böter för en så trevlig eftermiddag kändes ändå prisvärt...

Tvära kast

Igår körde jag sista teknikpasset innan sommaruppehållet (uppehållet gäller teknikpassen, intervaller och allmänt nötande fortsätter som vanligt). Vi höll till på K2 och Robin var tränare. Redan när han tidigt under gårdagen skickade ett mejl om att jag skulle ta med mig rep till träningen fick jag ont i magen. Förstod att ledklättring och eventuella fall stod på schemat. Varför utsätter jag mig för det här, frågade jag mig under dagen. Varför våndas över något som jag gör frivilligt? Hur kan klättring ena dagen vara det roligaste som finns och nästa dag ge mig ångest?

Jag erkände för Robin redan innan passet att det var så jag kände.
"Det är så tvära kast mellan lycka och förtvivlan i det här projektet", sa jag.
"Du vet, det är bra att det skaver lite i magen ibland", svarade han.
"Är det verkligen det?"
"Ja, då ligger du på gränsen till vad du klarar av. Det är ju där du behöver vara för att träningen verkligen ska göra nytta. Vi kommer att fortsätta hålla oss så nära den gränsen vi kan och pressa den framåt under projektet. Räkna inte med att känna dig bekväm om en månad eller så."
"Nähä..."

Sedan bestämde han att jag, direkt efter uppvärmningen, skulle klättra mitt lead-projekt, en röd 6b på elefantbenet närmast receptionen. Jag försökte förklara hur läskig jag tyckte ledens sista förflyttning var. En dynamsik rörelse i överhäng, utan fotsteg till vänster och ovanför klippet. Ett ställe där jag brukar få hjärnfrossa och ge upp. Robin tyckte att det just därför var en utmärkt övning. Magen skavde igen.

När jag knutit in mig stod jag och velade en stund framför väggen.
"Ingen idé att funderar så mycket. Analys är bra. Ältande kommer du ingen vart med", sa min käre tränare.

Motvilligt tog jag tag i de första greppen och började klättringen uppåt. Hade klättrat leden senast i helgen och då kändes det avlägset att jag skulle klara den. Saknade både styrkan och tekniken, tyckte jag.

Halvvägs upp stannade jag till, det var enda chansen till lite vila innan överhänget började på allvar. Tittade snabbt upp mot toppen av leden. Konstaterade att sista biten egentligen bara var som en kort vägg, eller ett längre boulderproblem och att jag borde orka den. Sa till mig själv att skärpa mig och bara göra det. Sedan klättrade jag ända upp till de två näst sista greppen. Tog ett djupt andetag och trängde bort tanken på att fallet skulle bli flera meter om jag missade. Tryckte ifrån mot väggen och fick tag i sista greppet. Min första 6b lead var avklarad!

Nere på marken igen var jag glad, men mest förvånad över att det hade gått så lätt. Robin levererade ytterligare visdomsord.
"Bara för att något känns för svårt en dag betyder inte det att det är för svårt. Det har mer med dagsformen att göra."
Jag kunde inte gärna argumentera mot honom utan tittade bara upp på leden för att förstå vad som hade hindrat mig vid tidigare försök. Magontet var för stunden helt utbytt mot lycka.

Det är tvära kast som sagt.

En liten skatt

Min syster gick igenom våra föräldrars filmarkiv i helgen och hittade ett kort klipp från början av min klättringskarriär. Filmen är tagen vid Vårdberget och jag gissar att den är runt två år gammal. Det var efter den här utflykten jag beslutade mig för att aldrig någonsin börja klättra. Det tog ett år innan jag vågade göra ett nytt försök igen och det gick om möjligt ännu sämre.

Jag gillar speciellt hur stödjande min mamma är som sköter både kameran och kommenteringen...

Bloggpaus

Nu blir det sommaruppehåll här på bloggen, jag kommer i och för sig att skriva lite sporadiskt men det blir just det, sporadiskt.

Utomhusklättring vecka 32 uppe vid Höga Kusten står på schemat, annars kommer jag svansa omkring i Solna/K2 som vanligt och köra på enligt schemat. Jag jobbar som vanligt så det blir inget mer storslaget än kanske nåt utepass mellan gymsessionerna. I höst är det spurt till mållinjen, förhoppningsvis är K2 lite mer på benen igen så att man kan återuppta ledprojekten. Just nu känns det hopplöst att hinna få så mycket klättring i kroppen innan året är slut att jag bekvämt ska kunna leda 7b, men det är egentligen för tidigt för att avgöra det nu.

Eftersom det inte har blivit ledklättring på ganska länge så är det svårt för mig att säga var jag ligger, om jag är på banan, hur nära målet jag är osv. Måste upp på elefanten ett par gånger innan jag kan svara på den frågan. Men efter semesterveckorna så blir det som sagt nystart med mer noggrann uppföljning och mer specialanpassade teknikpass från tränarna. Längtar redan!

Jag hade glömt...

...hur det känns att ha träningsvärk. Idag är jag ordentligt påmind med både stram rygg, klena ben och stickningar i armarna. Anledningen? Ett monsterpass igår på 40 längder på den centrerade repväggen i Solna. 20 vändor upp, 20 vändor ner och en Anders på golvet som hela tiden manade på mig att öka tempot.
Jag körde inte alla vändor på en gång utan det totala antalet var uppdelat på tre omgångar. Jobbigt nog ändå. Körde vändorna på lätta, stora grepp, men som efter mjölksyrans intåg inte alls kändes lika lätta och stora. Passet drog ut på tiden och jag borde ha sett till att äta mer innan för jag var redigt hungrig redan efter halva. Under passet svor vi nog en del också över hur jobbigt det var, men tillfredställelsen efteråt när jag hade tagit mig igenom det hela var desto större.

Nu fuskar vi också...

Min uppfattning har varit att: 1.När jag klättrar så gör jag det tills jag stupar. 2.Greppen på en ny led får man upptäcka vart efter man klättrar den.
Måndagens teknikpass med Daniela vände på dessa begrepp och det kändes som om hon lärde mig att fuska.

Fusk nummer ett. Vila. Det gäller tydligen att vila på väggen när man får tillfälle och inte alls klättra tills man stupar. Så vi övade på just detta genom att klättra och hitta så många tillfällen som möjligt att släppa ena armen och skaka ur den, helst efter varje förflyttning. Och det gällde att vila smart. Skaka den lediga armen, samtidigt som resten av kroppen ansträngde sig så lite som möjligt. Tricket är att stå med så raka ben som greppen tillåter och förflytta tyngdpunkten precis under armen som håller kvar en vid väggen. Tyngdpunkten ska vara på plats innan man släpper ena armen så att kroppen stannar i samma position trots att man släpper ena armen. Självklart ska armen man hänger i vara rak. När man sedan vilat klart tar man tag i greppet som man släppt och börjar med att flytta fötterna. Det här var en väldigt viktig punkt, att flytta fötterna först, sedan flyttar man handen vidare uppåt till nästa grepp. Det är alltså inte optimalt att vila, och sedan i samma rörelse gå vidare till nästa handgrepp med den utvilade armen. Det blir alldeles för ansträngande för armen man hänger i. Tänk också på att inte stå på för raka ben så att du måste sträcka dig, då blir troligtvis tyngden på armen du hänger i för stor.

Fusk nummer två. Anders har varit inne på det tidigare. Memorera grepp. I det optimala fallet har man lyckats memorera varenda greppserie i gymet för då kommer man alltid veta vad som väntar högre upp på väggen och från marken förstå hur pass bra/dåliga samtliga grepp är. Det räcker inte att veta om det är höger eller vänster hand som gäller, utan man ska kunna veta hur greppet känns beroende på hur det är vinklat. Jag och Anders fick öva greppminne genom att en av oss blundade och blev ledd till ett grepp som man fick känna på innan man ledd bort från väggen igen, fick titta och skulle hitta greppet man hade känt på. Vi skulle också gissa färg på greppen. Ungefär som att sätta knorr på grisen, fast tvärt om och utan gris. Det gick mycket lättare än väntat.

Sista övningen kommer jag inte ihåg vad den skulle vara bra för, men den var rolig så ni kan ju testa. Vi skulle klättra lätta boulderleder (blå) i tre omgångar. Första vändan gällde det att hitta vilor, andra omgången fick vi bara använda ett ben och tredje vändan klättra med höger hand på grepp avsedda för vänster och tvärt om.

Som jag upplevde det var det betydligt enklare att vara enbent än att klättra med ombytta händer. Det måste sett riktigt avig ut när jag höll på eftersom en snäll kille kom fram och föreslog att jag skulle byta plats på händerna för att komma vidare på väggen :-)

Ikväll står intervaller på schemat i KC och jag ska försöka fuska så mycket jag bara kan.

Bättre sent än aldrig...

Bara dagar efter att jag satte mitt första projekt tillika min första 7a på lead någonsin så brann det på K2 och det var oklart vad som hände med videon vi spelade in från hallen. Var den kvar i kameran? Var kameran numer endast en pöl av smält plast? Hade DVD:n i den gått sönder? etc etc.

Nu har den äntligen dykt upp igen och jag har lyckats meka ihop en liten film av det hela.

Äntligen

K2 hade lite smygöppet i helgen innan de nu under veckan har stängt igen för att byta ut ventilationssystemet. Å, så jag njöt av att vara där. Och vilket fint jobb alla som har jobbat med saneringen efter branden har gjort. Väggarna var rena och gummimattorna fortfarade fuktiga efter städningen. På väggarna fanns massor av nya leder, men allra bäst var att mitt första projekt, som jag precis hann börja känna på innan branden, fortfarande satt kvar. Lycka!

Ledklättringen har legat i träda under träningen i Solna, så det var med försiktiga rörelser jag gav mig på den igen. Dock var ringrostigheten inte lika allvarlig som jag bävade för och ganska snart vågade jag mig på små fall. Har hallen öppet lite under nästa helg ska jag på allvar ge mig på projektet då. :-)